Det hade gått två år sedan dess.
Och vi hade landat på samma plats.
Vi ville inte ha barn.
Det var ingen katastrof.
Inte något problem som behövde lösas.
Det var ett val.
Vårt val.
— Säg det till henne då, sa jag.
Erik vände blicken mot mig.
— Vad?
— Berätta för din mamma vem det var som bestämde att vi inte skulle skaffa barn.
Maria såg genast på sin son.
— Vad menar du med ”vem”?
Erik teg ett par sekunder.
Sedan lutade han underarmarna mot bordsskivan.
— Vi båda.
— Det var inte det jag frågade.
— Men det är svaret.
— Erik…
— Vi har båda kommit fram till att vi inte vill ha barn.
Maria skakade långsamt på huvudet.
— Nej.
Svaret var så orimligt att Anna genast bröt in:
— Vad menar du med nej?
— Min son ville ha barn.
Erik höll kvar blicken på sin mamma.
— Mamma, jag är fyrtio år. Jag tror faktiskt att jag vid det här laget vet vad jag själv vill.
— Det säger du nu.
— Jag säger det för att det är sant.
— Du har förändrats väldigt mycket sedan du blev tillsammans med henne.
Något i Eriks ansikte skiftade i samma ögonblick.
Fram till dess hade han ansträngt sig för att behålla lugnet.
Nu gjorde han inte det längre.
— Nu igen?
Maria svarade inte.
— Ska du ännu en gång göra varenda beslut du inte tycker om till Karins fel?
— Det har jag inte sagt.
— Du antydde det precis.
— Jag säger bara att du var annorlunda förr.
— Självklart var jag annorlunda. Jag var tjugonio.
Maria lade armarna i kors.
— Jag känner min son.
— Nej, mamma. Du känner den version av mig som passar dig bäst.
Orden föll tungt över bordet.
Jag såg på Erik.
Aldrig tidigare hade jag hört honom tala så till sin mamma.
Det verkade inte Maria heller ha gjort.
— Vad ska det där betyda?
— Att varje gång jag gör något du inte gillar, påstår du att Karin har förändrat mig. När vi slutade komma hem till dig varje lördag var det Karins fel. När vi bestämde oss för att köpa den här lägenheten i stället för att bo nära dig var det Karins fel. När jag slutade berätta för dig hur mycket jag tjänar var det Karins fel. Och nu är det tydligen också Karins fel att vi inte har några barn.
— Jag oroar mig ju bara för dig.
— Då kan du börja oroa dig för hur du behandlar henne.
Maria bleknade.
— Så nu är allting mitt fel?
— Jag säger att du just har talat illa om min fru inför hela familjen, och dessutom byggt det på saker du inte visste någonting om.
— Jag har inte talat illa om henne.
Anna lade ner sin gaffel.
— Mamma, du sa att hon inte arbetar, att hon inte bidrar med pengar och att hon inte ens vill ha barn.
— Jag sa inte att hon vägrar ge mig barnbarn.
— Det behövde du inte säga rakt ut.
Maria såg på sin dotter som om hon hade blivit förrådd.
Jag satt fortfarande tyst.
Ända tills Maria vände sig mot mig igen.
— Nåja, om du nu tjänar så mycket pengar kunde du ju ha sagt det tidigare.
Då började jag skratta.
Jag kunde inte låta bli.
— Ursäkta?
— Om jag hade vetat det…
— Hade ni respekterat mig mer då?
Maria öppnade munnen.
Men inget svar kom.
— Det är just det som är problemet, sa jag. Ni verkar tro att ni först måste veta hur mycket jag tjänar innan ni kan avgöra om jag förtjänar respekt.
— Lägg inte ord i munnen på mig.
— Det behöver jag inte. Ni sa det alldeles nyss själv.
Tystnaden lade sig över bordet igen.
Den här gången var det Lars som tog till orda.
— Maria, jag tycker faktiskt att du borde be om ursäkt.
Hon vred huvudet mot honom.
— Jaså, du också?
— Det handlar inte om att välja sida.
— Det ser verkligen ut så.
— Nej. Det handlar om att du uttalade dig om saker du inte hade någon aning om.
Maria reste sig.