Maria klev ur skorna, ställde dem prydligt intill väggen och gick sedan med självklarhet mot matbordet. Hon drog ut en stol på ett sätt som fick det att verka som om hon satt i sitt eget kök, slog sig ner och lade kexpåsen framför sig.
– Anna, sätt dig. Vi behöver tala allvarligt om er familjs framtid.
Anna sköljde av händerna under kranen, skakade bort vattendropparna och satte sig vid bordskanten.
– Visst. Jag lyssnar.
– Erik berättade om ert samtal i går.
Maria knäppte ihop händerna framför sig, som om hon förberedde sig för att hålla ett viktigt anförande.
– Framför allt berättade han hur du reagerade på hans fullkomligt rimliga önskemål. Jag måste säga att jag blev djupt besviken. Vår familj tog emot dig varmt och hjärtligt, men du börjar förhandla med din egen man som om ni vore främlingar som diskuterar ett affärsavtal.
Anna höjde långsamt på ögonbrynen.
– Kallar du det ett rimligt önskemål att han kräver att jag ska ge bort halva min lägenhet till honom?
– Du ska skriva över en del av bostaden på Erik, och det utan att dra ut på saken, sade Maria skarpt. Hennes röst blev genast högre. – Han bor hos dig helt utan skydd. Så länge du är nöjd med honom är allt frid och fröjd. Men vad händer om du vaknar på fel sida i morgon? Ska du då bara kasta ut honom? Erik måste känna trygghet inför framtiden. Särskilt med tanke på hans känsliga, konstnärliga själ.
– Din ”Erik” är trettiofem år gammal.
Anna talade fortfarande lugnt, men något hårt hade smugit sig in i rösten.
– Om en vuxen man är så skräckslagen inför tanken på att stå utan tak över huvudet, kanske han borde skaffa sig ett riktigt arbete. I stället för att tillbringa större delen av dagarna framför spelkonsolen.
– Våga inte förnedra honom på grund av pengar!
Maria slog handflatan i bordsskivan så att kopparna skallrade till.
– Han är en människa av konsten! En skapande personlighet! Sådana människor ska inte behöva sitta instängda på ett kontor från morgon till kväll. Och för övrigt gör han också mycket för ert hem. Vem var det till exempel som köpte mikrovågsugnen åt er förra året?
– Erik köpte den för pengar som han lånade av min mamma och som han fortfarande inte har betalat tillbaka.
Anna lutade sig en aning framåt.
– Så låt oss hoppa över de vackra sagorna, Maria. Vi håller oss till fakta. Lägenheten är min. Jag köpte den långt innan jag och Erik gifte oss. Lånet är avbetalat, av mig. Jag tänker inte överlåta någon andel av den till någon. Därmed är den diskussionen avslutad, och vi behöver inte ta upp den igen.
Erik drog plötsligt undan pallen. Benen skrapade obehagligt mot golvet.
– Jaha, där kom det! Jag visste det!
Han reste sig tvärt och såg på sin mor med sårad värdighet.
– Hör du själv, mamma? Familjen betyder ingenting för henne. Hon klamrar sig bara fast vid sin bostad med båda händerna. Lars varnade mig för att det skulle sluta precis så här. Så länge hon behöver något av mannen heter det att ”vi är en familj”. Men så fort det handlar om verkligt förtroende börjar det direkt: ”det där är mitt”.
– Jag ser allt, min son.
Maria skakade medlidsamt på huvudet.
– Det är mycket tungt att leva med en kvinna som inte vill förena sitt liv med sin makes på riktigt.
Sedan vände hon åter blicken mot Anna. Hennes ansikte hade nu stelnat till något strängt och nästan myndighetsaktigt.
– Då säger vi så här. På måndag går du till juristen och ordnar papperen så att hälften av lägenheten skrivs över på Erik. Utan fler invändningar. Annars packar min son sina saker och flyttar hem till mig. Jag tänker inte låta honom bo kvar på en plats där han varje dag får känna sig som en människa av andra rang.
Maria tystnade och lutade sig bakåt mot ryggstödet med en min av seger.
Hon väntade uppenbarligen på en reaktion.
Kanske tårar.
Kanske rädsla.
Allra helst räknade hon nog med att Anna skulle börja be Erik stanna, lova att tänka över saken och sedan, steg för steg, gå med på åtminstone någon sorts andel.
Men Anna log plötsligt.
– Så jag har förstått villkoren rätt?
– Vilka villkor? frågade Maria, nu märkbart vaksam.
– De är ganska enkla. Antingen ger jag halva lägenheten till Erik, eller också packar han och flyttar hem till dig.
– Exakt så, svarade Maria bestämt. – Och jag hoppas att du har tillräckligt med förnuft för att fatta rätt beslut.
– Det har jag.
Anna reste sig.
Erik, som nyss stått spänt intill bordet, slappnade till och med av en aning.
– Ser du, mamma, mumlade han. – Man behövde bara förklara det ordentligt.
Anna såg på honom.
– Jag väljer det andra alternativet.
Det blev fullständigt tyst i köket.
Så tyst att man till och med hörde hur reläet i kylskåpet klickade till.