Och absolut inte för att du skulle kliva in och börja bestämma över min bostad.
– Jag tänker inte lämna tillbaka någonting!
– Som du vill.
Anna lyfte bara lätt på axlarna.
– På måndag byter jag lås.
Maria stelnade till. Sedan körde hon ner handen i handväskan med en häftig rörelse. Hon rotade runt där inne så hårt att det prasslade och skramlade, och efter några sekunder fick hon upp en nyckelknippa.
Nyckeln slog mot byrån med ett vasst litet kling.
– Ta den då!
– Tack.
– Erik, vi går! – befallde hon. – Vi tänker inte stå här och förnedra oss!
Men Erik rörde sig inte ur fläcken.
– Mamma, vänta på mig där nere.
– Vad sa du?
– Jag sa att du ska vänta där nere.
Maria stirrade på sin son som om han just hade förrått henne.
– Tänker du fortfarande försöka övertala henne?
– Mamma.
Det räckte. Hon vände tvärt, marscherade ut och smällde igen dörren efter sig.
Erik blev stående mitt i sovrummet.
– Anna…
– Ja?
– Kan vi låtsas att det här samtalet aldrig ägt rum?
Först förstod hon inte vad han menade.
– Vilket samtal?
– Det om lägenheten.
Han tog ett steg närmare.
– Jag behöver ingen halva. Det blev fel. Jag hetsade upp mig, mamma också. Vi bara glömmer allt och fortsätter som tidigare.
Då föll den sista biten på plats för Anna.
Det var inte henne Erik var rädd att förlora.
Det var bekvämligheten.
Lägenheten.
Räkningarna som någon annan såg till att betala.
Maten som alltid fanns i kylskåpet.
De rena kläderna.
Möjligheten att i månader gå och vänta på ”rätt uppdrag” utan att behöva fundera över tak över huvudet.
– Nej, Erik.
– Vad menar du med nej?
– Det blir inte som förut.
– På grund av ett gräl?
– Inte på grund av grälet. Utan för att du i dag visade exakt vilken roll du tycker att jag ska ha.
Han skrattade kort, spänt och utan glädje.
– Och vilken roll skulle det vara?
– Någon man kan kräva en halv bostad av som bevis på kärlek.
Erik sjönk ner på sängkanten.
– Jag ville bara känna mig trygg.
– Då får du börja bygga den tryggheten själv.
Anna drog igen dragkedjan på väskan.
– Ett jobb. Ett eget boende. Sparade pengar. Sådant vuxna människor brukar ordna.
– Tänker du verkligen kasta ut mig?
– Din mamma står redan och väntar.
Tio minuter senare hade Erik lämnat lägenheten.
Spelkonsolen tog han med sig.
Handkontrollerna också.
Men laddningskabeln glömde han kvar.
Anna upptäckte den först på kvällen, och för första gången den dagen drog hon på munnen.
Nästa morgon började telefonen ringa.
Först var det Erik.
Sedan Maria.
Sedan Erik igen.
Anna svarade inte.
Vid lunchtid kom ett meddelande från honom:
”Mamma säger att vi båda gick för långt. Låt mig komma hem. Vi tar aldrig upp lägenheten igen.”
Anna läste raderna.
Sedan lade hon ifrån sig telefonen utan att svara.
Tre dagar senare stod Erik ändå utanför dörren.
Han ringde på.
Anna öppnade.
Han stod där med en stor proppfull kasse i handen.
– Jag är tillbaka, sa han.
Han tog ett steg framåt.
Anna stod kvar i dörröppningen.
– Till vad?
– Hem.
– Erik, ditt hem är hos din mamma nu.
– Anna, nu får det räcka.
Han stack handen i fickan.
– Jag tänker inte bo på hennes bäddfåtölj. Vi har inte sovit ordentligt på två nätter. Hon har tv:n på till ett på natten.
Erik tog fram sin nyckel.
Han satte den i låset.
Den gick inte att vrida om.
Han försökte en gång till.
Sedan såg han på Anna.
– Har du bytt lås?
– Ja.
– Menar du allvar?
– Helt och hållet.
– Jag bor ju här!
– Du bodde här.
Han blev tyst i några sekunder.
– Och vad händer nu?
– Nu har du fått precis det du sa att du behövde.
– Vad då?
Anna mötte hans blick utan att vika undan.
– Chansen att själv ordna dina boendegarantier.
Sedan stängde hon dörren.
En månad senare hyrde Erik ett rum tillsammans med Lars, samme Lars vars skilsmässa hade skrämt honom så mycket.
Det visade sig ganska snart att hyra, el, internet, mat och rengöringsmedel kostade betydligt mer än han hade föreställt sig när det mesta tidigare betalades av hans fru.
Maria ringde Anna flera gånger efter det.
Först anklagade hon henne.
Sedan vädjade hon.
Till slut försökte hon till och med lägga fram ett ”rimligt förslag”.
– Nåja, inte hälften då. Skriv åtminstone över en fjärdedel på honom. Så kan Erik komma tillbaka och alla blir lugna.
Då kunde Anna inte låta bli att skratta.
– Maria, jag är redan lugn.
Några månader senare var äktenskapet formellt upplöst.
En kväll satt Anna i samma soffa som tidigare och vek nytvättade handdukar. Plötsligt mindes hon Marias ultimatum:
”Antingen halva lägenheten, eller så flyttar han hem till mig.”
De orden var tänkta att skrämma henne.
I stället hade de gjort henne en enorm tjänst.
För ibland är det bästa svaret på någon annans ultimatum inte att diskutera villkoren.
Utan att helt enkelt välja det alternativ som den som hotar aldrig hade räknat med.