— Anna, nu får du väl ändå ge dig, va? röt Lars och gick genast till motangrepp. — Vad menar du med ”mitt” hem? Vi är en familj. Allt vi har är gemensamt. Det här är inget infall, det handlar om ett verkligt behov. Ska min mamma, en äldre kvinna, sitta ensam där borta och förfalla, när vi har så gott om plats här?
Han for upp ur fåtöljen och sträckte sig efter hennes hand, plötsligt med en bedjande blick. Anna kände igen det där. Det var ett av hans äldsta knep: att försöka få henne att framstå som hård och hjärtlös, så att hon till slut skulle vika sig under skuldkänslorna.
— Hon skulle ju hjälpa oss, fortsatte han ivrigt. — Du kommer hem från jobbet helt slut och orkar ingenting. Tänk dig i stället: varm mat på bordet, ordning och rent överallt. Min mamma är inte en sådan som ligger på soffan hela dagarna. Det vore ju bra för oss allihop.
Anna drog undan handen, mjukt men utan minsta tvekan. Hennes blick rörde sig inte en millimeter.
— Vad du vill spelar ingen roll här, sade hon iskallt. — Det här är mitt hem, och det är jag som avgör vem som bor här. Din mamma finns inte med på den listan.
— Menar du allvar? Hans röst sprack av förnärmelse.
— Samtalet är avslutat, svarade hon kort. — Ring Maria och säg åt henne att packa upp igen.
Orden sjönk ner i tystnaden som tunga stenar i mörkt vatten. Lars stirrade på henne medan färgen steg i ansiktet på honom, först av förvirring, sedan av ilska. Han hade varit beredd på tårar, skrik, anklagelser, vad som helst utom detta lugna, orubbliga nej.
— Så… det där är ett ultimatum? pressade han fram, som om luften inte räckte till.
— Det är ett beslut, sade Anna utan att se på honom.
Sedan återgick hon till det hon höll på med och började ställa böckerna på plats i hyllan, en efter en. Hennes rörelser var avsiktligt långsamma, nästan demonstrativa, och gjorde det tydligare än några ord att frågan inte längre var öppen.
— Det är mitt hem också! exploderade han. — Vi bor här tillsammans! Jag har också rätt att bestämma!
— Du har rätt att åka till din mamma, avbröt hon honom stilla. — Du kan hjälpa henne där, i Vellinge. Det är ditt val. Men här gäller mina regler.
Lars teg. Inte för att han gav med sig, utan för att han insåg att han hade gått rakt in i en vägg som inte gick att rubba.
Dagarna som följde blev kvävande. De delade fortfarande samma bostad, men rörde sig i den som främlingar i skilda världar. Lars smällde demonstrativt igen skåpluckor, suckade högt vid middagsbordet och lät skeden falla mot tallriken med onödig kraft. Han väntade på att hon skulle mjukna, att hennes beslutsamhet skulle börja spricka. Men Anna åt under tystnad, med blicken fäst vid maten, som om han inte ens befann sig i rummet.
Därefter började offensiven via telefon. Varje kväll ringde Lars sin mamma och slog sig ner i vardagsrummet, alltid tillräckligt högt för att Anna skulle höra vartenda ord. Det var en föreställning med en enda skådespelare.
— Mamma, har blodtrycket börjat hoppa igen? Men hur är det möjligt… Tar du tabletterna? Vad menar du med att det inte finns någon som kan gå till apoteket åt dig?
Hans röst var fylld av sorgsen omsorg, men under den låg en tydlig förebråelse, riktad mot hustrun.
Anna satt vid sin bärbara dator utan att lyfta blicken. Hon hörde allt: om de värkande knäna och om kranen som hade börjat läcka.