På sistone har du dessutom helt slutat bry dig om dig själv. Du går omkring trött jämt, sur och missnöjd, och du har blivit gammal i förtid. Vem skulle ens stå ut med dig, förutom jag, med det där humöret?
I samma ögonblick som orden lämnat honom förstod Erik att han gått för långt. Ändå backade han inte. Stoltheten, ilskan eller kanske vanan att alltid försvara sin mor drev honom vidare.
Anna drog ett kort, bittert andetag.
— Där kom det, sa hon lågt. — Äntligen sa du det med din egen röst och inte med din mammas.
— Vadå, menar du att det inte stämmer? fräste han, nu ännu mer uppretad. — Tror du att männen står i kö utanför dörren? Med dina utbrott? Med ditt sätt att se ut? Det är jag som håller dig kvar här, fattar du det?
— Håller mig kvar? upprepade Anna och stirrade på honom. — Varför gifte du dig då med mig? För att jag skulle jobba, betala min del av allt här hemma och sedan lägga mina helger på att passa upp din släkt?
— Håll käften, väste han.
— Annars vad? Ska du springa till Kristina och beklaga dig? Eller ska du upprepa efter henne att jag är otacksam?
Eriks händer knöts hårt vid sidorna.
— Du kastar alltid pengar i ansiktet på mig när du vill få din vilja igenom, fortsatte Anna, rösten darrade men hon vek inte undan. — Men när din mamma förnedrar mig inför andra står du bara tyst bredvid. Det är precis där problemet ligger.
Han kom emot henne så hastigt att hon inte hann flytta sig. Fingrarna slog om hennes armbåge, hårda och smärtsamma, som en klo.
— Jag sa åt dig att hålla tyst!
— Släpp mig!
Hon försökte rycka sig loss, men Erik tycktes varken höra henne eller sig själv längre. Med ett våldsamt ryck knuffade han henne mot soffan. Anna tappade balansen, slog axeln i armstödet och föll ner på dynorna. Under några sekunder fick hon ingen luft; smärtan spred sig som en het stöt genom kroppen.
— Om du fortsätter sätta dig på tvären ska jag snabbt banka ur dig de där principerna! skrek Erik ovanför henne. — Kommer du inte på lördag spärrar jag alla dina kort. Hör du? Vartenda ett. Och bilen tänker jag inte betala en krona mer på. Då får du sitta där utan pengar och kanske äntligen lära dig hur man pratar.
Anna höll handen hårt mot axeln och såg upp på honom.
— Om det är så du vill ha det, sa hon långsamt, — då kan du flytta hem till din mamma för gott.
Hans ansikte förvreds. I nästa sekund vände han sig om och slog knytnäven rakt i badrumsdörren. Smällen ekade genom lägenheten. Den vita ytan fick en tydlig buckla, och lacken sprack intill handtaget. Sedan slet han åt sig sina nycklar från hallbordet.
— Du får inte se en enda krona från mig! vrålade han från hallen. — Vi får väl se hur du låter om en vecka!
Ytterdörren slog igen med sådan kraft att glasen i vitrinskåpet skallrade.
Anna satt kvar i soffan i flera minuter utan att röra sig. Axeln pulserade av värk, och på armen framträdde redan mörka märken efter hans fingrar. Till slut reste hon sig och gick in i badrummet. I spegeln såg hon sitt rufsiga hår, det bleknande ansiktet och den blåaktiga skuggan som började synas på huden. Sedan föll blicken på dörren och bucklan efter Eriks slag.
Hon tog fram mobilen. Först fotograferade hon armen från flera vinklar, sedan dörren och sprickan vid handtaget. Därefter letade hon upp numret till Maria, en gammal vän från jobbet.
— Anna? svarade Maria sömnigt. — Varför ringer du så här sent?
Anna berättade kort, utan utsvävningar, vad som hade hänt: grälet, knuffen, hoten om pengar och kort.
— Jag kommer direkt, sa Maria genast, klarvaken nu.
— Nej, det behövs inte. Jag klarar mig.
— Det gör du inte alls. Slog han dig?
— Han knuffade mig. Tog tag i mig. Hotade att lämna mig utan pengar.
Maria blev tyst en stund.
— Fotografera armen och dörren, om du inte redan gjort det. I morgon åker du och får skadorna dokumenterade. Och kontrollera dina handlingar, bankkort och inloggningar. Efter något sådant här ska du inte hoppas på att det bara lugnar sig av sig självt.
— Jag trodde hela tiden att han aldrig skulle gå längre än till skrik.
— Nu vet du att han kan det, svarade Maria stilla.
Den natten sov Anna nästan inte alls. Hon loggade in i sina bankappar, ändrade lösenord och gick igenom behörigheter. På det gemensamma kontot fanns det tillräckligt för att hon inte omedelbart skulle vara beroende av Erik. Sedan plockade hon fram bilens papper, betalningsplanen och gamla kontoutdrag. Bilen stod i hennes namn, och månadskostnaden drogs från hennes lönekonto. Erik hade visserligen gjort några inbetalningar från sitt kort, men det gjorde inte bilen till hans egendom.
Hon letade vidare och hittade även överföringarna som gjorts till Eriks föräldrar för lägenheten. Summorna hade betalats av under flera år, och den sista delen hade reglerats för nästan tio år sedan. I en gammal meddelandetråd skrev Erik själv till sin mamma: ”Mamma, jag har fört över sista delen nu. Tack till er allihop, nu är vi inte skyldiga er något mer.” Anna sparade kontoutdragen separat och skickade kopior till sin egen mejl.
Erik kom hem på morgonen. Han luktade cigarettrök och kall luft. Anna satt redan vid köksbordet med en kopp kaffe framför sig.
Han kastade en snabb blick på blåmärket på hennes arm och såg genast bort.
— Hur länge tänker du sura? frågade han med spelad trötthet. — Okej, jag gick kanske för långt i går.
— Du kastade mig mot soffan och hotade att lämna mig utan pengar.
— Men lägg av, överdriv inte, sa han och drog en grimas. — Ingen har slagit dig. Vi blev båda förbannade. Du provocerade faktiskt också.
Anna ställde långsamt ner koppen.
— Så nu är det mitt fel?
— Fel eller inte… ibland måste man lära sig att stänga munnen i tid.
Hon betraktade honom tyst. Det handlade inte bara om att han försökte försvara sig. Han ansåg fortfarande, på fullt allvar, att hon själv bar skulden för att han hade tappat kontrollen.
— Jag tänker inte åka någonstans på lördag, sa hon.
Erik blåste ljudligt ut luft genom näsan.
— Hör du ens vad du själv säger? Jag har redan förklarat att pappa väntar gäster. Att beställa mat nu blir både sent och dyrt.
— Det är inte mitt problem.
— Jo, det är det visst. Du är min fru.
— En fru är inte din mammas gratis hembiträde.
— Nu börjar du igen.
När Erik gick in i duschen tog Anna mobilen och bokade en tid för att få skadan dokumenterad. Hon meddelade jobbet att hon skulle arbeta hemifrån den dagen och skrev därefter till en jurist vars kontaktuppgifter hon fått av en kollega tidigare.
Vid lunchtid ringde Kristina.
Anna såg namnet på skärmen och tvekade. Sedan svarade hon ändå.
— Ja?
— Anna, vad har du nu ställt till med? började Kristina utan hälsning. — Erik säger att du håller på och trilskas igen. Hans pappa fyller år, gästerna kommer, och jag står ensam med allt.
— Jag kommer inte, Kristina.
— Kommer inte? upprepade svärmodern med en röst som om hon just hört den grövsta förolämpningen i sitt liv. — Och vem ska hjälpa mig då? Du är ung, du har både armar och ben.
— Det där är inte mitt ansvar.
— Ansvar! fnös Kristina. — Du lever i en familj, eller hur? Vi hjälpte er dessutom när ni gifte er och med bostaden. Men av dig kan man tydligen inte ens be om en kvälls hjälp.
— Ni hjälpte oss inte gratis. Allt är återbetalat.
— Jaså, är det så du talar.