– Lunch kan ni kräva hemma hos er själva. Nu plockar ni ihop era saker och går ut ur min lägenhet, allihop! sade svärdottern med en röst som inte lämnade utrymme för invändningar.
– Anna, har du blivit alldeles från vettet? Maria stannade tvärt i köksöppningen med en soppslev i handen, som om någon hade dragit ur kontakten till henne. – Vi tittade ju bara förbi, precis som vi brukar… Jag har redan rört om i rödbetssoppan och tagit fram köttet…
Anna stod i dörren till sitt arbetsrum med headsetet fortfarande på huvudet. På den öppna datorn hade skärmen frusit i viloläge; den röda inspelningssymbolen hade slocknat bara några sekunder tidigare. Hennes ansikte var blekt, men blicken brann på ett sätt ingen av dem hade sett förut.
– Maria, sade hon lågt men knivskarpt, ni lämnar min bostad nu. Jag ber er.
Från vardagsrummet hördes tofflor hasa över golvet. Eva, hennes svägerska, stack fram huvudet bakom sin mamma. I handen höll hon mobilen, där en direktsändning till väninnorna fortfarande rullade.
– Anna, menar du allvar? drog hon ut på orden med ett tunt lager hån. – Vi är ju familj.
– Familj ringer på och frågar om det passar att komma in, svarade Anna utan att höja rösten. – Familj låser inte upp och klampar in mitt på dagen när jag sitter i förhandling samtidigt med Stockholm och London.
Maria öppnade munnen, men fick inte fram något. Slevarmen darrade till, och en droppe mörkröd soppa föll ner på golvet som ett litet varningstecken.
Allt hade börjat tre år tidigare, när Anna och Erik flyttade in i sin trerumslägenhet i ett nybyggt område i utkanten av Stockholm. De hade köpt bostaden tillsammans med lån. Anna hade lagt in familjestödet hon fått och de pengar hon sparat ihop genom frilansuppdrag, medan Erik bidrog med bonusarna från sina senaste projekt. Ägandet var registrerat lika, hälften var.
I början kom bara svärmodern förbi. Hon skulle ”hälsa på barnen”, hade med sig små kastruller och pajer och stannade någon timme. Efter ett tag blev det en vana att hon tillbringade hela dagar där. Sedan började hon dyka upp utan att meddela sig alls, eftersom hon hade egen nyckel. Den hade Erik gett henne ”för säkerhets skull”.
Därefter började Eva komma. ”Jag tittar bara in en stund, jag ska ändå in mot centrum och hos er är det så smidigt att parkera.” Sedan dök moster Karin från Stockholmsområdet upp: ”Bussen går bara en gång om dagen, det är nästan på vägen, så jag passar på att svänga förbi.” Till sist kom även Eriks kusin Lars: ”Jag har ingenstans att sova medan jag letar rum.”
Anna arbetade hemifrån. Hon översatte tekniska texter, tolkade simultant på konferenser och kunde vissa dagar sitta tolv timmar i sträck. Kunderna fanns i Europa, Asien och Amerika. Schemat var pressat, tidsfristerna hårda och varje minut hade betydelse.
Samtidigt stod det soppa och småkokade i deras kök, främmande människors kläder snurrade i badrummet och i vardagsrummet dånade tv-serier på högsta volym.
Erik brukade bara vifta bort hennes klagomål. ”Äsch, Anna, de kommer ju bara en liten stund. Mamma har tråkigt. Eva är mellan två jobb. Vi kan väl inte kasta ut släkten?”
Så Anna bet ihop. Hon log. Hon lagade mat åt alla. Hon diskade, torkade, plockade undan. När lägenheten äntligen tömts framåt kvällen satte hon sig och översatte hela nätterna.
Fram till den här dagen.
Just i dag skulle hon ha det avgörande mötet om ett årsavtal värt trehundratusen kronor. Ett stort tyskt företag bytte till ny programvara och sökte en fast svensk-engelsk tolk. Intervjun kunde förändra allt. Anna hade förberett sig i två veckor. Erik visste det. Han hade till och med lovat: ”Jag säger till mamma att hon inte får komma i dag.”
Och ändå var klockan tolv, hon satt med headsetet på, åtta personer från Berlin och London fyllde skärmen och hon simultantolkade en presentation om nya algoritmer.
Då vred någon om nyckeln i låset.
– Anna, vi ska bara vara här en liten stund! ropade Maria genom hallen så att rösten studsade mellan väggarna. – Jag tog med lite kyckling, jag steker den snabbt, för som vanligt har ni väl bara ätit smörgåsar, du och Erik!