Maria knep ihop munnen till ett surt streck, gav ifrån sig en föraktfull fnysning och snurrade runt på klackarna. Sedan försvann hon ut ur köket och lämnade efter sig en tung slöja av blommig parfym som dröjde kvar i luften långt efter att hon stängt dörren.
Senare samma dag, när den värsta strömmen av kunder hade ebbat ut och bageriet äntligen blivit lite tystare, bestämde sig Anna för att själv åka förbi Emma med några nybakade éclairs. Flickan hade ingen skuld i de vuxnas trassel, och Anna ville åtminstone göra något litet för att muntra upp henne under den här påfrestande tiden.
Hon lade försiktigt bakverken i en ask med konditoriets logotyp, stängde locket och bar ut den till sin gamla sedan. Därefter körde hon mot det stora bostadsområdet där Sara bodde.
Dörren till Saras lägenhet var inte låst. Anna tryckte ner handtaget, sköt upp dörren och steg in i den smala hallen.
— Emma, det är jag, faster Anna, ropade hon medan hon tog av sig skorna. — Jag har med mig éclairs!
Ingen svarade.
Längre in i bostaden hördes ljudet av rinnande vatten. Troligen stod Sara i duschen. Emma var förmodligen ute på gården, tänkte Anna. Hon gick vidare mot köket för att ställa asken på bordet innan hon åkte tillbaka.
Köket såg alldeles vardagligt ut. Inga spår av panik, inga papper från hotfulla inkassobolag, inga tecken på att någon var på väg att kastas ut från sitt hem. Anna ställde ner konditorikartongen på bordsskivan och var redan på väg att vända om när blicken råkade fastna vid en uppslagen, glansig mapp. Den låg slarvigt placerad ovanpå en halväten smörgås.
På framsidan stod det med stora guldfärgade bokstäver: ”Centrum för estetisk kirurgi och kosmetologi. Avtal om medicinska tjänster i VIP-klass.”
Anna stelnade till.
Hon sänkte blicken och läste vidare. I fältet för patientens namn stod Sara. Därefter följde en noggrann specifikation av beställda ingrepp: hel ansiktslyftning, bröstförstoring med anatomiska implantat, fettskulptering av mage och lår samt tre veckors vistelse på en exklusiv rehabiliteringsavdelning med fem måltider om dagen.
Längst ner på sidan fanns en kraftig stämpel och totalsumman som skulle betalas: hundrafemtiotusen kronor. Bredvid mappen låg dessutom en utskriven faktura på full förskottsbetalning, daterad till följande dag.
Anna stod som förstenad.
Hon läste igenom dokumentet en gång till, långsamt, som om orden kanske skulle ändra betydelse om hon bara stirrade tillräckligt länge. Men allt stod kvar. Det fanns inga indrivare. Ingen hotande vräkning. Ingen konkursad affär. Sara hade helt enkelt bestämt sig för att göra om sin kropp på en dyr privatklinik, och Maria hade diktat ihop en hjärtskärande historia om förlorad bostad för att kunna pressa pengar ur konditoriets kassa.
Och hon hade gjort det med full vetskap om att Erik aldrig skulle klara av att säga nej om hans syster och lilla Emma påstods stå på gatan.
Vreden drog ihop bröstet på Anna så hårt att hon för ett ögonblick hade svårt att andas. Hon tog upp mobilen ur fickan och började metodiskt fotografera allt: varje sida i avtalet, fakturan, patientinformationen, prislistan. Hon kontrollerade bilderna en efter en för att försäkra sig om att texten syntes tydligt.
Först när hon var säker på att allt var dokumenterat lade hon tillbaka papperen precis som de hade legat. Sedan gick hon tyst ut i hallen, drog på sig skorna och lämnade lägenheten lika ljudlöst som hon kommit. Dörren stängde hon varsamt bakom sig.
På kvällen kom Erik hem utmattad. Jackan luktade fukt, betong och kall luft. Han tvättade händerna, gick in i köket där Anna redan hade dukat fram middagen och sjönk tungt ner på en stol.
— I morgon följer jag med dig till banken, sa han och masserade tinningarna med fingertopparna. — Jag vill inte att du ska behöva köra runt ensam med en sådan summa. Vi lämnar pengarna till Sara, så får hon själv åka och lösa skulden. Herregud, Anna… jag skäms så fruktansvärt inför dig. Du har slitit så hårt för de där pengarna.
Anna satte sig mittemot honom. Hon valde att inte linda in något, inte börja långt bakifrån och inte förbereda honom med förklaringar. I stället lade hon bara sin telefon på bordet framför honom, med bildgalleriet öppet.
— Titta, Erik, sa hon stilla. — Det här är din systers skuld.
Erik tog upp mobilen. Först såg han mest förbryllad ut och kisade mot skärmen, som om han försökte förstå de medicinska uttrycken. Sedan höjdes hans ögonbryn långsamt. Han svepte vidare mellan fotografierna, förstorade bilden där totalsumman stod och jämförde datumet på fakturan.
Hans ingenjörshjärna gjorde uträkningen på ett ögonblick. De hundrafemtiotusen kronor som Maria hade krävt sammanföll på kronan med kostnaden för Saras skönhetsoperation.
Färgen i Eriks ansikte började förändras. Den trötta gråheten försvann och ersattes av en mörk, het rodnad. Käkarna spändes så hårt att huden över kindbenen vitnade.
Till slut lade han långsamt ifrån sig telefonen på bordet och lutade sig bakåt.