– Va? fick Erik ur sig.
– Du flyttar hem till din mamma.
Maria rätade på ryggen som om någon stuckit henne med en nål.
– Anna, nu får du sluta spela teater!
– Jag spelar inte alls.
Anna gick bort till köksskåpet, drog ut en tjock rulle med soppåsar och rev av några stycken.
– Erik har ju inte direkt ett överflöd av resväskor. En del av hans saker får säkert plats i de här.
Erik stirrade på sin fru som om hon plötsligt hade börjat tala ett språk han aldrig hört förut.
– Menar du allvar? Tänker du kasta ut mig?
– Jag?
Anna höjde förvånat på ögonbrynen.
– Erik, det här var inte min idé. Din mamma gav mig precis två alternativ. Det första passar mig inte. Då återstår bara det andra.
– Det var inte så hon menade!
– Jaså? Hur menade hon då?
Maria sköt genast in:
– Jag ville bara få dig att förstå hur allvarligt läget är!
– Det har jag förstått.
– Du tänker alltså förstöra en familj på grund av några kvadratmeter!
Anna tystnade en kort stund.
Sedan lade hon långsamt soppåsarna på bordet.
– Nej, Maria. Det var du som kom hit, till en lägenhet som jag köpte för mina egna intjänade pengar långt innan jag ens kände din son, och ställde ett ultimatum: antingen skriver jag över hälften av bostaden, eller också tar du Erik hem till dig. Jag har bara tackat ja till de villkor du själv presenterade.
Svärmodern blev blossande röd i ansiktet.
– Erik, hör du hur hon talar till mig?
– Jag hör, mamma.
Erik drog nervöst handen genom håret.
– Anna, lägg av nu. Mamma tog i för mycket, det var allt.
– Jag tog inte alls i för mycket! fräste Maria omedelbart.
Anna var nära att skratta till.
– Utmärkt. Då finns det ju inget problem.
Hon lämnade köket.
– Vart ska du? ropade Erik efter henne.
– Packa dina saker.
Nu blev han verkligen rädd.
Han skyndade efter henne.
– Anna, vänta!
Men hon hade redan öppnat garderoben i sovrummet.
Från översta hyllan drog hon ner en weekendväska och lade den på sängen.
– Vad håller du på med?!
– Jag hjälper dig att flytta.
– Jag tänker inte flytta någonstans!
Anna vände sig om mot honom.
– Varför tog du då hit din mamma för att hota mig med att du skulle göra det?
Erik öppnade munnen.
Sedan kom det inte ett ljud.
– Jag ville att du skulle förstå min sida av saken.
– Jag har förstått den.
Anna tog fram några av hans t-tröjor ur garderoben.
– Du tycker att två års äktenskap ger dig rätt till halva lägenheten, trots att jag betalade för den när jag inte ens visste att du existerade.
– Det var inte så jag sa.
– Jo, det var exakt det du sa.
– Jag pratade om trygghet!
– Trygghet bygger man med arbete, sparande och egen egendom, Erik. Inte genom att kräva att någon annans tillgångar skrivs över på en själv.
Hon lade ner t-tröjorna i väskan.
– Och glöm inte spelkonsolen. Den är faktiskt din.
Erik blev kritvit i ansiktet.
– Så du tänker stryka ett streck över två års äktenskap på grund av en lägenhet?
Anna stannade upp.
– Nej. För första gången på två år tittar jag ordentligt på vad vårt äktenskap faktiskt består av.
Hon satte sig på sängkanten.
– Och vet du vad jag ser? Det är jag som betalar räkningarna för bostaden. Det är jag som köper vitvaror och saker till hemmet. Det är jag som står för det mesta av maten. Jag städar. Jag tvättar. Jag löser allt praktiskt här hemma. Du bor hyresfritt i en lägenhet, använder allt som finns i den och känner dig ändå kränkt över att bostaden inte juridiskt tillhör dig.
– Jag är din man!
– Just därför har jag inte suttit och räknat på vem som bidrar med vad under de här två åren. Men i dag tvingade du och din mamma mig att göra just det.
Maria dök upp i dörröppningen.
Hon såg inte längre lika självsäker ut.
– Anna, sluta med den här cirkusen. Erik ska ingenstans.
Anna såg på henne.
– Men det var ju du som sa att han skulle bo hos dig.
– Jag sa det för att du skulle ta ditt förnuft till fånga!
– Det har jag gjort.
Maria pressade ihop läpparna.
– Om du nu måste veta det har jag bara en etta!
Anna teg i några sekunder.
Sedan kunde hon inte låta bli.
– Där blev det plötsligt riktigt intressant.
– Vad är det som är så intressant med det?
– Du krävde att jag skulle skriva över halva min lägenhet med hänvisning till att din son inte hade någonstans att ta vägen. Men i själva verket hade du aldrig tänkt låta honom flytta in hos dig.
– Jag är inte skyldig att på äldre dagar bo ihop med en vuxen son!
– Men jag är skyldig att ge bort fast egendom till samma vuxna son?
Svärmodern teg.
Anna reste sig.
– Maria, var snäll och lämna tillbaka nyckeln.
– Vilken nyckel?
– Nyckeln till min lägenhet.
– Har du blivit fullständigt galen?
– Nej. Reservnyckeln fick du för att kunna vattna blommorna när vi reste bort. Inte för att du skulle komma hit utan förvarning.