Renoveringen drog ut på tiden och varade i åtta månader. Det var jag som letade rätt på hantverkarna, jag som valde kakel, tog diskussionerna med elektrikerna och stämde av varje detalj kring köket. Alla betalningar gick från mitt eget konto, alltid digitalt och spårbart. Kvitton, avtal och godkända arbetsintyg hamnade i en särskild pärm. Inte för att jag väntade mig en katastrof, utan för att jag alltid har fungerat så: papper ska vara i ordning.
Resultatet blev verkligen något att vara stolt över. Golvvärme, ordentlig ljudisolering, ett ljust kök med köksö, ett varmt och ombonat sovrum och dessutom ett andra rum som jag gjorde om till arbetsrum. Två dagar i veckan arbetade jag hemifrån, så det var inget hobbyrum utan en nödvändig del av min vardag. Vi flyttade in, bjöd på inflyttningsmiddag och började leva som gifta.
Det första som fick mig att reagera kom ungefär ett halvår senare.
Min svärmor, Margareta, bodde bara några kvarter bort och ansåg att det ingick i hennes modersplikt att hålla ett vakande öga på sin son. En gång hade hon hjälpt Erik med 20 000 kronor till kontantinsatsen, och i hennes värld gav den insatsen henne livslång rätt att lägga sig i allt som rörde vår bostad och vårt äktenskap.
Till en början ordnade Erik en extranyckel åt henne utan att säga något till mig. ”Bara för säkerhets skull, om det skulle börja läcka någonstans”, förklarade han senare. Det läckte förstås ingenstans. Däremot började Margareta titta in på dagarna medan vi var på jobbet. Ena gången vattnade hon blommorna, nästa gång möblerade hon om i kylskåpet, och ibland kom hon med burkar med sylt som varken jag eller Erik åt.
Jag upptäckte det först när jag kom hem och såg att mina arbetsdokument låg i en prydlig hög, hopplockade av någon annans händer. På datorskärmen syntes dessutom fula ränder efter en fuktig trasa.
Den kvällen blev samtalet allt annat än behagligt.
— Ta tillbaka nycklarna från henne, sa jag. — Jag mår inte bra av att någon går in här när jag inte är hemma, rotar runt och flyttar på mina saker.
— Anna, börja inte nu, suckade Erik och viftade bort det. — Det är ju mamma. Hon menar väl. Hon såg lite papper och ville bara göra fint. Hon är pensionär och har tråkigt. Är det verkligen något att bli upprörd över?
— Jag är inte upprörd över hjälpsamhet. Jag vill bara ha gränser. Har hon tråkigt får hon skaffa sig ett intresse, inte göra inspektioner i vårt hem.
Erik lovade att prata med henne. Vad han faktiskt sa vet jag inte, men nycklarna blev kvar hos Margareta. Skillnaden var bara att hennes besök därefter råkade sammanfalla med att Erik var hemma.
Hon kom in, slog sig ner i soffan och började kommentera allt hon såg.
— Men Anna, varför lade ni in ett så dyrt golv? frågade hon med en tung suck och drog toffelspetsen över träet. — Ni kunde ha tagit plastmatta och sparat resten. Erik går ju fortfarande omkring i den där gamla jackan.
— Margareta, svarade jag artigt medan jag ställde fram te åt henne. — Golvet är betalt med mina privata pengar. Jag tycker om att gå på riktigt trä. Och Erik har en lön som räcker gott till en ny jacka om han vill köpa en.
Då knep hon ihop munnen och bytte ämne. Men jag såg hur hon tänkte. I hennes ögon hade mina pengar, i samma stund som jag gifte mig, förvandlats till en gemensam kassa som hennes son hade rätt att förfoga över. Lägenheten däremot — den var enligt henne helt och hållet Eriks förtjänst.
För en månad sedan gick allt från irriterande till direkt outhärdligt.
Eriks yngre syster, tjugofyraåriga Maria, hade gjort slut med sin pojkvän i en annan stad och bestämt sig för att flytta tillbaka. Under en familjemiddag meddelade Margareta det som om saken redan var avgjord.
— Maria kommer i helgen, sa hon medan hon lade upp sallad på tallriken. — Jag har sagt att hon kan bo hos er ett tag. Det andra rummet står ju ändå bara där, och några barn har ni inte än. Hon kan ta det tills hon kommer på fötter igen.
Jag blev sittande med gaffeln i handen. Erik fortsatte tugga som om hans mamma just hade nämnt att hon köpt en ny vattenkokare.
— Margareta, ni har nog glömt en sak, sa jag och ansträngde mig för att låta lugn. — Det andra rummet står inte tomt. Det är mitt arbetsrum. Där finns min dator, mina handlingar och min kontorsstol. Jag arbetar hemifrån där. Det finns ingen plats för Maria hos oss.
Margareta höjde ögonbrynen, genuint förvånad.
— Arbetsrum, vad är det att tala om? Flytta datorn till köket. Flickan har ingenstans att ta vägen. Hos mig går det inte, efter bytet har jag bara en etta och knappt plats att vända mig i. Hon ska väl inte behöva hyra något när hennes egen bror har så mycket yta som bara står och väntar. Ett år eller två, mer är det inte. Hon äter er inte ur huset.
— Hon kommer inte att bo med oss, sa jag bestämt. — Vi är ett ungt par och vi behöver vårt eget utrymme. Om Maria behöver hjälp i början kan vi låna henne pengar till första månadens hyra. Men det är allt.
Margareta sköt en ilsken blick mot sin son.
— Erik, hör du hur din fru talar till mig? Hon vill kasta ut din egen syster på gatan! Från din egen lägenhet!
Erik blev röd i ansiktet och sänkte blicken.
— Anna, men alltså… började han osäkert. — Det är ju Maria. Hon tar inte mycket plats. Vi kan ställa in en extrasäng. Du kan väl flytta skrivbordet lite. Vi är familj, man hjälper sina egna.
— Sina egna hjälper man, ja. Men inte på bekostnad av mitt arbete och min sinnesro. Jag har inte lagt hundratusentals kronor på renovering och ljudisolering för att bo som i ett korridorsrum. Mitt svar är nej.
Middagen slutade i ett öppet gräl, och Margareta åkte hem i vredesmod.