I praktiken har ni gjort mig till en mjölkko.
Erik svarade inte. Hans ansikte var hårt och slutet, nästan som om det huggits i sten. Anna fortsatte, nu lugnare men med en skärpa som inte gick att ta miste på:
— Jag är trött, Erik. Fullständigt utmattad av att bära allt själv. Du tjänar inte dåligt, men pengarna försvinner åt alla möjliga håll. Till bilen, till kompisar, till din mamma. Men till vårt hem? Till mig? Till vår framtid? Inte ett dugg.
— Jag betalar ju för lägenheten! fräste Erik.
— En del, rättade Anna honom. Bara en del. Resten står jag för. Det är jag som handlar mat. Det är jag som betalar el, avgifter och räkningar. Och du? Vad bidrar du egentligen med?
Erik slog näven i bordet så att kopparna skallrade.
— Nu räcker det med dina förebråelser!
— Jag förebrår dig inte, sade Anna. Jag säger som det är. Om sanningen gör dig obekväm är det faktiskt ditt problem.
Han ryckte åt sig jackan och gick igen. Anna blev kvar ensam i lägenheten. Hon sjönk ner i soffan och satte på tv:n, mest för att ha något ljud omkring sig. Någon serie rullade över skärmen, men hon uppfattade inte handlingen. Tankarna snurrade för fort. Vad skulle hända nu? Erik skulle knappast acceptera det här. Maria ännu mindre. Det skulle bli gräl, påtryckningar, skuldbeläggning och försök att vrida henne tillbaka till lydnad. Men Anna tänkte inte ge vika. Hon hade offrat sig själv alldeles för länge. Nu var det hög tid att börja tänka på sitt eget liv.
Erik kom hem först sent på kvällen. Han lade sig utan att säga ett enda ord. Anna gick också och lade sig, men sömnen ville inte infinna sig. Hon låg på rygg och stirrade upp i taket medan hans snarkningar fyllde rummet bredvid henne. Inom henne växte något fram, klart och obönhörligt. Det gick inte att fortsätta så här. Något måste förändras. Inte lite grann, utan på riktigt.
Nästa morgon vaknade Anna före Erik. Hon steg upp, tvättade ansiktet och bryggde kaffe. När han till slut kom ut i köket satt hon redan med sin andra kopp. Erik slog sig ner mitt emot henne, hällde upp kaffe utan ett ord och drack med blicken fäst i bordsskivan. En tung tystnad lade sig över köket. Det enda som hördes var hans ojämna andhämtning. Anna märkte att han var rasande, men att han höll tillbaka. Han väntade på att hon skulle börja prata, be om ursäkt, mjukna och ta ett steg tillbaka. Men Anna teg.
Till sist drack Erik ur, ställde ner koppen med en hård liten smäll och harklade sig.
— Ska du hålla på och sura länge till?
Anna höjde ögonbrynen.
— Jag surar inte. Jag ser bara ingen mening med att prata förrän du har förstått vad problemet är.
— Problemet är att du har blivit snål, muttrade han.
Anna gav ifrån sig ett kort, nästan förvånat skratt.
— Snål? För att jag inte vill att du använder mina pengar utan att fråga? Det var en intressant slutsats.
Erik slog handflatan i bordet.
— Jag är din man! Jag har rätt!
— Nej, det har du inte, sade Anna med stadig röst. Och jag tänker inte betala för andras nycker längre. Lägg det på minnet en gång för alla.
Eriks ansikte förvreds. Han for upp, grep tag i stolen som om han tänkte kasta den, men hejdade sig i sista stund och ställde tillbaka den med ett ryck. Sedan skrek han:
— Utan mig är du ingenting! Mamma hade rätt om dig!
Anna stelnade till. Blodet rusade upp i ansiktet och händerna började darra. Så Maria hade alltså suttit och pratat om henne med sin son. Säkert hade hon sagt allt möjligt elakt, smutskastat henne och vridit varje situation till Annas nackdel. Och Erik hade lyssnat. Kanske hållit med. Kanske nickat. Anna reste sig långsamt och pekade mot dörren.
— Då kan du åka till din mamma på en gång.
Erik blev stående, som om han inte hade förstått.
— Va?
— Jag sa att du kan åka hem till din mamma. Om hon nu alltid har rätt och jag inte är värd någonting utan dig, då kan du bo hos henne. Hon kan laga mat åt dig, tvätta åt dig och ge dig pengar. Varför skulle du behöva mig?
— Anna, vad är det med dig?
— Jag menar allvar. Packa dina saker och gå.
Erik tog ett steg bakåt.
— Slänger du ut mig?
— Ja. Det gör jag. Jag är trött på dig, på din mamma och på era krav. Jag vill inte längre leva med en människa som saknar respekt för mig.
Han öppnade munnen för att protestera, men Anna avbröt honom innan han hann börja.
— Det räcker nu. Jag vill inte höra fler ursäkter.
Hans väska stod fortfarande i hallen sedan deras senaste bråk, och Anna sköt den med foten närmare ytterdörren. Erik såg först på väskan och sedan på henne. Färgen försvann ur hans ansikte.
— Du menar det här?
— Helt och hållet.
Erik ryckte åt sig väskan, mumlade något förolämpande mellan tänderna och rusade ut. Dörren slog igen bakom honom. Anna vred om nyckeln i låset, inte för att hon var rädd, utan för att försäkra sig om att han inte kunde storma in igen på impuls. Sedan gick hon fram till fönstret och tittade ner mot gården. Erik kom ut ur porten, slängde väskan i bagageutrymmet, satte sig bakom ratten och körde därifrån med skrikande däck.
Anna satte sig vid köksbordet, drog ett djupt andetag och kände för första gången på mycket länge att hon faktiskt hade kontroll över sitt eget liv. Tyngden över bröstet lättade, som om någon hade lyft av henne en ryggsäck full med sten. Hon lutade sig bakåt, slöt ögonen och lyssnade. Tystnad. Ingen som höjde rösten. Ingen som anklagade henne. Ingen som krävde något. Bara stillhet.
En klar tanke formulerade sig inom henne: det här bråket hade satt punkt för äktenskapet, och det fanns ingen väg tillbaka.
Tre dagar gick. Erik ringde inte. Han skrev inte heller. Anna tog inte kontakt hon heller. Hon fortsatte med sin vardag: gick till jobbet, kom hem, lagade middag åt sig själv och såg på film om kvällarna. Utan Erik kändes lägenheten nästan levande igen. Ingen slängde kläder på golvet, ingen lämnade smutsiga tallrikar i diskhon och ingen satte på tv:n på hög volym mitt i natten. Anna samlade ihop hans saker i en kartong och ställde den i ett hörn. Ifall han någon gång skulle behöva hämta dem.
På fjärde dagen ringde Maria. Anna hade först ingen lust att svara, men nyfikenheten blev starkare. Svärmodern lät behärskad, men rösten var spänd.
— Anna, hej. Hur är det med dig?
— Bra, svarade Anna kort.
— Erik bor hos mig nu. Han berättade att ni har bråkat.
— Vi har inte bara bråkat. Jag kastade ut honom.
Maria harklade sig.
— Men varför så drastiskt? Erik har ju inte gjort något ont. Han ville bara hjälpa mig.
— Med mina pengar. Utan att fråga mig.
— Anna lilla, är det verkligen en anledning att förstöra en familj? Ni är ju man och hustru. Man måste kunna komma överens.
— Jag försökte komma överens, sade Anna och kramade telefonen hårdare i handen. Men din son lyssnar inte. Och du gör bara allting värre.
— Jag? utbrast Maria förnärmat. Jag har alltid velat ert bästa!
— Det stämmer inte. Du har alltid stått på din sons sida. Och mig har du behandlat som en plånbok.
Det blev tyst i luren. När Maria till slut svarade var hennes röst iskall.
— Jag ångrar att Erik gifte sig med dig.
— Känslan är ömsesidig, sade Anna och avslutade samtalet.
Maria ringde inte igen. Däremot kom det ett meddelande från Erik samma kväll: ”Vi måste prata. Kan vi ses?”
Anna funderade en stund innan hon skrev tillbaka: ”Okej. I morgon på kaféet vid torget. Klockan sex.”
Svaret kom nästan genast: ”Då säger vi så.”
Nästa dag kom Anna till kaféet exakt i tid. Erik satt redan vid ett bord intill fönstret med en kopp kaffe framför sig. Anna satte sig mitt emot honom och beställde te.