— På lördag ska du vara klar vid fem, sade Erik redan i hallen, utan att ens ta av sig jackan. — Och vi behöver åka hem till mina föräldrar tidigare. Mamma klarar inte allt själv. Någon måste hjälpa till med salladerna, varmrätten och dukningen.
Anna vände sig långsamt om. Han hade inte frågat om hon ville följa med. Han hade redan bestämt både tidpunkt och vilken roll hon skulle ha i köket.
— Jag tänker inte åka, svarade hon.
Erik hade just böjt sig ner för att knyta upp skorna, men stannade och lyfte blicken.
— Vad sa du?
— Jag åker inte hem till dina föräldrar. Inte klockan fem, inte tidigare och inte senare heller.
Han rätade på sig, drog av jackan och slängde den över stolsryggen.
— Anna, börja inte nu. Pappa fyller år. Det kommer folk. Mamma är redan uppskruvad som det är.
— Och du tror att jag lever på spa?
— Vad har det med dig att göra? frågade han och pannan veckade sig. — Det handlar om familjen. Vi ska vara där.
Anna satte ner koppen så häftigt på bordet att skeden slog mot porslinet.
— Vi? Eller jag?
Genast mindes hon den förra familjetillställningen.
Den gången hade Kristina också bett henne att ”bara hjälpa till lite”. Nästan hela släkten hade samlats vid sommarstugan: Eriks syster med barnen, en moster från Västerås, en kusin, några grannar och ytterligare ett par bekanta. Redan i bilen hade svärmodern räknat upp allt som Anna förväntades ta hand om: köttet, grönsakerna, bordet ute under paviljongen, tallrikarna, tårtan och barnen. Erik satt bakom ratten och nickade bara. Anna försökte skämta om att de tydligen hade anställt henne som extra arbetskraft. Ingen skrattade. Erik nöjde sig med att säga: ”Du gör ju sådant där snabbt.” När de kom fram skickade Kristina genast männen till grillen och Anna till köket.
Och så blev det. Nästan hela dagen sprang Anna mellan diskbänken och uteplatsen. Hon hackade sallad, bar fat, torkade upp utspilld saft, samlade ihop tomma flaskor och höll samtidigt ett öga på barnen så att de inte skulle ge sig på tårtan. Eriks syster satt med gästerna, männen tog hand om grillspetten och slog sig sedan ner vid bordet. Anna åt i all hast, stående vid diskhon. På kvällen började Kristina kritisera henne inför alla. Först majonnäsen i salladen, sedan klänningen, därefter dammet hemma i lägenheten. När Anna bad henne att inte tala om sådant inför gästerna svarade svärmodern: ”Hade du varit en riktig husmor hade ingen behövt lära dig. Det var inte en sådan hustru vi önskade åt vår son.”
Någon skrattade osäkert, någon annan vände bort blicken. Erik stod där med ett glas snaps i handen och mumlade: ”Mamma, ta inte i så där… även om du har rätt i en del.” Anna beställde en taxi och åkte hem ensam. Erik kom först i gryningen och var dessutom förolämpad över att hon hade förstört festen.
Efter den dagen hade Anna sagt klart och tydligt till honom att hon aldrig mer tänkte följa med på sådana sammankomster hos hans föräldrar.
— Ja, jag menar faktiskt dig, sade Erik nu, som om samtalet aldrig hade avbrutits. — Du behövs i köket. Mamma orkar inte fixa ett sådant bord själv, och att beställa catering nu vore idiotiskt. Varför betala främlingar när familjen kan ordna det tillsammans?
Anna log kort, utan värme.
— Åtminstone säger du sanningen nu. Det handlar alltså inte om att vi ska vara där tillsammans. Det handlar om att jag behövs i köket.
— Vrid inte på mina ord.
— Vrid inte på dem? Förra gången använde din mamma mig som personlig tjänsteflicka. Efteråt drog hon mig i smutsen inför hela släkten. Och du höll med henne. Nu vill du släpa dit mig tidigare igen, så att jag kan stå vid spisen medan ni andra firar.
— Som vanligt överdriver du allt, fräste Erik. — Det var en helt vanlig familjeträff. Du kunde ha hjälpt till, punkt slut. Mamma är nästan dubbelt så gammal som du.
— Och min självkänsla är väl hälften så gammal, menar du?
Han gick in i vardagsrummet och ställde sig mitt emot henne.
— Lyssna nu noga, sade han och betonade varje ord. — På lördag åker vi. Slutdiskuterat. Du bor i en lägenhet som mina föräldrar hjälpte oss att köpa för tio år sedan. Någon gång i livet kunde du visa lite tacksamhet.
Anna sträckte på ryggen.
— Vi betalade tillbaka varenda krona. Det vet du mycket väl.
— Vi betalade tillbaka eftersom jag slet.
— Eftersom vi båda slet. Och den sista stora avbetalningen kom till största delen från min bonus.
— Jaha, nu börjar det, sade han och drog föraktfullt på munnen. — Snart påstår du väl att du har klarat allting här i livet helt ensam också.
Anna hade hört det där förut. Pengarna från hans föräldrar låg tio år tillbaka i tiden och skulden var sedan länge reglerad, men Erik tog ändå fram den när det passade honom.
Han tog ett steg närmare.
— Jag fattar inte varför du måste ställa till en sådan scen. Du sitter i en bra lägenhet, kör bil som jag för övrigt betalar större delen av, men du orkar inte ens visa min familj respekt.
— Respekt går inte att spela, svarade Anna lågt. — Särskilt inte där det inte finns någon respekt tillbaka.
— Du har ett kroniskt offerkomplex, kastade han ur sig. — Alla utnyttjar dig, alla sårar dig, och du är alltid den stackars olyckliga.
Anna var trött på samma mönster. Först förväntades hon stå ut för familjens skull, sedan fick hon höra att hon bara var känslig och tog allt personligt.
Hon gick fram till honom, och rösten brast nästan av gråt.
— Nej! Jag följer inte med dig hem till dina föräldrar igen, Erik! Förra gången räckte. Din mamma behandlade mig som en privat betjänt och förödmjukade mig sedan inför hela släkten. Och du, i stället för att försvara mig, stod där och höll med henne!
Erik teg några sekunder.
— Men snälla, pressade han fram mellan tänderna. — Du gör en tragedi av några kommentarer.
— Några kommentarer? Din mamma kallade mig dålig husmor inför alla, klagade på mitt utseende och skrek att hon aldrig hade velat ha en sådan fru åt sin son.
— För att du faktiskt inte är någon vidare husmor, slängde Erik plötsligt ur sig. — Hemma ser det ut som ett kaos varannan dag, middagen är antingen hämtmat eller halvfabrikat. Och om vi ändå ska vara ärliga, så har mamma faktiskt rätt.