– Jag har tänkt igenom allt, Anna. Nu är det dags att vi äntligen ordnar den juridiska sidan av den här lägenheten.
Erik lade ifrån sig handkontrollerna till den dyra spelkonsolen på soffbordet, sträckte lojt på sig i fåtöljen och vände blicken mot sin fru. Anna stod vid soffan och vek nytvättade handdukar. Hon stannade upp mitt i rörelsen, med tyget fortfarande i händerna.
– Vilken juridisk sida?
– Lägenhetens status, förstås.
Erik försökte se så allvarlig ut som möjligt och rättade till skjortkragen, som om det skulle ge hans ord större tyngd.
– Vi har varit gifta i två år nu. Jag bidrar till hushållet, jag köper mat ibland. Men på papperet, vem är jag här? Ingen alls. Bara någon som fått tillåtelse att bo här. Det känns inte bra att vara som en tillfällig inneboende i sin egen frus hem. Förstår du vad jag menar?
Anna lade handduken ovanpå den prydliga högen med tvätt. Lägenheten hade hon köpt tre år innan hon ens träffade Erik. På den tiden arbetade hon dagtid som samordnare och tog dessutom extra uppdrag med dokumenthantering på kvällarna. Genom att snåla på allt hade hon lyckats betala av lånet i förtid. Under flera år hade hon nästan inte unnat sig någonting: inga nya skor, inga resor, ingen riktig vila.
Erik däremot kallade sig med stolthet frilansande designer. I praktiken gick större delen av hans dagar åt till att vänta på inspiration och spela i timmar. Då och då fick han något mindre uppdrag som gav en blygsam inkomst. El, internet, rengöringsmedel, hushållsprylar och alla andra större utgifter hade sedan länge hamnat på Annas axlar.
– Erik, menar du allvar? – Anna satte sig på kanten av soffans armstöd. – Du handlar kanske en gång i veckan, och då kommer du mest hem med chips, energidryck och kött som du själv äter upp på några dagar. Vilka investeringar är det egentligen du pratar om?
– Så där ja, nu börjar det igen! – Erik slog ut med blicken mot taket i en dramatisk gest. – Hos dig måste allt alltid handla om summor, kvitton och uträkningar. Jag talar om något helt annat. Om förtroende mellan makar. Om att kunna känna sig trygg i sitt eget hem. Lars skilde sig nyss, och hans fru kastade i princip ut honom med en enda resväska eftersom lägenheten stod på henne. Jag tänker inte hamna i samma sits. Jag behöver normala garantier.
– Och vilka garantier tycker du att du ska ha i en lägenhet som jag köpte innan vi ens kände varandra?
– Rimliga garantier.
Han korsade armarna över bröstet och höjde hakan med trotsig min.
– Skriv över åtminstone hälften på mig. Det är rättvist. Då visar du att du faktiskt älskar mig och att du ser oss som en riktig familj. Förr eller senare vill vi väl ha barn, eller hur? Vad händer då? Ska jag ta med mitt eget barn till en bostad där jag juridiskt sett inte betyder någonting?
I några sekunder betraktade Anna honom utan att säga ett ord. Hon var van vid hans märkliga idéer, hans ändlösa utläggningar om konstnärlig frihet och hans fasta övertygelse om att praktiska hushållsproblem på något sätt brukade lösa sig själva. Men en sådan fräckhet hade hon inte väntat sig, inte ens från Erik.
– Gå och lägg dig i stället, du store försvarare av dina rättigheter.
Hon släckte taklampan och gick ut till den inglasade balkongen för att hämta resten av tvätten. Att fortsätta samtalet kändes fullständigt meningslöst. Hon bestämde sig för att Erik bara hade lyssnat för mycket på den nyskilde Lars klagovisor, hetsat upp sig och snart skulle glömma hela saken.
Men Anna hade fel.
Erik glömde inte. Tvärtom bestämde han sig för att dra in sin viktigaste bundsförvant i familjekonflikten. På lördagsmorgonen hördes plötsligt ett klick från låset i hallen. Anna befann sig i köket och hann inte ens ta sig ut i hallen innan Maria redan stod innanför dörren. Svärmodern hade låst upp själv med reservnyckeln som paret en gång lämnat hos henne inför resor. Tanken hade varit att Maria skulle kunna vattna blommorna när de var bortresta, men med tiden hade hon börjat använda nyckeln som om den gav henne fri tillgång till hemmet.
Som vanligt var svärmodern oklanderligt klädd. En strikt stickad kofta, en frisyr där inte ett hårstrå låg fel och glasögon i en tunn guldkedja. I handen höll hon en påse med billiga kex från extraprislådan. Nästan genast dök även Erik upp från rummet, så snabbt att det verkade som om han hade väntat på sin mors ankomst hela morgonen.
– God morgon, flickor.