Erik dök upp några minuter efter utsatt tid. Han beställde en americano, drog ut stolen mittemot mig och slog sig ner med en min som om hela situationen redan var avgjord till hans fördel. Självsäkerheten låg som ett extra lager över honom. Jag förstod att Margareta under de här dagarna måste ha hunnit övertyga honom om att han var den förorättade hjälten som äntligen gjort sig fri från en girig och otacksam kvinna.
— Hej, sa han och nickade slarvigt. — Nå? Har du lugnat ner dig nu? Insett att du gick för långt? Maria har fått plats i arbetsrummet, ingen har rört dina saker. Mamma är förstås sårad, men om du ber om ursäkt…
Jag svarade inte. I stället tog jag upp ett tjockt kuvert ur väskan och sköt det över bordet mot honom.
— Vad är det här? Ännu en av dina uträkningar? muttrade han och log snett, men han öppnade kuvertet ändå.
Han började läsa. Först satt leendet kvar, stelt och hånfullt. Sedan försvann det bit för bit. Förvirringen tog över, och därefter kom något som liknade ren rädsla. Han läste beloppet en gång till, fäste blicken vid juristbyråns uppgifter och stirrade sedan på mig med uppspärrade ögon.
— Fyrahundratrettio tusen? Anna, är du inte klok? För vad då?
— För renoveringen, Erik. Golven, väggarna, badrummet, köket. Allt det som du, din mamma och din syster använder just nu. I kravet står vilken punkt i avtalet det gäller. Du läste igenom det och skrev under.
— Men vi var ju en familj! Det där var väl din satsning på vår framtid? Vadå domstol? Jag har inte sådana pengar!
— Vi är ingen familj längre, Erik. Du sa själv att om jag inte accepterade era villkor fanns det inget mer att prata om. Du kastade ut mig för att din mamma ville det. Jag har accepterat ditt beslut. Nu får du betala tillbaka det jag lagt in.
Färgen försvann ur hans ansikte. Erik kände mycket väl till sin egen ekonomi. Lönen låg runt fyrtio tusen i månaden, bolånet fanns kvar och marginalerna var inte stora. För att kunna betala mig hela summan skulle han behöva ta ett stort lån till usla villkor, och banken skulle knappast godkänna det med hans redan befintliga skuldbörda. Det enda som återstod var säkerhet i bostaden — just det han fruktade mest.
— Anna, snälla, sa han, och rösten sprack till. All överlägsenhet rann av honom på några sekunder. — Vi kan lösa det här. Jag pratar med mamma. Maria flyttar ut redan i dag, jag lovar. Jag tar nycklarna från mamma. Kom bara hem igen.
— Nej, Erik. Det finns inget att komma tillbaka till. Du har trettio dagar på dig att föra över pengarna. Kontouppgifterna står längst bak. Om betalningen inte kommer in lämnar Johan in stämningsansökan. Skulden försvinner inte. Sedan får du själv välja om du säljer lägenheten, lägger om lånen eller hittar någon annan lösning.
Jag reste mig, lade några sedlar på bordet för mitt kaffe och gick därifrån. Ute på gatan märkte jag plötsligt hur lätt det var att andas.
Samma kväll kom den väntade stormen. Margareta ringde gång på gång och fyllde min telefon med meddelanden. Först försökte hon med skuldkänslor.
”Anna, skäms du inte? Du ruinerar din egen man! Du har bott i den där lägenheten i ett och ett halvt år utan att betala hyra. Var tacksam att vi inte tog betalt av dig för boendet!”
Jag orkade faktiskt svara. Inte med ett långt bråk, utan med ett röstmeddelande.
”Margareta, Erik och jag var gifta. Han var inte min hyresvärd och jag var inte inneboende. Det finns inget hyresavtal och ingen har någonsin skickat någon faktura till mig. Utan mina pengar hade din son fortfarande betalat lån på en tom betonglåda och hyrt ett rum någon annanstans för att ha någonstans att sova. Där avslutar vi det här samtalet.”
Efter det blev det tyst från henne.
De följande tre veckorna blev ett inferno för Erik. Han ringde, väntade utanför mitt arbete, vädjade, anklagade mig för att vara hjärtlös och försökte spela på allt han trodde fortfarande kunde nå mig. Till slut tog han till och med kontakt med en egen advokat. Senare erkände han själv vad advokaten hade sagt efter att ha gått igenom handlingarna: hitta pengarna.
När han förstod att han inte kunde prata sig fri från skulden återstod bara ett alternativ.
Han hittade en bank som gick med på att lägga om det gamla bolånet och samtidigt låna ut ytterligare pengar med samma bostad som säkerhet. Tack vare renoveringen värderades lägenheten till omkring 1,7 miljoner kronor, så säkerheten räckte gott. Det nya lånet löste det gamla och gav honom dessutom summan som skulle till mig.
På den tjugonionde dagen satt hela beloppet på mitt konto.
Två månader senare var skilsmässan klar.
Nu sitter jag på balkongen till min nya lägenhet. De fyrahundratrettio tusen kronorna jag fick tillbaka blev kontantinsats, resten finansierade jag med bolån. Min gamla etta sålde jag aldrig — just den som Erik en gång försökte övertala mig att stoppa in i vårt ”gemensamma bo”. Den hyrs ut nu, och hyran täcker nästan halva min månadskostnad. Min nya bostad är lite mindre än Eriks, men den är bara min. På datorskärmen lyser en färsk rapport, bredvid står en kopp kaffe som hunnit kallna.
Via gemensamma bekanta har jag hört hur det gått. Mer än halva Eriks lön försvinner numera till banken på lånet med lägenheten som säkerhet. Maria bodde hos honom i ett halvår, hann orsaka en vattenskada när tvättmaskinen gick sönder och flyttade sedan hem till en ny pojkvän. Kvar lämnade hon Erik med ett dyrt golv som rest sig och behövde åtgärdas. Margareta berättar för släkten att hennes stackars son blivit förstörd av en rovgirig före detta svärdotter.
Själv stänger jag bara locket på datorn och ler. Siffror ljuger aldrig. Människor gör det hela tiden. Och jag är innerligt tacksam för att jag lärde mig att lita på papper före löften.