Poliserna var över honom på ett ögonblick, pressade honom hårt mot väggen och låste fast hans handleder i handbojor.
Maria gav ifrån sig ett gällt skrik.
”Ni kan inte bara släpa bort honom! Det här är hans hem!”
För första gången den kvällen vände Anna blicken mot henne, och ett nästan omärkligt leende drog över hennes läppar.
”Nej, Maria. Det har aldrig varit hans hem.”
Lars tog fram ännu en handling ur sin portfölj och lade den synligt på bordet.
Lagfarten stod i Annas namn.
Hon hade köpt huset redan tre år innan hon ens inlett sin relation med Erik. Pengarna hade kommit från en investering hon gjort tillsammans med sin far.
Karin ryckte papperen ur advokatens hand med darrande fingrar.
”Det här är förfalskat! Min son betalar allt här!”
”Er son betalar inte ens fastighetsskatten”, svarade Lars utan att höja rösten. ”Och från och med nu återkallar ägaren ert tillstånd att vistas i bostaden.”
Maria blev alldeles stel.
”Tänker du kasta ut oss?”
Anna såg på henne utan att blinka.
”Ni har femton minuter på er att hämta kläder och personliga saker som ni kan bevisa tillhör er.”
Bostadsområdets säkerhetsvakter följde Karin och Maria upp till övervåningen.
Just då började Eriks mobiltelefon, som fortfarande låg kvar på bordet, att vibrera oavbrutet.
Samtal efter samtal dök upp på skärmen.
Från styrelsen.
Från bolagets juridiska avdelning.
Från en extern revisor.
Och från ett nummer Erik kände alltför väl.
Verkställande direktören själv.
Anna lät blicken vila på displayen, men hon rörde inte telefonen.
Lars gick fram till henne och sänkte rösten.
”Granskarna har hittat överföringarna. Han kommer att kallas in i morgon.”
Anna nickade långsamt.
”Det hade jag räknat med.”
”Det finns mer”, fortsatte Lars. ”Aktieköpet slutfördes i eftermiddags.”
Hon såg tyst på honom.
”Hur stor andel?”
”Femtiosju procent.”
För första gången den kvällen log Anna på riktigt.
Erik visste det ännu inte.
Men han hade just blivit gripen för att ha slagit kvinnan som sedan samma eftermiddag hade kontroll över företaget där han alltid hade betraktat sig själv som orörbar.
Och det var ändå långt ifrån det värsta han skulle få reda på följande morgon.
Klockan sex nästa morgon lämnade Erik åklagarmyndighetens lokaler.
Skjortan var skrynklig, käkarna hårt sammanbitna och ögonen rödsprängda av en natt utan sömn.
Ett kontaktförbud hade utfärdats mot honom. Han fick inte närma sig Anna, inte ringa henne och inte söka upp henne genom någon annan.
Hans advokat hade varit tydlig. Den inspelade örfilen, de tidigare läkarintygen och hans försök att kasta sig över Anna med en stol gjorde läget mycket svårt att försvara.
Dessutom hade myndigheterna fått information om misstänkta ekonomiska brott kopplade till hans arbete.
Ändå tänkte Erik bara på en enda sak.
Han måste behålla sitt jobb.
Så länge han satt kvar som ekonomichef kunde han betala bättre jurister, hjälpa sin mor och sin syster och kanske hitta något sätt att förhandla med Anna.
Han tog en taxi till Göteborg.
När han klev in i företagets byggnad möttes han av något han aldrig tidigare upplevt där.
Ingen hälsade.
Anställda som förr brukade resa sig när han passerade vände nu bort blicken. Två assistenter stod vid korridoren och viskade med varandra, men tystnade när han kom nära.
I receptionen fick han inte sitt vanliga passerkort tillbaka.
I stället räckte receptionisten fram ett tillfälligt kort utan att möta hans ögon.
”Din behörighet till ledningsplanet är spärrad”, sade hon stelt. ”De väntar på dig i styrelserummet.”
Med en hård knut i magen gick Erik mot rummet.
När han öppnade dörren satt verkställande direktören redan där tillsammans med två bolagsjurister och chefen för den interna revisionen.
Ingen bad honom sätta sig.
”Erik”, började direktören med kylig röst, ”i går kväll fick vi ta del av bevis som visar att du gjort dig skyldig till misshandel. Men det är inte den enda anledningen till att vi är samlade här i dag.”
En av revisorerna tryckte på sin dator, och flera transaktioner projicerades upp på väggen.
Betalningar till en skönhetsklinik.
Flygbiljetter.
Designerhandväskor.
Den månatliga avbetalningen på Marias bil.
Allt hade dragits från företagets operativa konton och bokförts som representationskostnader.
Erik kände hur luften försvann ur rummet.
”Jag kan förklara.”
”Då kan du kanske också förklara de manipulerade fakturorna”, sade en av bolagsjuristerna. ”Och de digitaliserade namnteckningarna som använts utan godkännande.”
Erik stirrade på väggen framför sig.
Först då förstod han att det inte fanns någon väg ut.
De papper Anna hade kastat i kastrullen hade bara varit kopior.
Originalfilerna hade legat på revisionens servrar i flera veckor.
”Jag… jag tänkte betala tillbaka pengarna.”
Revisionschefen såg inte imponerad ut.
”Under arton månader har du fört undan mer än två miljoner kronor.”
Erik for upp från stolen.
”Min familj var beroende av mig!”
Verkställande direktören betraktade honom med avsmak.
”Det ger dig inte rätt att behandla företagets tillgångar som dina privata pengar.”
Eriks ben vek sig nästan under honom. Han sjönk ner på knä bredvid konferensbordet.
”Snälla. Säg inte upp mig. Ge mig bara tid. Jag skriver på vad ni vill. Jag säljer vad som helst. Jag ordnar fram pengarna.”
Ingen svarade.
Då öppnades dörren.
Ljudet av höga klackar slog mot golvet och ekade genom rummet.
Erik vred långsamt på huvudet.
Anna kom in.
Hon bar en elfenbensfärgad byxdress, håret var stramt uppsatt och i handen höll hon en mapp. Blåmärket på hennes kind var fortfarande tydligt. Hon hade inte gjort något försök att dölja det med smink.
Utan att tveka gick hon fram till kortändan av bordet och satte sig.
Erik blinkade flera gånger, som om synen framför honom inte kunde vara verklig.
”Vad gör du här?”
Verkställande direktören reste sig.
”Anna Ortega företräder den nya majoritetsägargruppen.”
Ett spänt, nervöst skratt lämnade Eriks mun.
”Det där är omöjligt.”
Anna öppnade sin mapp och tog fram handlingarna med lugna rörelser.
”Under de senaste tre åren har jag, via ett investeringsbolag, köpt andelar från flera mindre ägare. I går slutfördes transaktionen som gör att vi nu kontrollerar femtiosju procent av bolaget.”
Erik såg på henne som om hon plötsligt hade blivit en främmande människa.
”Varför sa du aldrig något?”
Anna mötte hans blick.
”För att du aldrig frågade vad jag arbetade med. I dina ögon var jag bara kvinnan som skulle komma hem, laga mat och stå till tjänst.”
Tystnaden som följde lade sig tung över rummet.
Efter en kort paus fortsatte Anna.