Dörren slog igen bakom henne så att det skallrade i hallen. Efter det teg Erik mot mig i tre dygn och bar sin förolämpning som om jag hade begått ett oförlåtligt svek. I hans ögon hade jag varit kall, självisk och snål.
Jag intalade mig att han bara behövde lugna ner sig. Att han skulle tänka efter och förstå. Men jag hade grovt underskattat Margaretas förmåga att pressa sin son.
På tisdagen satt jag hemma och arbetade. Jag hade ett krävande videomöte med entreprenörerna, där vi gick igenom kostnadsposterna för ett stort projekt rad för rad. Plötsligt hördes ytterdörren slå igen ute i hallen. Jag tog av mig headsetet och gick ut.
Där stod Margareta. Bredvid henne stod Maria med två jättelika resväskor och en fullpackad sportväska.
— Kom in, Maria. Ställ sakerna i det där rummet, beordrade Margareta och pekade rakt mot mitt arbetsrum.
Jag ställde mig framför dem.
— Vad är det här?
— Det som sker är att min dotter har kommit för att bo hos sin bror, svarade svärmor trotsigt. Erik har sagt ja. Han är herre i sitt eget hem. Så flytta på dig.
Jag tog upp mobilen och ringde min man. Det dröjde innan han svarade.
— Erik. Din mamma och din syster står här med väskor. Har du verkligen gett dem lov att flytta in utan att ens prata med mig?
Tystnaden i luren blev tung.
— Anna, alltså… mamma insisterade. Jag kunde inte säga nej. Maria har ingenstans att ta vägen. Kan du inte bara ge med dig nu, så pratar vi om allt i kväll? Gör ingen scen.
Jag avslutade samtalet utan att svara. När jag såg på Margareta log hon redan, triumferande, som om hon hade vunnit.
— Margareta, Maria kommer inte att bo här. Väskorna kan stå i hallen tills hon hittar någon annan lösning. Men mitt arbetsrum öppnas inte för någon.
En halvtimme senare störtade Erik in, uppenbart inkallad av sin mamma. Då hade jag redan flyttat min laptop till köksbordet och återvänt till rapporten. Jag tänkte inte stå i hallen och vakta deras bagage. Det var då Margareta fällde orden som brände sig fast: att jag bara var en gäst i den här bostaden, att jag saknade rättigheter och att rummet skulle göras fritt.
Erik valde hennes sida. Han valde frid med sin mamma framför mig och raderade på en sekund ut allt jag hade gjort, allt jag hade betalat, allt jag hade byggt upp.
— Ni får trettio minuter på er att tänka om, sa jag och såg honom rakt i ansiktet. Om väskorna fortfarande står kvar i hallen då, bär jag ut dem på trappavsatsen själv. Det här är vårt hem, inte ett vandrarhem för släktingar.
— Erik, varför står du bara där? fräste Margareta och knuffade honom i axeln. Hon kastar ut din syster, och du säger ingenting!
Då exploderade han.
— Är du inte klok? Anna, packa ihop dina grejer och försvinn om det inte passar! Det här är min lägenhet!
Han sa det högt. Inför sin mamma. Inför sin syster. Utan minsta försök att mildra orden. Då förstod jag att beslutet redan var fattat. Och inte den dagen.
Jag skrek inte. Jag kastade inga tallrikar och sjönk inte ihop i tårar. I stället slog något om i huvudet på mig, som när en ekonom omedelbart börjar göra en akut kalkyl. Jag hämtade ner min resväska från överskåpet.
På fyrtio minuter packade jag kläder för de närmaste dagarna, hygienartiklar, dokument och jobbdatorn. Från hyllan tog jag även pärmen med kvitton och äktenskapsförordet.
Under tiden hade Margareta och Maria slagit sig ner i köket och diskuterade högljutt hur möblerna skulle flyttas om. Erik stod kvar i hallen med armarna i kors. I blicken syntes både skuld och irritation. Han väntade sig antagligen att jag skulle bryta ihop, be om ursäkt och vädja om att få stanna.
— Datorn, skärmen och kontorsstolen står i arbetsrummet. Kvittona på allt har jag, sa jag lugnt. Jag kommer tillbaka under veckan och hämtar resten. Och låt ingen röra något.
Jag tog nyckelknippan från hallbyrån och lade den i väskan.
— Ha det så bra, sa jag torrt.
Sedan klev jag över Marias resväska och gick ut.
Samma dag hyrde jag en fin lägenhet i centrum. Hyran var hög, men inkomsterna från uthyrningen av min etta tillsammans med min lön räckte mer än väl. På kvällen skrev jag till Johan, en jurist som tidigare hade arbetat i vårt holdingbolag men numera drev egen praktik.
Vi träffades på hans kontor på onsdagsmorgonen.
— Ja, Anna, det här är nästan skolboksexempel, sa Johan efter att ha ögnat igenom avtalet och kontoutdragen. Dina papper är mycket starka. Äktenskapsförordet är bevittnat och korrekt, överföringarna är tydligt märkta, kvittona på material står i ditt namn och leveransadressen är Eriks lägenhet. Totalt har du lagt in 430 000 kronor.
— Vad gör jag nu? frågade jag. Jag tänker inte låta honom behålla de pengarna. Han har gjort sitt val.
— Då ansöker du om skilsmässa. Jag skriver ett kravbrev före process där vi begär ersättning enligt avtalet. Han får trettio dagar på sig att betala frivilligt. Vägrar han går vi till domstol och begär även säkerhetsåtgärder kopplade till bostaden. Underlaget är bra, så chansen att få ut pengarna är verklig. Vi lägger dessutom på kravet om ersättning för rättegångskostnader.
Vi formulerade kravet tillsammans. Samma dag skickades skilsmässoansökan in. Johan bifogade kopior av kvittona, specifikationer över banköverföringarna och en beräkning av dröjsmålsränta om Erik skulle försöka dra ut på tiden.
På fredagskvällen skickade jag ett kort meddelande till Erik: ”Vi behöver ses. I morgon klockan två, kaféet på Sven.”