— Visa mig den, i så fall. Var är din lön, Erik? Hur mycket av den går faktiskt till vårt hem? Eller försvinner den bara på dig själv och på din mamma?
Erik öppnade munnen, som om han tänkte svara, men stängde den igen. Inga ord kom. Anna såg att han letade efter något att säga, någon invändning som skulle låta övertygande, men han hittade ingen.
— Jag är trött, Erik, fortsatte hon. Trött på att bära allt ensam. Trött på att vara den som alltid ska mjölkas. Jag arbetar lika mycket som du. Jag tjänar dessutom mer. Ändå är det märkligt nog mina pengar som går till allt möjligt. Hyran, maten, räkningarna, det som behövs hemma. Dina pengar däremot… de verkar bara tillhöra dig.
— Jag betalar ju för bilen! kastade Erik ur sig.
— För din bil, rättade Anna honom. Den som bara du använder. Jag åker tunnelbana, och det går alldeles utmärkt.
— Du letar bara fel!
— Nej, jag säger hur det är.
Erik ryckte åt sig det gamla kortet från bordet, det som inte längre gick att använda. Han höll upp det framför henne och skakade det i luften, som om den lilla plastbiten var beviset på någon fruktansvärd oförrätt.
— Och vad ska jag göra nu, hade du tänkt? Hur ska jag skicka pengar till mamma?
— Från din egen lön, föreslog Anna.
— Jag har inga!
— Då får hon vänta. Eller så får du se till att tjäna ihop till det.
Han slängde kortet på golvet med en hård rörelse. Sedan stampade han till, vände sig om och började gå fram och tillbaka över köksgolvet. Anna böjde sig lugnt ner, plockade upp kortet och lade det tillbaka på bordet. Erik stannade framför henne och pekade med ett spänt finger mot hennes ansikte.
— Det här kommer du att ångra.
— Det tror jag faktiskt inte, svarade Anna stilla.
Han slet ner jackan från kroken i hallen och försvann ut ur lägenheten. Dörren slog igen med en smäll som ekade genom rummen. Anna blev kvar i köket. Det var plötsligt alldeles tyst. Utanför fönstret drog vinden genom träden, och de första regndropparna började rinna längs glaset.
Hon gick fram till fönstret och lutade pannan mot den kalla rutan. Fingrarna darrade, hjärtat slog hårt och snabbt, men under allt det där fanns något annat. En stadig, klar känsla. Hon hade gjort rätt. Det var dags att dra gränser. Dags att skydda sig själv.
Erik kom hem sent den kvällen. Alkohollukten följde med honom in i lägenheten, och ögonen var rödsprängda. Utan att säga något gick han rakt in i sovrummet och föll ner på sängen. Anna satt i vardagsrummet med en bok i knät, men hon hade knappt läst en rad. Efter en stund hörde hon hans tunga, ojämna andetag. Han hade somnat med kläderna på.
Hon gick in, lade en filt över honom och släckte lampan. Sedan återvände hon till soffan. Tankarna fortsatte snurra. Det här skulle inte vara över. Erik skulle knappast acceptera det utan vidare. Det skulle komma förebråelser, anklagelser, kanske hot. Men Anna hade ingen avsikt att backa. Hon hade gett med sig för länge. Tigit för länge. Stått ut för länge.
Nu fick det räcka.
På morgonen var Erik dyster och tyst. Han åt frukost utan att se på henne, klädde på sig och gick till jobbet utan ett enda hejdå. Anna gjorde sig också i ordning och åkte iväg. Arbetsdagen rullade på som vanligt: rapporter, telefonsamtal, möten, mejl som aldrig tog slut. När kvällen kom var hon trött i kroppen, men inombords fanns ett lugn hon inte känt på länge. Det nya kortet låg i plånboken, tryggt nedstoppat i väskan. Bara hon hade tillgång till det.
Äntligen.
När Anna kom hem på kvällen stod hennes svärmor i hallen och väntade. Maria hade armarna i sidorna och ett spänt, missnöjt uttryck i ansiktet. Bredvid henne stod Erik och skiftade vikt från ena foten till den andra. Han såg skyldig ut och undvek Annas blick.
— God kväll, Anna, sade Maria med en ton som var allt annat än vänlig. Vi behöver prata.
Anna tog av sig jackan och hängde upp den. Sedan sparkade hon av sig skorna och såg först på Maria, därefter på Erik.
— Jag lyssnar, sade hon.
— Erik har berättat att du har spärrat kortet, fortsatte Maria. Och att du vägrar ge honom pengar till sådant jag behöver. Stämmer det?
— Ja, det stämmer, svarade Anna och nickade.
Marias läppar pressades ihop till ett tunt streck.
— Skäms du inte? Jag är Eriks mamma! Jag uppfostrade honom ensam, utan en man vid min sida. Jag gav honom hela mitt liv. Och nu, när jag behöver lite hjälp, då sätter du stopp?
Anna gick in i köket och hällde upp ett glas vatten. Maria följde efter, med Erik släpande ett par steg bakom sig. Svärmodern fortsatte utan att vänta på något svar.
— Jag bad bara om en kräm! En bra hudkräm, inget märkvärdigt. Jag tål inte de billiga, jag får utslag av dem. Jag behöver kvalitet. Det handlar ju inte om någon förmögenhet. Bara tusen kronor!
Anna ställde glaset på bordet och vände sig mot henne.
— Maria, jag har ingenting emot dig. Men det här är mina pengar. Och jag bestämmer själv vad de ska användas till.
— Hur kan du ens säga så? Du är gift med min son. Du har skyldigheter mot familjen!
— Jag hjälper familjen, svarade Anna. Jag betalar hyra, el, mat och allt annat som behövs här hemma. Jag bidrar mer än din son gör. Däremot verkar han inte tycka att det är nödvändigt att hjälpa mig. Eller dig, för den delen, med sin egen lön.
Maria vände sig hastigt mot Erik.
— Säg något, Erik!
Men Erik stod tyst och stirrade ner i golvet. Anna höjde ögonbrynen.
— Ja, Erik. Vad är det du ska säga mig?
Han ryckte svagt på axlarna.
— Mamma, lägg av nu…
— Nej, jag tänker inte lägga av! utbrast Maria. Jag tänker inte stå här och se på medan någon liten fru bestämmer över min son. Du, Anna, verkar ha glömt vem som faktiskt har något att säga till om här.
Anna skrattade kort, utan glädje.
— Vem menar du är den som bestämmer? Du? Erik? Eller kanske jag, som betalar för att vi ska kunna bo här?
— Lägenheten är hyrd! fräste Maria.
— Ja, den är hyrd. Men det är jag som betalar den största delen av hyran. Med min lön. Erik lägger in en mindre del, resten står jag för. Så om vi nu ska prata om vem som har rätt att säga ifrån i det här hemmet, Maria, då är svaret ganska enkelt.
Svärmodern blev röd i ansiktet. Hon öppnade munnen, men för första gången verkade orden inte komma lika lätt. Erik tog ett steg fram, som om han plötsligt mindes att han borde ingripa.
— Anna, nu får det vara nog. Mamma kom hit för att prata ordentligt.
— Ordentligt? upprepade Anna. Är det vad du kallar det? Att jag blir anklagad för att vara snål och respektlös? Att någon kommer hem till mig och talar om hur jag ska använda min lön?
— Du är oförskämd mot min mamma!
— Nej, jag försvarar mig.
Maria ryckte åt sig sin handväska från stolen och vände sig mot hallen.
— Nu räcker det. Jag går. Erik, du följer med mig.
Erik såg på sin mor och sedan på Anna. Han tvekade. Maria var redan i hallen och drog på sig kappan.
— Erik! Jag väntar.
Han suckade tungt och gick efter henne. Anna blev kvar i köket. Ytterdörren slog igen ännu en gång. Hon sjönk ner på stolen vid bordet och höll huvudet i händerna. Tröttheten kom över henne som en våg. Hon var så fruktansvärt trött på allt detta.
En halvtimme senare kom Erik tillbaka. Ensam. Han gick in i köket och satte sig mitt emot henne.
— Är du nöjd nu? frågade han.
Anna lyfte blicken.
— Med vad?
— Du sårade min mamma.
— Jag sa inget orimligt. Jag förklarade bara var jag står.
— Var du står? Du visade bara hur egoistisk du är.
Anna reste sig långsamt. Hon gick fram till bordet där det gamla kortet fortfarande låg kvar, tog upp det och såg Erik rakt i ögonen. Sedan bröt hon kortet mitt itu och släppte bitarna framför honom.
Erik for upp från stolen.
— Vad håller du på med?
— Något jag borde ha gjort för länge sedan, svarade Anna. Erik, om du vill att jag ska hjälpa din mamma, då får vi prata om det som vuxna människor. Vi kan göra en budget. Vi kan bestämma vilka utgifter som är rimliga och hur mycket var och en ska bidra med. Jag är inte emot att hjälpa. Men jag vägrar bli utnyttjad. Jag vägrar att någon tar mina pengar utan att fråga. Och jag tänker inte längre låta någon behandla mig som en outsinlig kassakälla.