En stund satt de bara där, mittemot varandra, medan ljudet från kaffemaskinen och lågmälda röster fyllde tomrummet mellan dem. Till slut var det Erik som bröt tystnaden.
— Anna, kan vi inte bara försöka bli sams igen?
Hon lyfte blicken från tekoppen.
— Varför då?
— Vad menar du, varför? Vi är ju gifta.
— Det där är inget svar, sade hon lugnt.
Erik drog efter andan och såg ner på sina händer.
— Jag fattar att jag gick för långt. Jag borde inte ha skrikit. Jag borde inte ha anklagat dig för allt möjligt. Förlåt.
Anna nickade långsamt.
— Jag hör vad du säger. Och jag accepterar ursäkten. Men den förändrar inte det som har hänt.
— Varför inte?
— Därför att du fortfarande inte verkar förstå vad problemet egentligen är. Du tror att det handlar om att du höjde rösten och sade dumma saker. Men det handlar om att du inte respekterar mig. Du tar mina pengar utan att fråga, som om de automatiskt vore dina. Du sätter din mamma före mig. Du lyssnar inte när jag säger nej.
Erik vände bort ansiktet mot fönstret.
— Jag har väl bara blivit van vid…
— Vid att använda mig? fyllde Anna i.
— Nej, inte så. Det är bara… du tjänar mer. Jag tänkte att det var naturligt att vi hjälptes åt.
— Att hjälpas åt är att prata med varandra, planera och komma överens. Inte att ta mitt kort och plocka ut pengar när det passar dig.
Han teg en lång stund. Sedan lutade han sig framåt.
— Okej. Jag förstår. Jag ska inte göra så igen. Kan vi inte bara gå tillbaka till hur det var?
Anna skakade på huvudet.
— Nej.
— Men varför? Jag ber ju om ursäkt. Jag lovar att jag ska ändra mig.
— Erik, du kommer inte att förändras. Du kommer att säga att du gör det. Sedan går det några veckor, kanske en månad, och därefter är allt precis som förut. Jag känner dig.
Hans hand slog hårt i bordsskivan så att kaffekoppen hoppade till.
— Du ger mig inte ens en chans!
— Jo, det har jag gjort. I tre år. I tre år har jag bitit ihop, anpassat mig och låtsats att det inte gjorde så ont. Nu räcker det.
— Så du vill skiljas?
— Ja, sade Anna utan att tveka. Det vill jag.
Erik sjönk bakåt på stolen. Han stirrade ut genom fönstret, som om han hoppades hitta ett annat svar där ute. En minut gick. Kanske två. Sedan frågade han:
— Får jag behålla lägenheten?
Anna kunde inte låta bli att le, men det fanns ingen värme i leendet.
— Lägenheten vi hyr? Den som jag betalar för? Nej. Du får ordna något eget.
— Var ska jag bo då?
— Hos din mamma. Eller så hyr du ett rum någonstans. Det är inte längre mitt ansvar.
Hans mun blev till ett smalt streck.
— Du gör det här för att straffa mig.
— Nej. Jag gör det här för att jag inte tänker försörja dig längre.
Erik reste sig tvärt, utan att säga adjö, och gick därifrån. Anna satt kvar. Hon drack upp sitt te, betalade både sin egen nota och hans kaffe och lämnade sedan kaféet.
Ute hade novemberkvällen blivit mörk och kall. Hon gick långsamt genom centrum, drog in den friska luften och kände hur något inom henne stillnade. Beslutet var fattat. Det fanns ingen väg tillbaka. Skilsmässan var oundviklig, men det skrämde henne inte längre. Tvärtom kändes det som om någon hade öppnat ett fönster i ett rum där luften stått stilla alldeles för länge.
Två månader senare var allt klart. Erik försökte först förhala processen. Han pratade om ersättning, om rättigheter, om att han borde få sin del. Men Annas jurist redde snabbt ut saken. De ägde ingen gemensam bostad. Lägenheten var hyrd. Möblerna och tekniken hade antingen köpts före äktenskapet eller betalats av Anna. De hade inga barn. Det fanns i praktiken inget att dela upp.
Till slut gick skilsmässan igenom utan större dramatik.
Den dag Anna fick beslutet i handen gick hon in på ett kafé, beställde kaffe och en bakelse och satte sig vid ett bord nära fönstret. Hon satt länge och såg ut över gatan. För första gången på mycket länge kändes framtiden inte som något dimmigt och hotfullt. Den låg framför henne som en öppen yta.
Hon kunde leva som hon ville nu. Hon kunde använda sina pengar till sig själv, till sådant hon längtat efter, till resor, böcker, konserter eller bara små saker som gjorde vardagen vackrare. Ingen skulle kräva, skuldbelägga eller manipulera henne. Ingen skulle sticka handen i hennes väska, låna hennes kort och sedan kalla henne egoist när hon protesterade.
En månad efter skilsmässan sade Anna upp den gamla lägenheten och hittade en större i ett annat område. Den låg högre upp i huset, hade bättre ljus och en liten balkong som fångade kvällssolen. Hon målade om, valde ljusa färger, köpte möbler som hon själv tyckte om och fyllde fönsterbrädorna med gröna växter.
På balkongen ställde hon en mjuk fåtölj och lade en filt över armstödet. Där satt hon ofta med en kopp te eller kaffe, ibland med en bok, ibland bara med tystnaden som sällskap.
Vänner kom på besök. De åt middag, pratade länge, skrattade högt och såg filmer tills natten nästan var slut. Anna märkte att hon hade saknat just detta: att kunna bjuda hem människor utan att oroa sig för Eriks humör, utan att behöva förklara varje inköp, utan att känna sig som en gäst i sitt eget liv.
En dag, när hon handlade i mataffären, råkade hon stöta ihop med Maria. Den före detta svärmodern kom gående med en kundvagn framför sig. När hon fick syn på Anna stelnade hennes ansikte.
Anna nickade kort och tänkte gå vidare, men Maria höjde rösten.
— Anna, vänta lite.
Anna stannade.
— Ja?
Maria rätade på ryggen, som om hon hade förberett repliken länge.
— Erik träffar en ny tjej nu. En riktigt fin flicka. Lugn och enkel. Inte som du.
Anna log.
— Vad bra. Jag hoppas det går bra för honom. På riktigt.
Maria såg förvirrad ut.
— Du blir inte arg?
— Varför skulle jag bli det?
— Ni var ju ändå gifta.
— Ja, vi var gifta. Det viktiga ordet är var. Det tillhör det förflutna nu. Jag önskar Erik lycka till. Dig också.
Sedan vände Anna sig om och fortsatte längs hyllorna. Maria blev stående kvar med handen på kundvagnen och munnen halvöppen.
Anna plockade ner det hon behövde i korgen: frukt, bröd, pasta, choklad, blommor till köksbordet. Inuti henne fanns ingen ilska. Inte ens någon bitterhet. Bara ett stilla avstånd. Erik hörde till en tid som var över, och det som var över hade inte längre makt över henne.
Ett halvår passerade.
En regnig majkväll satt Anna på balkongen i sin nya lägenhet, invirad i en filt, med en mugg varm choklad mellan händerna. Regndropparna rann i smala slingor längs glaset och vinden fick trädkronorna utanför huset att susa. Våren var ovanligt blöt det året, men hon tyckte om det. Det gjorde hemmet ännu mer ombonat.
Hon hade datorn i knät och bläddrade igenom bilder från sin senaste resa till havet. Hon hade åkt ensam till västkusten, promenerat längs strandpromenaden, badat trots att vattnet varit kallt och suttit länge på klipporna med en bok i handen. Tre böcker hade hon hunnit läsa. Hon hade sovit ut, ätit lång frukost, blivit brun om näsan och vandrat vid vattnet tills det nästan blivit morgon.
Telefonen plingade till.
Anna kastade en blick på skärmen. Numret var inte sparat. Hon öppnade meddelandet.
”Hej, det är Johan. Vi träffades i bokhandeln förra veckan. Du gav mig ditt nummer. Har du lust att ta en kaffe i helgen?”
Hon mindes honom direkt. Johan. Lång, med varma ögon och ett leende som kändes uppriktigt. De hade börjat prata vid hyllan med nya deckare, först om böcker och sedan om allt möjligt annat. Innan de skildes åt hade de bytt nummer.
Anna hade inte planerat att släppa in någon ny i sitt liv. Inte än. Kanske inte på länge. Men kaffe var bara kaffe. Ett samtal. En möjlighet. Och den här gången var det hon som valde.
Hon skrev tillbaka:
”Hej Johan. Ja, jag minns. Kaffe låter trevligt. Lördag klockan tre?”
Svaret kom nästan omedelbart.
”Perfekt. Ser fram emot det.”
Anna log, lade ifrån sig mobilen och drack upp det sista av chokladen. Livet fortsatte. Inte det gamla livet, fyllt av kontroll, krav och manipulation. Utan ett nytt. Ett där hon själv bestämde vem som fick komma nära och vem som skulle stanna utanför.
Ett liv där hennes lön, hennes kort och hennes gränser tillhörde henne.
Hon reste sig, sträckte på ryggen och såg ut över staden. Regnet hade börjat avta. Mellan molnen bröt solstrålarna fram, och över hustaken spände sig en klar regnbåge.
Anna log för sig själv.
Ett nytt kapitel hade börjat. Och den här gången skulle det skrivas på hennes villkor.