— Har du tappat förståndet fullständigt?! — vräkte min svärmor Maria ur sig och höjde rösten mot mig tvärs över matbordet. — Du drar inte in en krona, du arbetar inte, och ändå tänker du inte ens skaffa barn!
Gaffeln blev hängande i min hand, halvvägs till munnen. Under några sekunder var det som om hela rummet höll andan. Min man Erik satte långsamt ner sitt glas. Hans syster Anna spärrade upp ögonen.
Johan, Annas man, sänkte blicken mot sin tallrik, som om salladen plötsligt hade blivit det mest fascinerande han någonsin sett. Till och med Lars, Marias äldre bror, slutade tugga.
Jag såg på min svärmor. Hennes ansikte hade blivit rött av upprördhet.
Det var långt ifrån första gången hon hade haft åsikter om mitt liv. Men så här långt hade hon aldrig gått tidigare.
Och absolut inte inför hela familjen.
— Mamma… — började Erik.
— Nej, Erik. I dag tänker jag inte tiga.
Maria lyfte handen för att avbryta honom innan han hann säga mer.
— Någon måste väl till slut säga som det är.
Jag lade försiktigt ner gaffeln på tallriken. Det var söndag.
Erik och jag hade bjudit hem hans familj till oss på lunch. Jag hade stått i köket större delen av förmiddagen med kött i ugnen, potatis, grönsaker, sallad och en äppelkaka.
Fram till för bara fem minuter sedan hade stämningen varit någorlunda stillsam.
Sedan hade Anna nämnt att en av hennes kollegor väntade barn.
Ett helt vanligt samtalsämne.
Ända tills Maria vände blicken mot mig.
— Och när blir det er tur?
Jag log svagt.
— Just nu har vi inga planer på att skaffa barn.
Jag borde ha förstått att det svaret inte skulle räcka för henne.
— Just nu?
Maria lade ifrån sig sin gaffel.
— Ni har varit gifta i elva år.
— Det vet jag.
— Vad är det ni väntar på då?
Erik försökte gå emellan.
— Mamma, det där är mellan oss.
Men Maria ägnade honom inte ens en blick.
Hennes ögon var fortfarande fästa vid mig.
— Eller är det så att du inte vill ha några?
Jag svarade inte genast.
Det där var inte ett samtal jag ville föra inför sex andra personer.
— Maria, jag tycker inte att det här är något man tar upp över söndagslunchen.
Hon gav ifrån sig ett kort, torrt skratt.
— Så det betyder alltså ja.
— Det betyder precis det jag nyss sa.
— Du har alltid ett färdigt svar.
Jag drog ett djupt andetag.
Erik gjorde ett nytt försök.
— Mamma, låt det vara nu.
Men då brast det för Maria.
— Har du tappat förståndet fullständigt?! Du drar inte in några pengar, du arbetar inte, och ovanpå allt vill du inte ens ha barn!
Tystnaden som följde var av ett annat slag än den tidigare.
Den var inte bara pinsam längre.
Den låg tung över bordet.
Nästan som något man kunde känna mot huden.
Jag vände blicken mot Erik.
Han såg lika tagen ut som jag kände mig.
Sedan såg jag tillbaka på Maria.
— Vad var det du just sa?
— Det som vi alla tänker.
Anna ryckte till och höjde huvudet.
— Mamma, det där tänker inte jag.
— Lägg dig inte i.
— Men du sa faktiskt ”vi alla”.
— Det var bara ett uttryck.
— Då ska du inte tala för mig, — svarade Anna.
Maria gjorde en otålig gest med handen.
— Det är inte dig jag pratar med. Jag pratar med Karin.
Jag lutade mig en aning bakåt i stolen.
Märkligt nog hade den första ilskan nästan runnit av mig.
Åtminstone var jag inte arg på det sätt som Maria säkert hade väntat sig.
Det fanns egentligen bara en sak jag ville få klarhet i.
— Varför är du så säker på att jag inte arbetar?
Maria blinkade till.
— Därför att du inte gör det.
— Vem har sagt det till dig?
— Det behöver ingen säga.
— Så du har alltså kommit fram till det helt på egen hand.
— Varenda gång jag kommer hit är du hemma.
Jag var nära att le.
— Du brukar komma på helgerna.
Lars harklade sig för att kväva ett skratt.