och om ensamheten, förstås. Maria behärskade konsten att trycka på medlidandets ömmaste punkter, och Lars fungerade villigt som hennes språkrör.
En vecka senare tyckte han uppenbarligen att Anna hade blivit tillräckligt ”mjuk” för ett nytt försök. Hon satt i soffan och såg på en dokumentär när han slog sig ner bredvid henne, lite för försiktigt, som om han redan repeterat replikerna i huvudet.
— Anna, mamma ringde, började han. Det är riktigt illa med henne. Hon säger att ingen kan hjälpa henne att bära in veden till kaminen. Jag erbjöd mig att skicka pengar så hon kunde anlita någon, men hon vågar inte släppa in främlingar i huset.
Anna pausade filmen. Sedan vände hon långsamt blicken mot honom.
— Åk dit och hjälp henne då, sade hon jämnt. Ta ledigt. Det handlar väl om två dagar. Du är hennes son, Lars. Det är ditt ansvar.
Han blev ställd. Han hade väntat sig att hon till sist skulle känna skuld. I stället möttes han av en kyla som var svårare att värja sig mot än ilska.
— Jag kan inte bara försvinna från jobbet nu! utbrast han. Vi är mitt i ett viktigt projekt, det vet du ju!
— Så ditt arbete väger tyngre än din mammas hälsa? frågade Anna. Rösten var lågmäld, men skarp som ett kirurgiskt snitt. Bekvämt, Lars. Du vill att jag ska lösa hennes problem genom att offra mitt hem. Det kommer inte att hända. Anställ någon åt henne. Hyr en bostad åt henne i närheten. Köp något, om du vill. Men hon flyttar inte in här.
Allt han hade byggt upp föll samman. Övertalning, klagan, antydda skuldkänslor — allt rann av hennes lugn som vatten från glas. Till slut bestämde sig Lars för att spela sitt sista kort. Om han bara ställde Anna inför fullbordat faktum, tänkte han, skulle hennes motstånd spricka. När Maria stod där i dörren med väskorna vid fötterna skulle Anna inte våga skapa en scen. Grannarnas blickar, skammen, vanlig mänsklig medkänsla — något av det måste få henne att ge efter.
På fredagskvällen skar dörrklockans ljud genom lägenheten, hårt och befallande, nästan som ett larm. Anna stod vid fönsterbrädan och vattnade sina violer. Hon stelnade mitt i rörelsen, ställde ifrån sig kannan och gick mot hallen. Redan innan hon nådde dörren visste hon vad som väntade. Det var som om hela bostaden höll andan.
Hon öppnade.
På tröskeln stod Maria i mörk kappa och en prydlig liten hatt. Hennes ansikte lyste av segervisshet. Vid hennes fötter stod två gamla resväskor, hårt hopsnörda med remmar. Bakom henne syntes Lars, med blicken någonstans vid sidan av Anna och ett spänt, nervöst leende på läpparna.
— Nå, lilla Anna, ta emot din gäst! förkunnade svärmodern högt och tog ett steg framåt, som om hon redan ägde platsen.
Anna rörde sig inte. Hon sträckte ut armen mot dörrkarmen, och hennes kropp blev plötsligt en mur som inte gick att passera.
— Lars, sade hon kallt och klart. Vad är det här?
Han började skruva på sig, flyttade vikten från den ena foten till den andra.
— Anna, men vi har ju pratat om det här… Mamma klarar sig inte ensam längre. Jag kunde inte lämna henne där…
— Ni har bestämt det, avbröt hon, och varje ord föll tungt. Jag sade nej.
Maria, som inte hade väntat sig ett sådant motstånd, blossade upp av vrede.
— Hur vågar du?! Det här är min sons hem! Jag ska bo här!
Hon tog ett steg fram och försökte pressa undan Annas arm.