Erik kom alltså in utan nyckel. Anna släppte inte upp honom via porttelefonen förrän hon själv hade hört hans röst. Han fick gå alla nio våningarna till fots och stod till slut i hallen, andfådd, med håret mörkt av regn. I handen höll han en Ica-kasse med mjölk, bröd och hennes favoritjoghurt med jordgubbssmak. Som om några vardagsvaror kunde lägga allt till rätta igen.
– Anna… började han från tröskeln.
Hon höjde bara handen och stoppade honom.
– Först pratar vi om låsen, sa hon med jämn röst. Låssmeden kommer i morgon klockan tio. Det blir två nya nyckeluppsättningar. En till dig och en till mig. Dina släktingar får inte längre ha nycklar hit.
Erik nickade utan att säga emot och gick in i vardagsrummet. Han sjönk ner i soffan och ställde kassen på golvet bredvid sig. Sedan blev han sittande och såg på regndropparna som ringlade nerför fönsterrutan.
– Mamma har ringt tre gånger, sa han lågt. Hon gråter. Hon säger att du förnedrade henne inför hela huset. Eva har skrivit att du beter dig som en psykopat. Moster Karin undrade bara om vi fortfarande lever.
Anna satte sig mitt emot honom och knäppte händerna i knät.
– Jag förnedrade ingen, svarade hon. Jag skyddade mig själv. Och dig också.
– Mig? Han skrattade kort, utan glädje. Från vad då?
– Från att du en dag kommer hem och varken har en fru eller det barn vi har pratat om att skaffa. För då hade jag helt enkelt packat mina saker och gått. Utan förklaring. Precis som människor gör när tålamodet till slut är helt slut.
Erik lyfte blicken. I hans ögon låg allt på en gång: trötthet, förvirring och rädsla.
– Jag förstod inte att det var så här tungt för dig, erkände han. På riktigt, Anna. Jag fattade inte. Jag trodde att du… ja, att du var lugn av dig. Att du klarade det.
– Jag har klarat det i tre år, Erik. Tre. Hela. År. Varenda dag. Medan du är på jobbet sitter jag här ensam med era ”vi tittar bara förbi en minut”-besök. Medan du säger att det ju är familjen, står jag och diskar efter människor som beter sig som gäster på hotell. Och jag ler, för jag vill inte såra dig.
Han sänkte huvudet.
– Jag har varit dum, sa han enkelt.
– Nej. Du har bara vant dig vid att allt blir förlåtet. Och din mamma har vant sig vid att hon får göra precis som hon vill. Men jag vill inte längre vara den som sväljer allt och förlåter allt.
Tystnaden som följde var tung, men inte fientlig. Snarare som om något smutsigt äntligen hade börjat sköljas bort.
– Vad vill du att vi gör? frågade han till sist.
– Vi sätter upp regler. Tydliga regler. För alla. Och det är du som säger dem, eftersom det är din familj.
Erik nickade.
– Säg dem.
Anna drog ut ett papper ur lådan i soffbordet. Hon hade skrivit ner allt tidigare under dagen, medan hon väntade både på låssmeden och på honom.
– För det första: bara du och jag har nycklar.
Hon fortsatte utan att höja rösten.
– För det andra: besök ska avtalas i förväg, minst en dag innan. För det tredje: när jag arbetar är jag inte tillgänglig, även om jag råkar sitta här hemma rent fysiskt. För det fjärde: om någon kommer hit tar den personen med sig mat eller beställer något. Jag är inte längre någon jourhavande kock. För det femte: besök får ske högst två gånger i månaden. Och om jag är ensam hemma får de vara i högst tre timmar.
Erik läste igenom listan under tystnad. Sedan tittade han upp.
– Det är strängt.
– Strängt är när fyra personer klampar in mitt under min arbetsdag och kräver lunch, svarade Anna. Det här är inte strängt. Det här är rättvist.
Han vek ihop papperet, först på mitten och sedan en gång till.
– Jag ringer mamma, sa han. Nu. Här, framför dig.
Det hade Anna inte väntat sig. Hon hade trott att han skulle skjuta upp det, be henne lugna sig, försöka mjuka upp formuleringarna eller föreslå någon sorts kompromiss. Men Erik tog fram mobilen, satte samtalet på högtalare och ringde upp sin mamma.
– Erik, äntligen! Marias röst brast nästan direkt i ett gråtande utrop. Förstår du hur hon behandlade mig? Jag har ju älskat henne som en egen dotter hela tiden…
– Mamma, avbröt Erik, fast och klart. Lyssna på mig nu, och avbryt inte. Från och med i dag gäller följande regler.
Sedan läste han upp listan ord för ord. Utan att mildra något. Utan ”kanske”, utan ”vi får se”, utan ursäkter. Bara lugnt, tydligt och rakt.
I andra änden blev det först alldeles tyst. Sedan hördes snörvlande.
– Så nu måste jag alltså boka tid för att få komma till min egen son?
– Ja, mamma, sa Erik. Som när man bokar tid hos läkaren.