Anna höjde rösten, och den darrade inte längre av osäkerhet utan av vrede.
— Du uppfostrade mig till att vara bekväm för andra! Till att säga ja, le, svälja allt och aldrig ställa till besvär! Jag skulle tiga, stå ut och anpassa mig. Men nu räcker det. Jag vill inte mer.
— Hysterika! fräste Eva och tog ett ostadigt steg bakåt. — Det är det här som händer när folk får storhetsvansinne. Ni köpte ett hus och tror plötsligt att ni är förmer än alla andra!
— Ja! ropade Erik och klev fram bredvid Anna. — Precis så är det! Tänk er, vilken skandal: vi vill faktiskt bo i vårt EGET hus. Ensamma. Sova hur länge vi vill. Äta frukost på verandan. Bada nakna i havet. Älska varandra var vi känner för det. I vårt eget hem!
Barnen började fnissa. Kristina slog hastigt händerna för deras öron.
— Sådant säger man inte inför barn!
— Jag har inte bett barnen komma hit, svarade Erik skarpt. — Jag har inte bjudit hit någon alls.
Johan ryckte likgiltigt på axlarna.
— Det är lugnt. Jag åker till Karl i stället. Han har också hus vid havet. Och hans är faktiskt finare än ert.
— Då tycker jag att du ska göra det, sa Anna.
En tung tystnad föll. Alla blickar vändes mot Anna och Erik. De stod sida vid sida, med fingrarna hårt sammanflätade.
— Så ni kastar alltså ut oss? pressade Annas mamma fram.
— Vi ber er lämna vårt hem, sa Anna, långsamt och tydligt. — Det är allt.
— Det här ska jag komma ihåg. Tro mig, jag ska komma ihåg det! Räkna inte med någon hjälp från mig i framtiden.
— Det gör vi inte heller.
Kristina började samla ihop barnens saker med ryckiga rörelser.
— Kom nu. Där man inte är välkommen ska man inte stanna.
— Kristina, gör inte det här till teater, sa Anna trött. — Det handlar bara om att det finns gränser.
— I en familj finns det inga gränser!
— Jo, det gör det. Och ni har klivit rakt över dem.
Framåt kvällen var huset tomt. De gav sig av sårade och rasande, slog igen dörrar, slängde ur sig hot om att ”det här minsann skulle komma tillbaka”. Annas mamma grät högljutt och talade om otacksamma barn. Kristina förklarade att hon aldrig skulle förlåta dem. Johan gick bara utan ett ord till avsked. Eva och hennes sällskap beställde taxi och lyckades dessutom få med sig en vinflaska ”för resans skull”.
Anna och Erik blev sittande på verandan.
Runt omkring dem såg hemmet ut som efter en storm. Disk travades i köket, kläder och leksaker låg överallt, sofforna hade fläckar och väggarna bar spår av barnens pennor. Ändå kändes huset annorlunda nu. Det var stilla. Tomt. Deras.
Utanför brusade havet, och inget annat hördes.
— Tror du att vi gjorde rätt? frågade Anna lågt.
Erik drog handen över ansiktet.
— Jag vet inte. Men jag vet att jag inte orkade fortsätta på något annat sätt.
— Mamma kommer aldrig förlåta mig.
— Jo, det gör hon. Så småningom.
— Och Kristina?
— Hon också. Den dag hon själv köper något eget kommer hon att förstå.
De satt tysta en lång stund. Solen sjönk långsamt ner mot horisonten och färgade vattnet i mjuka rosa stråk.
— Vet du vad som gör mest ont? Anna lutade huvudet mot hans axel. — Vi ville ju dela det här. Bjuda hit folk. Ha middagar, fira saker, skapa minnen.
— Bjuda, ja, sa Erik. — När vi själva vill. Över en helg. Med respekt. Inte få hela släkten över oss som en ockupation.
— Kanske är vi egoister.
— Kanske det. Och om vi är det? Då får vi väl vara det. Det här är vårt hus, Anna. Vår dröm.
Annas telefon började vibrera oavbrutet. Meddelande efter meddelande fyllde skärmen. Hennes mamma, Kristina, mostrar, morbröder, kusiner — alla skrev. De var upprörda, skuldbelade henne, krävde att hon skulle ta sitt förnuft till fånga.
Hon stirrade på skärmen tills bokstäverna flöt ihop.
— Vi borde skriva till allihop, föreslog Erik.