Men Anna rubbade sig inte. I stället tog hon ett steg bakåt — inte för att släppa in henne, utan för att få utrymme att agera. Med ett bestämt grepp slet hon tag i den ena resväskan och knuffade ut den över tröskeln. Den slog hårt mot golvplattorna ute i trapphuset och brakade in i väggen. Nästa väska följde efter. Den for omkull, öppnade sig av smällen och spydde ut gamla klänningar, halsdukar och hopvikta plagg över golvet.
— Din lilla…! skrek Maria gällt och grep tag om Annas arm.
Anna ryckte sig loss och sköt undan henne med kraft. Hon slog henne inte, men hennes rörelse var tydlig nog: rör mig inte. Maria tappade balansen ett ögonblick, hatten gled snett över håret, och Lars kastade sig genast fram för att stötta sin mor medan han mumlade något osammanhängande.
Anna vände på klacken, gick tillbaka in i hallen och tog Lars jacka från kroken. Därefter följde hans skor och väskan som stod vid väggen. Allt hamnade ute på avsatsen, i samma hög som Marias utspridda ägodelar.
— Ut. Båda två.
Sedan slog hon igen dörren. Låset klickade en gång. Sedan en gång till. Ljudet var kort, kallt och definitivt.
På andra sidan bröt kaoset lös. Maria skrek så att rösten sprack, ilskan vällde ur henne i form av förolämpningar och förbannelser. Strax därefter började någon banka hårt på dörren. Det var Lars. Slagen kom tätt, desperata, tillsammans med hans upprörda rop.
— Anna! Öppna! Du kan inte göra så här!
Anna stod stilla med ryggen mot väggen. Den svala ytan bakom henne höll henne upprätt. Hon lyssnade på oväsendet som om det kom från långt bort, som ett oväder någonstans utanför hennes verklighet. I hans röst fanns ingen styrka längre, bara paniken hos en människa som förlorat makten över situationen. Hon svarade inte. Hon väntade bara.
Efter några minuter började stormen mattas av. Bankningarna upphörde. Hon hörde släpande steg, väskor som skrapade mot golvet, dämpade röster ute i trapphuset. Sedan blev allt tyst.
Anna drog sig långsamt bort från väggen, gick till köket, fyllde ett glas med vatten och drack det i ett enda svep. Ansiktet var alldeles stilla. Hon lät blicken vandra genom lägenheten: bokhyllan, blommorna, soffan, de välbekanta sakerna som var hennes. Hennes hem. Hennes värld, befriad från intrånget.
Sedan hämtade hon en trasa. Metodiskt torkade hon dörrhandtaget, karmen och tröskeln. Varenda plats där deras händer eller skor hade varit.
Mobilen började vibrera. På skärmen lyste Lars namn, tillsammans med en rad missade samtal och meddelanden. Hon öppnade konversationen. ”Du kommer ångra dig.” ”Mamma mår dåligt på grund av dig.” ”Hur kunde du kasta ut mig?” Anna läste raderna utan att känna något, som om de var skrivna till någon annan.
Hon svarade inte.
I stället gick hon in i sovrummet, öppnade garderoben och började samla ihop hans tillhörigheter. Skjortor, byxor, underkläder — allt åkte ner i svarta sopsäckar. En säck fylldes. Sedan en till. Och ännu en. Rakapparat, deodorant, skärp, gamla tröjor, träningskläder — ingenting fick vara kvar. Hon arbetade snabbt och tyst, nästan mekaniskt, som om hon rensade bort skräp som länge legat och tagit plats.
När säckarna stod uppradade innanför dörren tog hon en bild av dem och skickade den till Lars. Meddelandet bestod av en enda mening:
— Hämta det här. Lägg nycklarna i brevlådan.
Därefter blockerade hon hans nummer, stängde av telefonen och gick in i duschen. Det heta vattnet rann över henne och sköljde bort resterna av dagen, av äktenskapet, av livet hon nyss lämnat bakom sig.
När hon kom ut ur badrummet fyllde hon lungorna med ett djupt andetag. I den rena, stilla lägenheten började något nytt.