— Anna! Anna, var håller du hus?! Erik stormade in i sovrummet och var nära att springa omkull sin systerson, som släpade en dyblöt handduk genom hela huset. — Jag står inte ut längre!
Anna satt på sängkanten med ansiktet gömt i händerna. Från rummet intill skrek hennes systers barn i mun på varandra, ute i köket stekte hennes mamma något så att hela huset fylldes av stickande rök, och från verandan hördes berusade skratt från mammans väninna och hennes nye kavaljer.
— Jag vet, viskade Anna. — Jag vet allt.
— Tio år, Anna! Erik sjönk ner bredvid henne och knöt händerna hårt. — I tio år sparade vi till det här huset. Vi avstod från resor, restauranger, allt möjligt. Och till vilken nytta?
Utanför fönstret brusade havet. Samma hav som de hade flyttat hit för, bort från den kvava staden. Samma hav som de nu, för tredje veckan i rad, knappt ens hade lyckats ta sig ner till.
— Erik, de är ju ändå familj…
— Familj? Han for upp. — Din syster skulle komma i två dagar. Två! Nu har hon varit här i tre veckor med tre ungar som har ritat på varenda vägg i huset!
— Jag ska prata med henne…
— Prata? Som du pratade med din mamma när hon dök upp utan att ens ringa först? Eller med din systerson när han släpade hit ett helt kompisgäng och gjorde vårt hem till en festlokal?
Från köket hördes ett brak. Något gick i kras. Annas mamma ropade högt:
— Anna! Var har ni trasorna? Det har runnit ut olja här!
Anna reste sig genast, men Erik tog tag i hennes arm och stoppade henne.
— Nej. Nu räcker det. Sitt kvar.
— Men mamma…
— Då får hon torka upp det själv. Det här är vårt hem, för tusan!
Dörren flög upp. In rusade Maria, den yngsta av systerns döttrar.
— Moster Anna! Anders slog mig! Och så hade han sönder er vas!
Erik slöt ögonen och räknade långsamt till tio.
— Vilken vas?
— Den blå. Den som stod på hyllan.
Muranoglas. Bröllopsdagspresenten. De hade tagit med den från Italien under sin senaste semester. Det var fyra år sedan.
— Nu är det nog, sade Erik och reste sig. — På riktigt, Anna. Jag orkar inte en minut till.
Han gick ut ur sovrummet med bestämda steg. Anna skyndade efter. I vardagsrummet såg det ut som om en storm dragit fram. Systerns barn jagade varandra mellan sofforna, skärvorna av vasen låg utspridda över golvet och Johan låg utsträckt i deras favoritfåtölj med smutsiga gympaskor på klädseln, helt uppslukad av sin telefon.
— Hör på mig! Erik ställde sig mitt i rummet. — Alla lyssnar nu!
Ingen brydde sig. Barnen fortsatte rusa runt, och Johan lyfte inte ens blicken.
— JAG SA ATT ALLA SKA LYSSNA! vrålade Erik så högt att fönsterrutorna skallrade.
Allt stannade av. Till och med Annas mamma stack ut huvudet från köket och torkade händerna på deras kökshandduk.
— Bra. Då säger jag det här en gång. Det här huset tillhör mig och Anna. Vårt hus. Inte ert, inte allas gemensamma sommarstuga, utan vårt hem. Och i morgon bitti vill jag inte se en enda av er kvar här.