— Strålande. Då har alltså alla här inne kommit fram till att det är jag som är monstret.
Erik sköt också tillbaka sin stol och reste sig.
— Det har ingen påstått.
— Det behövs inte heller.
Hon slet åt sig handväskan som hängt över stolsryggen.
— Mamma, sa Anna lågt, säg bara förlåt.
Maria låtsades inte höra henne.
Jag såg hur hon drog på sig kappan.
Och jag visste precis hur det skulle bli om vi lät henne gå därifrån på det sättet.
I en hel vecka skulle hon berätta för alla som ville lyssna att vi hade gått till angrepp mot henne.
Sedan skulle hon ringa Erik.
Och bit för bit skulle berättelsen förändras, tills hon till slut själv framstod som den som blivit sårad.
Så jag reste mig också.
— Maria.
Hon stannade vid dörren.
— Vad är det?
— Jag vill inte att ni går härifrån och tror att jag blev arg för att ni frågade om barn.
Hon kastade en misstänksam blick på mig.
— Jag blev arg därför att ni bestämde att mitt värde som kvinna hänger på tre saker: hur mycket pengar jag tjänar, om jag arbetar utanför hemmet och om jag vill bli mamma.
Ingen runt bordet sa ett ord.
— Och även om jag inte tjänade en enda krona, fortsatte jag, även om Erik ensam betalade för allt vi har, och även om jag aldrig någonsin ville ha barn, så skulle det ändå inte ge er rätt att förödmjuka mig inför min familj.
Maria sänkte blicken en aning.
— Det var inte min avsikt att förödmjuka dig.
— Då kanske ni borde fundera över varför det ändå blev precis det ni gjorde.
Hennes fingrar knep hårdare om väskans handtag.
För första gången under alla år jag känt henne verkade hon inte hitta något svar som passade.
Erik kom fram till mig.
Han rörde mig inte.
Han bara ställde sig bredvid.
Och det räckte.
Maria såg det.
Först såg hon på sin son.
Sedan på mig.
Till sist sa hon, betydligt tystare än tidigare:
— Jag visste inte att du arbetade.
— Det har vi ju rett ut nu.
— Och jag visste inte heller att beslutet om barnen kom från er båda.
Erik svarade innan jag hann säga något:
— För att du aldrig frågade. Du bestämde svaret själv.
Maria blev stående vid dörren några sekunder till.
Sedan satte hon långsamt tillbaka väskan på stolen.
Hon gick inte.
— Karin…
Jag väntade.
Det syntes på henne hur svårt det var.
— Det jag sa var fel.
Ingen rörde sig.
— Jag borde inte ha talat till dig på det sättet. Och absolut inte inför alla andra.
Jag mötte hennes blick.
Det var ingen fulländad ursäkt.
Men det var den första uppriktiga ursäkt jag hade fått från henne på elva år.
— Tack, sa jag.
Maria nickade.
Därefter gick hon långsamt tillbaka mot bordet.
Anna drog undan en stol så att hon kunde komma förbi.
Under de följande minuterna var det ingen som riktigt visste vad man skulle prata om.
Till slut stirrade Lars ner mot mitten av bordet.
— Nåväl, sa han. Nu när vi har rett ut vem som betalar lånet, vem som arbetar och vem som inte vill ha barn… kan vi kanske också reda ut vem som åt den sista biten äppelkaka?
Alla blickar vändes mot det tomma fatet.
Johan höjde långsamt handen.
— Det var jag.
Anna gav honom en lätt smäll på armen.
Och mot alla odds drog till och med Maria på munnen.
Ändå hade något förändrats under den där lunchen.
Inte för att Maria hade fått veta hur mycket jag tjänade.
Inte heller för att hon äntligen förstått att beslutet att inte skaffa barn var lika mycket Eriks som mitt.
Förändringen låg i något annat: för första gången hade det blivit tydligt inför hela familjen att våra val inte behövde hennes godkännande.
Och efter den söndagen, varje gång Maria började en mening med:
— Om jag hade varit i er situation…
log Erik och svarade:
— Men det är du inte, mamma.
Och oftast räckte det.