Maria gav honom en blick som hade kunnat få vem som helst att tystna.
— Jag har faktiskt varit här mitt i veckan också.
— Två gånger under hela förra året, sa jag. Ena gången vid sju på kvällen och den andra på en röd dag.
Erik drog handen över pannan.
Han förstod precis vart samtalet var på väg.
Det gjorde inte Maria.
— Karin, försök inte vrida det här till något annat nu.
— Jag vrider ingenting. Jag undrar bara varför du säger inför hela familjen att jag inte arbetar.
— Därför att min son står för allt.
Den här gången reagerade Erik direkt.
— Va?
Maria vände sig mot honom.
— Erik, du behöver inte försvara henne.
— Jag försvarar henne inte. Jag frågar hur du har fått för dig det där.
— Arbetar du inte, menar du?
— Jo.
— Där ser du.
Erik skrattade till, kort och utan att riktigt tro sina öron.
— Mamma, Karin arbetar också.
Maria blev alldeles stilla.
— Ursäkta?
Jag sa ingenting.
Det var bättre att låta Erik fortsätta.
— Hon arbetar hemifrån.
— Med vad då?
— Ekonomisk rådgivning.
Maria såg först på mig.
Sedan på Erik.
— Hemifrån?
— Ja.
— Men hon pratar ju aldrig om sitt jobb.
Då svarade jag.
— För att du aldrig har frågat.
Det fick henne att tystna.
I ungefär en sekund.
— Nåväl, att arbeta hemifrån är ändå inte riktigt samma sak som att…
Erik lade handen på bordsskivan.
Inte hårt.
Men tillräckligt tydligt för att avbryta henne.
— Mamma.
Hon teg.
— Karin tjänar mer än jag gör.
Ingen sa något.
Maria blinkade.
En gång.
Sedan en gång till.
— Vad sa du?
— Karin tjänar mer än jag.
Jag kände hur allas blickar drogs mot mig.
Pengar var inget jag tyckte om att tala om.
Just därför visste Maria nästan ingenting om hur vår ekonomi såg ut.
Erik fortsatte:
— Och det är inte heller bara jag som betalar för lägenheten.
Maria rynkade pannan.
— Men du har ju sagt att ni har lån.
— Det har vi. Men det betyder inte att jag betalar hela lånet ensam.
— Då betalar ni väl båda två.
Erik skakade på huvudet.
— Karin står för ungefär sextio procent.
Något i Marias ansikte skiftade.
Inte mycket.
Inte dramatiskt.
Men tillräckligt för att alla runt bordet skulle märka det.
Den där säkra hållningen hon haft nyss var borta.
Hon lät blicken vandra mellan oss.
Ingen skyndade till hennes försvar.
— Ja… det kunde jag ju inte veta.
Jag mötte hennes blick.
— Precis.
Maria pressade ihop läpparna.
— Men det förändrar inte det andra.
Där kom det.
När ett argument föll ur händerna på henne grep hon genast efter nästa.
— Vilket andra? frågade jag.
— Barnen.
Erik slöt ögonen ett ögonblick.
— Mamma, nu räcker det.
— Nej. Jag vill förstå. Om hon har ett bra arbete, om hon tjänar pengar, om ni har en lägenhet… varför vill hon då inte bilda familj?
Den här gången var det jag som rynkade pannan.
— Jag har redan en familj.
— Du vet mycket väl vad jag menar.
— Ja. Det är just därför jag säger det.
Maria lutade sig fram över bordet.
— Min son har alltid velat ha barn.
Jag såg på Erik.
Han blev helt tyst.
Det påståendet överraskade mig faktiskt.
— Alltid?
Maria verkade genast förstå att hon hade hittat en öm punkt.
— Ända sedan han var liten.
— Mamma… sa Erik varnande.
— Vadå? Det är sant. Han brukade alltid säga att han en dag ville ha en stor familj.
Jag vände blicken mot min man.
— Erik?
Han suckade.
— När jag var tjugo, kanske.
— Kanske?
— Karin, vi har pratat om det här tillräckligt många gånger.
Det hade han rätt i.
Vi hade talat om det i åratal.
När vi gifte oss hade vi båda utgått från att barn nog skulle bli en del av vårt liv någon gång längre fram.
Sedan gick tiden.
Det som en gång känts självklart började väga annorlunda.
Våra prioriteringar förändrades.
Steg för steg insåg vi att ingen av oss egentligen bar på den där starka längtan.
Vårt senaste verkligt allvarliga samtal om just den saken låg inte längre nära i tiden.