— Jag pratade med mamma i går, Anna. Länge, och ganska allvarligt. Vi kom fram till att det nog är dags för henne att flytta in hos oss.
Lars släppte ur sig orden som om han bara nämnde vad de skulle äta till middag eller hur vädret skulle bli i helgen. Han låg bekvämt tillbakalutad i den stora fåtöljen och bytte slött mellan tv-kanalerna. Det bleka skenet från skärmen drog fram hans avslappnade ansikte ur halvmörkret; kring munnen låg ett svagt, belåtet leende. Han sade det inte som ett förslag, utan som ett beslut som redan var fattat och därför inte behövde diskuteras.
Anna stod vid bokhyllan och torkade varsamt damm från ryggarna på gamla romaner. När hon hörde honom stannade handen mitt i rörelsen. Trasans kant blev hängande mot en bokrygg, och luften i rummet tycktes plötsligt tätna, tung och laddad som strax före åska. Hon vände sig inte om. I stället lät hon hans ord ligga kvar i tystnaden, så att deras fräckhet och tyngd hann sjunka in.
När Lars inte fick något svar tog han hennes tystnad för medgivande och fortsatte, nästan uppmuntrad av sin egen självklarhet.
— Men tänk efter själv. Vad ska hon göra ensam i Vellinge? Hälsan är ju inte vad den har varit. Ena dagen ryggen, nästa dag blodtrycket. Här har vi gott om plats, ett helt rum står ju ändå tomt. Varför ska hon gå där och förfalla? Om mamma flyttar hit får hon omsorg, och vi slipper oroa oss eftersom hon finns nära och någon kan hålla ett öga på henne.
Han stannade vid någon gammal film och lade fjärrkontrollen åt sidan. Blicken gled mot Anna, tydligt väntande på att hon skulle beundra hans klokhet och omtanke. I hans huvud hade bilden redan målats upp: kvällar med mammans hemlagade biffar, hennes varma råd och den där självklara lojaliteten hon alltid skänkte honom utan att fråga efter något tillbaka.
Anna satte långsamt ifrån sig den lilla ugglefiguren hon hållit i handen. Sedan vände hon sig mot honom. Varje rörelse var mjuk, nästan sceniskt behärskad, utan minsta synliga spår av oro.
— ”Vi” kom fram till det? frågade hon lågt.
Hennes röst var stillsam, men i stillheten klingade den klart och hårt, som kristall mot sten.
— Förklara gärna vilka som ingår i det där ”vi”.
Lars rynkade pannan. I hennes tonfall hörde han den välbekanta kylan, den som brukade förebåda ett oväder. Men den här gången hade han redan sina argument färdiga och var beredd att gå till motangrepp om det behövdes.
— Jag och mamma, förstås. Vi pratade igenom allt och vägde för och emot. Hon var motsträvig först, sa att hon inte ville vara till besvär för oss. Men jag övertalade henne. Jag sa att du inte skulle ha något emot det. Hon har redan börjat packa det viktigaste.
Han försökte le, med just det där leendet som så många gånger tidigare hade fått hennes invändningar att tystna. Men nu bet det inte. Anna såg på honom utan att blinka. Hennes ögon var kalla, skarpa och obevekliga som ett blad.
— Så du och din mamma har alltså bestämt att hon ska bo i mitt hem, sade hon långsamt. — Du har försäkrat henne om att jag kommer att bli glad. Hon håller redan på att packa väskorna. Och min åsikt, Lars, fanns den över huvud taget med i denna lysande plan, eller var tanken bara att jag skulle informeras först när hon redan stod på tröskeln?