Dörren till arbetsrummet öppnades bara på glänt. Eva stack in huvudet.
– Anna, har du en laddare till iPhone? Min mobil håller på att dö…
Anna gjorde en skarp gest med handen: tyst, jag sitter i möte. Eva drog på axlarna och viskade, alldeles för högt:
– Vi ska inte störa. Vi sitter i köket.
Efter fem minuter hade doften av stekt kyckling letat sig in i varje vrå av lägenheten. Efter tio knackade Maria på dörren.
– Anna, var har ni den stora stekpannan? Den lilla hittar jag inte.
Anna stängde av mikrofonen, mumlade en ursäkt mot kameran och gick ut i hallen.
– Maria, jag arbetar. Det här mötet är viktigt.
– Ja, ja, jag ser det, sade svärmodern och viftade bort orden. – Jag ska bara vända kycklingen.
Då brast något.
Anna blev stående i dörröppningen med headsetet hängande runt halsen. På datorskärmen blinkade ett meddelande från projektledaren. I köket stod Maria, Eva och faster Karin och stirrade på henne som om hon plötsligt hade blivit en främling.
– Jag vill att ni går, sade Anna. Den här gången darrade inte rösten. – Nu.
Eva frustade till.
– Jaha, där kom utbrottet igen. Svärdottern får väl ett av sina anfall. Erik ska få höra det här.
– Berätta gärna för honom, svarade Anna lugnt. – Och lämna nycklarna på byrån i hallen. Alla kopior.
Det blev alldeles stilla. Tystnaden låg så tung att man hörde hur soppan puttrade i kastrullen.
Maria var den första som fann sig.
– Vad tror du egentligen att du håller på med? fråste hon, och rösten steg till ett gällt skrik. – Jag är din mans mor!
– Det stämmer, sade Anna och nickade. – Och jag bor här. Det här är mitt hem. Jag tänker inte längre acceptera att ni låser upp och kliver in utan att fråga, mitt under min arbetstid, lagar mat, äter, stökar ner och sedan går när det passar er.
Faster Karin, som hittills inte sagt ett ord, reste sig hastigt.
– Kom nu, flickor. Vi behöver inte göra det här värre.
– Jo, det behöver vi visst! snäste Maria och slängde sleven i diskhon så att det skallrade. – Erik ska få veta hur du behandlar hans mamma!
– Erik vet redan tillräckligt, sade Anna lågt. – Och i kväll pratar vi färdigt om det. Men just nu ber jag er lämna lägenheten.
Hon steg åt sidan och visade vägen mot hallen.
Eva ryckte åt sig sin väska och muttrade något om ”hysterisk” och ”otacksam”. Faster Karin suckade tyst och följde efter henne.
Maria blev kvar sist. Hennes ögon var blanka, men om det var av förödmjukelse eller raseri gick inte att avgöra.
– Det här kommer du att ångra, väste hon. – Det lovar jag dig.
– Kanske, sade Anna. – Men jag tänker inte leva som förut.
Dörren slog igen. Låset klickade till. Anna lutade ryggen mot väggen och sjönk långsamt ner på golvet.
Det var över.
Eller också hade det precis börjat.
Hon satt kvar så i nästan tio minuter innan Eriks meddelande dök upp på telefonen.
”Mamma ringde. Hon gråter. Hon säger att du kastade ut dem. Anna, vad har hänt?”
Anna skrev ett svar, raderade det och började om.
”Kom hem. Vi måste prata på allvar. I dag avgör vi allt, en gång för alla.”
Sedan reste hon sig och gick ut i köket. Soppan hade kallnat. På bordet låg den halvt färdiga kycklingen kvar bredvid tre smutsiga tallrikar, brödsmulor och en blank fläck av olja.
Anna öppnade fönstret på vid gavel för att vädra ut lukten.
Därefter tog hon fram telefonen och ändrade portkoden. Hon ringde också en låssmed och bokade tid till nästa dag, för att byta lås.
Först efter det satte hon sig vid datorn igen och skrev till projektledaren: ”Jag ber om ursäkt för de tekniska problemen. Jag kan fortsätta mötet när det passar er.”
Och först då tillät hon sig själv att gråta. Inte högt, inte med hulkningar. Tårarna rann bara tyst.
För hon visste att det svåraste fortfarande låg framför henne.
Erik skulle snart komma hem, och då måste allt sägas högt.