— Ta ut pengarna från kontot. Erik har sagt att ni ska hjälpa till! Som familjens äldste man har han redan bestämt att era besparingar ska användas för att rädda hans syster. I morgon är absolut sista dagen, annars kastar de ut Sara på gatan och borgenärerna tar lägenheten! Marias röst brast i en dramatisk snyftning som nästan överröstade det dova surret från den stora planetblandaren. — Sluta stå här och breda kräm på dina tårtor. Tänk på familjen i stället!
Anna lade långsamt ifrån sig spritspåsen med den lena smörkrämen på det blanka metallbordet. I hennes lilla men hemtrevliga konditoriverkstad föll en tung tystnad, bara avbruten av vispens jämna rörelse i den rostfria bunken. Hon var fyrtiotre år gammal, och de senaste fem åren hade hon arbetat utan riktiga helger, utan semester och utan att unna sig vila, allt för att bygga upp sin söta verksamhet från ingenting. Hennes händer bar alltid doften av vanilj, kanel och envis möda.
Hon höjde blicken mot sin svärmor. Maria stod mitt i det välstädade produktionsköket i sin favoritkappa, djupt vinröd och alldeles för prålig för ett bagerikök. I händerna kramade hon en lackerad handväska så hårt att knogarna vitnade.
— Maria, vi tar det utan skrik. Jag har gäster ute i lokalen, svarade Anna behärskat och torkade av händerna på en ren kökshandduk. — Ja, Erik bad mig att ta ut hundrafemtiotusen kronor ur företagets rörelsekapital. Och jag gick med på det, eftersom jag älskar min man och förstår hur orolig han är för sin syster. Men det betyder inte att du kan storma in i mitt kök och börja ge order om mina konton. Pengarna måste beställas från banken. De finns att hämta först i morgon eftermiddag.
— I morgon kan det vara för sent! Maria pressade handen mot bröstet som om hon stod på en teaterscen och spelade den yttersta förtvivlan. — Du har blivit precis som en sådan där kall karriärkvinna i en gammal film. Först får du ett eget företag, och sedan ser du ner på vanligt folk! Allt du tänker på är vinst och kalkyler. Under tiden har inkassomänniskor redan klottrat på Saras dörr med färg! Flickan håller på att gå sönder av nerver!
Anna drog ett tungt andetag. Historien med Eriks lillasyster Sara hade pågått i åratal. Svågerskan var trettiofyra, men hade aldrig velat ta ett vanligt arbete. Hon ansåg sig skapad för exklusivt mode, stora idéer och ett liv bland vackra saker. I praktiken betydde det att hon ständigt kastade sig in i tvivelaktiga upptåg som hon själv kallade ”affärsprojekt”. Den här gången, enligt Maria, hade Sara tagit ett stort lån med sin enda tvåa som säkerhet för att öppna en studio för personlig och andlig utveckling. Projektet hade gått omkull nästan direkt. Nu påstods långivarna hota med att vräka både henne och hennes tioåriga dotter.
Erik, Annas man, var annars en stadig, ärlig och närmast plågsamt ansvarstagande person. Han arbetade som hydrologisk ingenjör, ritade avancerade system för vattenförsörjning och tillbringade dagarna antingen ute på anläggningar eller böjd över tekniska ritningar. Han älskade Anna, stöttade henne i allt och hade själv stått med skruvdragare och färgburkar när hennes första konditori skulle renoveras.
Men när Maria kom hem till dem gråtande och berättade att Sara var på väg att förlora sin lägenhet, hade något i Erik gett vika. Han hade kommit fram till Anna, sett på henne länge med skuld i blicken och sagt: ”Anna, jag vet att det här är pengarna till din nya ugn och utbyggnaden av lokalen. Jag vet hur hårt du har slitit för dem. Men jag klarar inte tanken på att min systerdotter ska bli hemlös. Jag tar extra uppdrag, jag betalar tillbaka varenda krona, det lovar jag. Låt oss rädda den där dumbommen en sista gång.”
Anna hade inte förmått säga nej. Hon såg hur ont det gjorde i honom. Därför hade de beslutat att offra de sparade hundrafemtiotusen kronorna, och med dem Annas dröm om en dyr fransk roterande bageriugn.
— Jag har sagt att pengarna finns i morgon, upprepade Anna fast och mötte svärmoderns blick utan att vika undan. — Hälsa Sara att hon får hålla ut ett dygn till. Och nu får du ursäkta mig. Karamellen till bröllopsbeställningen håller på att svalna.