Var det begripligt för alla?
Den första som lyckades samla sig var Annas syster, Kristina. Hon stirrade på Erik som om hon inte riktigt kunde avgöra om han skämtade eller blivit galen.
— Erik, vad håller du på med? Vi är ju familj!
— Familj kommer när man bjuder in dem, svarade han iskallt. Och familj åker hem när de har sagt att de ska åka. De slår sig inte ner i flera veckor som om huset vore deras eget.
— Jag har semester! Barnen måste få vara vid havet!
— Då får ni hyra något. En stuga, ett rum, ett hotell, vad som helst. Men inte här.
Annas mamma slog ut med händerna, djupt förolämpad.
— Erik! Hur kan du säga så där? Jag är Annas mor!
— Och det betyder vad? Att ni får flytta in hos oss utan att fråga?
— Jag hjälper faktiskt till! Jag lagar mat, jag städar!
— Ingen bad er! Vi bad inte en enda människa komma hit!
I samma stund snubblade Annas mammas väninna, tant Eva, in från verandan. Hon luktade vin, läppstiftet hade smetats ut och blicken var dimmig.
— Vad är det för oväsen? Folk försöker vila här!
— Exakt! Erik vände sig tvärt mot henne. Folk försöker vila! Jag och Anna! Det var vår vila ni förstörde allihop!
— Erik… Anna tog ett steg mot honom, som för att hejda honom.
— Nej, Anna. Nu räcker det. Vi har längtat efter det här huset i tio år. Tio år har vi lagt undan varenda krona vi kunnat. Vi har struntat i resor, skjutit upp att köpa möbler, handlat kläder second hand. Och för vad? För att vårt hem skulle bli någon sorts gratis pensionat?
Johan reste sig långsamt ur fåtöljen, med samma trötta min som om bråket mest störde hans bekvämlighet.
— Men morbror Erik, ta det lugnt. Vi ska ju inte stanna för alltid.
— När åker ni då?
— Tja… snart.
— När är snart?
— Vet inte. Kanske om en vecka.
— En vecka till? Erik drog händerna genom håret. Nej. I morgon. Alla åker i morgon.
— Anna! tjöt hennes mamma. Säg åt din man att skärpa sig!
Men Anna sa ingenting. Hon stod lutad mot väggen och såg ut genom fönstret. Mot havet. Deras hav. Det där havet de knappt hade fått komma nära på tre veckor, om man inte räknade utsikten genom glasrutan.
— Anna, säg något till honom! Kristina gick fram till sin syster. Vi hade ju kommit överens!
— Nej, sa Anna lågt.
Kristina blinkade.
— Vad menar du med nej?
— Vi kom inte överens om någonting. Du ringde och meddelade att du skulle komma. I två dagar. Det var tre veckor sedan.
— Men barnen då? De behöver få vila!
— Och vi? Anna vände sig långsamt mot henne. Behöver inte vi vila? Vi arbetar som idioter hela året. Erik tar dubbla pass. Jag sitter med extrajobb på kvällarna. Och allt det där för att ni ska kunna bo här gratis?
— Vi är ju släkt!
— Släkt betyder inte att man får leva på andra.
Ordet föll tungt mellan dem. Kristina blev kritvit i ansiktet.
— Så det är alltså så du ser på oss? Som snyltare?
— Vad ska jag annars kalla det? Har du betalat maten? Elen? Vattnet? Städningen jag gör varje dag? Lakanen jag tvättar efter er?
— Jag är din syster!
— Och? Ger det dig rätt att leva på min bekostnad?
Annas mamma drog häftigt efter andan.
— Anna! Vad är det du säger? Så där har jag inte uppfostrat dig!
Anna såg på henne, och något i hennes ansikte hårdnade.
— Just det, sa hon.