Maria knep missnöjt ihop munnen, gav ifrån sig en kort fnysning och snurrade sedan runt på klackarna. Ut ur köket gick hon med samma demonstrativa värdighet som hon hade kommit in med, och kvar efter henne låg ett tungt moln av söt, kvävande blomparfym.
Senare på eftermiddagen, när den värsta rusningen i konditoriet hade lagt sig och kunderna inte längre stod i kö, bestämde Anna sig för att själv åka förbi med några nygjorda éclairer till Emma. Flickan hade ju inte gjort något fel. Hon var bara ett barn som hamnat mitt i de vuxnas problem, och Anna ville åtminstone ge henne något litet som kunde lysa upp den här obehagliga tiden. Hon lade försiktigt bakverken i en ask med bageriets logotyp, tog bilnycklarna till sin gamla sedan och körde mot det stora bostadsområdet där Sara bodde.
Dörren till Saras lägenhet stod inte låst.
Anna stannade till ett ögonblick, knackade lätt ändå och sköt sedan upp den. Den trånga hallen mötte henne med doften av våta handdukar, barnskor och billig rumsdoft.
— Emma, det är jag, moster Anna, ropade hon medan hon sparkade av sig skorna. — Jag har med mig éclairer!
Ingen svarade.
Längre inifrån bostaden hördes bara det ihållande bruset av rinnande vatten. Sara stod antagligen i duschen. Emma var förmodligen ute på gården och lekte, tänkte Anna. Hon gick vidare mot köket för att ställa ifrån sig asken på bordet och sedan smita ut igen utan att störa.
Köket såg helt vanligt ut. Inga spår av panik, inga flyttlådor, inga hotbrev från indrivare, ingenting som tydde på att familjen stod på randen till katastrof. Disk stod i hon, en halväten smörgås låg på bordet och bredvid den låg en blank, uppslagen mapp.
Anna hade redan satt ner bakverken och vänt sig om för att gå, när blicken fastnade på de stora guldfärgade bokstäverna på mappens framsida:
”Centrum för estetisk kirurgi och kosmetologi. Avtal om medicinska tjänster i VIP-kategori.”
Hon blev stående.
Sakta sänkte hon blicken och läste vidare. Under rubriken ”Patient” stod Saras fullständiga namn. Därefter följde en noggrann uppräkning av åtgärder: hel ansiktslyftning, bröstförstoring med anatomiska implantat, fettskulptering av mage och lår samt tre veckors vistelse i exklusivt rehabiliteringsrum med fem måltider om dagen.
Längst ner på sidan fanns en kraftig stämpel och en slutsumma att betala: etthundrafemtiotusen kronor.
Bredvid låg en utskriven faktura på full förskottsbetalning. Datumet var morgondagens.
Anna stelnade där hon stod.
Hon läste dokumentet en gång till, långsamt, rad för rad, som om orden kanske skulle ändra betydelse om hon bara tittade tillräckligt noga. Men de gjorde inte det. Det fanns inga indrivare. Ingen lägenhet som höll på att tas ifrån dem. Inget företag som hade gått under. Sara hade helt enkelt bestämt sig för att bygga om sin kropp på en dyr privatklinik, och Maria hade diktat ihop en tårdrypande historia om bostadskris och skulder för att kunna pressa ut pengar ur konditoriets kassa.
Och hon hade vetat precis vilken knapp hon skulle trycka på. Hon hade vetat att Erik aldrig skulle kunna neka sin syster hjälp om han trodde att Emma riskerade att hamna på gatan.
Ilskan slog upp i Anna så hårt att hon nästan tappade andan.
Hon tog upp mobilen med händer som bara darrade lite grann och började metodiskt fotografera allt: varje sida av avtalet, fakturan, informationsbladet till patienten, stämpeln, summan, datumet. När hon hade kontrollerat att bilderna blivit skarpa lade hon tillbaka papperen exakt som de hade legat, gick tyst ut i hallen och drog försiktigt igen dörren efter sig.
På kvällen kom Erik hem märkbart slutkörd. Jackan luktade fukt, byggdamm och kall betong. Han tvättade händerna, drog av sig arbetskläderna så gott det gick och kom in i köket där Anna redan hade dukat fram middagen. Med en tung suck sjönk han ner på stolen.
— Jag följer med dig till banken i morgon, sade han och masserade tinningarna med fingertopparna. — Jag vill inte att du ska köra omkring ensam med så mycket pengar. Vi lämnar dem till Sara, så får hon själv åka till den där firman och betala sin skuld. Herregud, Anna… jag skäms så inför dig. Du har slitit så hårt för de där pengarna.
Anna satte sig mitt emot honom.
Hon valde att inte linda in det. Inga förberedande ord, inga antydningar, inga långa förklaringar. I stället lade hon bara sin mobil på bordet framför honom. Bildgalleriet var redan öppet.
— Titta, Erik, sade hon stilla. — Här är din systers skuld.
Han tog telefonen.
Först såg han mest förvirrad ut. Blicken gled över de medicinska formuleringarna utan att riktigt fästa. Sedan började ögonbrynen sakta höjas. Han zoomade in bilden med totalsumman, gick tillbaka till fakturan, kontrollerade datumet och läste raderna en gång till. Hans vana att tänka i siffror gjorde resten. De etthundrafemtiotusen kronorna som Maria hade krävt stämde exakt med priset för Saras plastikoperationer.
Färgen i Eriks ansikte förändrades långsamt. Den trötta gråheten försvann och ersattes av en mörk, het rodnad. Käkarna spändes så hårt att huden över kindbenen ljusnade. Han lade ifrån sig mobilen och lutade sig tungt bakåt mot stolsryggen.