”Dessutom behövde jag få veta hur långt du var beredd att gå när företagets pengar stod på spel. Därför lät jag, för två månader sedan, inleda en intern granskning utan att göra något väsen av det.”
Erik sänkte blicken.
På ett ögonblick föll alla bitar på plats.
Det var därför Anna hade bett om vissa kontoutdrag. Därför hade avdelningen för intern kontroll plötsligt lagt om sina rutiner. Därför hade godkännanden, som tidigare gått nästan automatiskt, börjat ta längre tid.
Hon hade aldrig varit lättlurad.
Hon hade samlat bevis.
”Anna, se på mig”, bad han. ”Jag har gjort fel, det vet jag. Men vi kan fortfarande rätta till det här.”
”Nej.”
”Jag är din man.”
”Du var min man även den gången du slog mig.”
Orden slog ner mellan dem som en dörr som stängdes för gott.
Anna skrev under beslutet om hans uppsägning.
Redan samma dag fick Erik lämna sin tjänst med omedelbar verkan. Företaget gjorde en polisanmälan för trolöshet mot huvudman, förskingring och otillåten användning av bolagets medel.
Samtidigt började även Karin och Maria förstå att det liv de hade vant sig vid hade rasat samman.
När de tvingats lämna huset hade de ingenstans att ta vägen. Natten tillbringade de på ett café som höll öppet dygnet runt, med kalla kaffekoppar framför sig och väskorna staplade vid fötterna.
Maria ringde sin fästman Johan. Hon var övertygad om att han skulle komma och hämta henne.
”Du måste komma”, snyftade hon. ”Anna har kastat ut oss som om vi vore brottslingar.”
I andra änden blev det tyst i några sekunder.
”Jag har sett videon.”
”Du vet inte allt som hände.”
”Jag såg din bror slå henne. Jag hörde din mamma håna henne. Och jag hörde dig säga att en kvinna som arbetar inte är värd något om hon inte passar upp på sin mans familj.”
Maria grep hårdare om mobilen.
”Vi var arga. Det där var bara ord.”
”Min familj har också sett det. Bröllopet blir inte av.”
”Vad sa du?”
”Jag tänker inte bygga ett liv med någon som tycker att det är normalt att förnedra andra människor.”
Sedan bröt Johan samtalet.
Maria satt kvar och stirrade på den svarta skärmen tills Karin till slut frågade vad som hade hänt.
”Han har lämnat mig.”
Karin slog handflatan i bordet så att kopparna skallrade.
”Allt är den där kvinnans fel!”
Men deras bekymmer hade bara börjat.
De kreditkort som Erik hade gett dem spärrades efter beslut från domstol. Kontot som hade använts till hyrbilar, skönhetsbehandlingar och dyra inköp frystes inom ramen för utredningen.
Eftersom de inte ens hade pengar nog till ett hotellrum återstod till sist bara ett alternativ. Mor och dotter fick ta sig till en liten avsides by utanför Malmö, där Karin fortfarande ägde ett gammalt hus som hon en gång hade ärvt av sina föräldrar.
Ingen hade bott där på över tjugo år.
Väggarna var fuktskadade. En del av taket hölls bara täckt av rostiga plåtar. Gårdsplanen var igenvuxen av sly och ogräs, och vattnet kom från en tank som behövde fyllas med handpump. Internetuppkopplingen försvann med några minuters mellanrum.
När Maria steg in över tröskeln brast hon i gråt.
”Jag tänker inte bo här.”
Karin sjönk ner på en gammal trästol som knarrade under henne.
”Vi har ingen annanstans.”
Två dagar senare dök Erik upp med en ryggsäck över axeln.
Åklagaren hade kallat honom till ännu ett förhör. Nu hade även hans privata konton frysts, och han hade varit tvungen att låna pengar bara för att kunna ta bussen.
Karin gjorde inte ens en ansats att krama honom.
”Titta vad du har försatt oss i.”
Erik såg på henne som om han inte kunde tro sina öron.
”Jag? Är det mitt fel?”
”Om du hade behandlat Anna bättre hade vi fortfarande bott kvar i det där huset.”
Maria kom ut från rummet intill.
”Och jag hade fortfarande varit förlovad.”
Då brast det för Erik.
”Ni krävde saker av mig hela tiden! Resor, väskor, bilar, pengar! Varje gång jag sa att jag inte hade råd fick mamma mig att känna mig som en misslyckad man. En framgångsrik son skulle ju ta hand om sin familj, eller hur? Och du, Maria, tjatade alltid om att jag bara behövde ordna fram pengar en sista gång!”
”Det var du som valde att stjäla”, svarade hon hårt.
”Och ni valde att leva på det jag stal!”
Under flera veckor ekade grälen mellan de fuktiga väggarna i huset. Ingen av dem ville erkänna sin egen del i det som hade hänt. Alla pekade på någon annan.
Anna däremot levde inte längre med rädslan som ständig följeslagare.
Hon ansökte om skilsmässa och lämnade över allt material hon samlat under åren: läkarintyg, meddelanden, ljudinspelningar, banktransaktioner och fotografier.
När skilsmässoförhandlingen inleddes krävde Erik hälften av huset och en andel av Annas investeringar.
”Vi var gifta”, sade han inför domaren. ”Jag har rätt till min del av det vi byggde upp tillsammans.”
Lars lade fram äktenskapsförordet.
Enskild egendom.
Huset hade Anna köpt innan äktenskapet. Hennes andelar i företaget kunde dessutom tydligt spåras till hennes egna tillgångar. Utöver det visade handlingarna att Erik, utan hennes godkännande, hade dragit på sig flera skulder för att finansiera sin mammas och sin systers utgifter.
Färgen försvann ur Eriks ansikte.
Någonstans i minnet dök bilden upp av pappren han hade skrivit under före bröllopet. Då hade han skrattat åt dem och kallat äktenskapsförordet ”en formalitet, bara för att Anna skulle känna sig trygg”.
Nu var det just den formaliteten som stängde honom ute från allt hon ägde.
Domaren dömde till skilsmässa och fastslog att Annas tillgångar tillhörde henne ensam. De ekonomiska kraven som rörde skulderna och förskingringen skulle drivas vidare i separata processer.
När Anna lämnade domstolsbyggnaden försökte Erik hinna ikapp henne.
”Anna.”
Hon fortsatte gå.
”Jag vill bara säga en sak till dig.”
Anna stannade, men hon vände sig inte om.
”Jag älskade dig faktiskt”, sade han.
Hon drog långsamt efter andan.
”Jag älskade dig också. Det var just det som var problemet. Alldeles för länge trodde jag att kärlek betydde att man måste stå ut med allt.”
Sedan gick hon därifrån.
Flera månader senare föll domen: Erik fälldes för flera ekonomiska brott med tydlig koppling till företaget.