Anna kom hem från jobbet och möttes redan i köket av Erik, hennes make, som såg allt annat än lugn ut. Novembermörkret hade lagt sig över staden, gatlyktorna blinkade utanför fönstret och vinden drev torra, gula löv längs asfalten. Hon drog av sig jackan, hängde den i hallen och sparkade av sig skorna. Dagen hade varit utmattande. På kontoret låg arbetet i högar, cheferna pressade på och alla rapporter skulle vara klara före veckans slut. Anna arbetade som ekonom på ett byggföretag. Lönen var bra, men priset betalades i nerver och ständig anspänning. Allt hon hade velat var att komma hem, äta något, sjunka ner i soffan och slippa tänka på någonting alls. Den önskan gick i kras i samma sekund som hon klev in i köket.
Mitt på golvet stod Erik med armarna hårt korsade över bröstet. Ansiktet var rött av ilska. I ena handen viftade han med ett bankkort och rösten skar genom rummet:
— Har du spärrat kortet med flit?
Anna blev stående i dörröppningen och blinkade förvånat. Först förstod hon inte ens vad han menade. Vilket kort? Sedan mindes hon. På morgonen, innan jobbet, hade hon svängt förbi banken. Hon hade beställt ett nytt lönekort, spärrat det gamla och fått ett ersättningskort. Hemma hade hon inte nämnt det, helt enkelt för att hon inte såg någon anledning. Det var hennes kort, hennes konto och hennes lön. Varför skulle hon behöva redovisa det för någon?
— Vad pratar du om? frågade hon och gick fram mot bordet.
Erik kastade kortet framför henne så att det slog mot bordsskivan.
— Det här! Jag försökte ta ut pengar, men det gick inte! Jag ringde banken och de sa att kortet spärrats på kontoinnehavarens begäran. Driver du med mig eller?
Anna tog upp kortet och betraktade det. Det var det gamla kortet, precis det som hon hade spärrat samma morgon. Men vänta nu. Varför hade Erik hennes gamla kort? Och varför försökte han över huvud taget ta ut pengar från hennes konto?
— Erik, varifrån har du fått det här kortet? frågade hon långsamt.
— Vad menar du, varifrån? Du gav det ju till mig själv. För ett år sedan.
Anna spände sig. Ett år sedan. Ja, det stämde. Han hade bett att få låna kortet i ett par dagar eftersom han påstod att några räkningar för internet och telefon behövde betalas. Hon hade räckt över det utan att tänka särskilt mycket på saken. Sedan hade hon helt enkelt glömt bort det. Kortet hade blivit kvar hos honom. Hon hade tagit för givet att det låg i någon låda och inte användes. Tydligen hade hon haft fel. Han hade använt det. Inte en gång, utan regelbundet.
— Varför behöver du mitt kort? undrade Anna och lade armarna i kors.
Erik höjde rösten ännu ett snäpp.
— Jag skulle ge mamma pengar till hudvård, och vad ska jag göra nu?
Anna rynkade pannan och såg rakt på honom, som om hon behövde försäkra sig om att han faktiskt menade allvar. Hudvård. Till svärmodern. Betalt från Annas lön. Utan att fråga. Som om det var den naturligaste sak i världen.
— Hudvård? upprepade hon.
— Ja! Mamma bad om det. Hon behöver någon kräm, en dyr sådan. Runt tusen kronor. Jag lovade att köpa den.
— Tusen kronor, sade Anna långsamt. Från mitt kort.
— Ja, men vad är problemet? Jag har inga pengar just nu, lönen har inte kommit än. Och mamma väntar.
Anna slöt ögonen och räknade tyst till fem. Erik arbetade som säljare i en möbelbutik och tjänade inte dåligt, men hans pengar försvann alltid lika snabbt. Ibland var det bilen som skulle lagas, ibland blev det krogbesök med vännerna, ibland dök något annat upp. Anna hade högre inkomst, och undan för undan hade hennes lön blivit familjens verkliga ekonomiska grund. Erik hade vant sig vid det. Vant sig vid att hon betalade hyran, maten, elen och allt annat som hörde vardagen till. Själv använde han sina pengar som han ville. Anna hade länge bitit ihop. Hon hade varit tyst, försökt undvika gräl, låtit det passera. Men nu hade tålamodet nått sin gräns.
— Erik, började hon med en röst som hon ansträngde sig för att hålla stadig. Förstår du att det här är min lön?
— Det fattar jag väl. Och?
— Och det betyder att du inte har rätt att ta mina pengar utan att fråga mig.
Han slog ut med handen, som om hennes invändning var löjlig.
— Ska du verkligen vara så snål? Det handlar om min mamma!
Anna drog på munnen, men det fanns ingen värme i leendet. Där kom det. Det klassiska argumentet. Min mamma. Som om de orden automatiskt upphävde alla gränser och gjorde det självklart att Anna skulle öppna plånboken utan invändningar.
— Erik, jag är inte snål. Men jag vill veta vart mina pengar tar vägen. Du kunde ha frågat mig. Du kunde ha berättat vad det gällde och pratat med mig. I stället tog du bara kortet och tänkte plocka ut pengar utan att jag ens visste om det.
— Men vad spelar det för roll? Vi är ju gifta! Vi är en familj. Det som är mitt är ditt.
— Just det, sade Anna och nickade kort. Det som är mitt är ditt. Och det som är ditt är också ditt. Är det så?
Erik stirrade på henne.
— Vad menar du med det där?
— Jag menar att du använder din egen lön på dig själv. Min lön däremot ska räcka till alla. Till mig, till dig och till din mamma. Väldigt bekvämt, eller hur?
— Anna, börja inte nu. Jag är trött. Jag har haft en hemsk dag.
— Det har jag också, svarade hon skarpt. Men det ger dig inte rätt att stoppa handen i min plånbok.
Erik knöt händerna. Ansiktet mörknade ytterligare och han tog ett steg mot henne.
— Har du blivit helt fräck? Jag är din man! Jag har rätt!
— Nej, det har du inte, sade Anna lugnt.
Han stannade upp. Det syntes att han inte hade väntat sig motstånd. Vanligtvis gav Anna efter. Hon mjuknade, kompromissade, försökte jämna ut allt innan det blev bråk. Men den här kvällen hade något inom henne klickat till. Kanske var det tröttheten. Kanske all irritation som samlats under lång tid. Eller så var det bara den plötsliga insikten att hon inte kunde fortsätta leva så här.
— Du respekterar mig inte, pressade Erik fram.
— Det är du som inte respekterar mig, svarade Anna direkt. Du tar mina pengar utan att fråga. Du tänker ge dem till din mamma för en kräm. Och vad blir kvar för mig? Att arbeta, betala och hålla tyst?
Erik ryckte på axlarna, fortfarande arg men också trotsig.
— Mamma bad mig! Jag kunde inte säga nej.
— Men du kunde fråga mig?
— Varför då? Du hade ju gått med på det ändå.
Anna skakade långsamt på huvudet. Där låg hela problemet, naket och tydligt. Varför fråga, om hustrun ändå säger ja? Det var en bekväm logik. Och Erik verkade inte ens se något fel i den.
Hon öppnade sin väska, tog fram det nya kuvertet med kortet och höll upp det framför honom.
— Från och med nu är det bara jag som har tillgång.
Eriks blick fastnade först på kuvertet, sedan på Anna och därefter på kuvertet igen. Hans ansikte vred sig av vrede, ögonen smalnade.
— Vad ska det där betyda?
— Precis vad jag säger. Det här är det nya kortet. Det gamla är spärrat. Åtkomst till kontot har bara jag nu.
Erik blev mörkröd i ansiktet, knöt näven och slog handflatan hårt i bordet. Bordet skakade till och glasen som stod där hoppade. Anna ryckte inte ens till. Hon stod kvar och såg på honom utan rädsla, utan medlidande, utan att backa.
— Hur vågar du? vrålade han. Tror du att jag är någon idiot?
— Nej, svarade Anna. Jag skyddar bara mina pengar.
— Dina? Dina pengar? Vi är man och hustru! Vi har gemensam ekonomi!
— Gemensam? upprepade Anna. Var finns den gemensamma ekonomin?