— Så nu räknas vi alltså inte som familj längre? fortsatte Kristina, med rösten spänd av förolämpad vrede. — Ni betalade tillbaka pengarna, och då är saken klar? Då behöver man inte längre visa respekt för dem som är äldre? Det är inte konstigt att Erik tappar tålamodet med dig. Det går ju inte att tala normalt med dig.
— Ni har aldrig talat normalt med mig, inte en enda gång.
— Där hör du själv! Du går omkring med näsan i vädret. Du klarar knappt något ordentligt, men beter dig som om du vore någon sorts drottning. När jag var i din ålder arbetade jag, skötte hemmet, tog hand om barn och lyssnade dessutom på de äldre.
Förr skulle Anna ha börjat förklara sig. Hon skulle ha rabblat upp allt hon faktiskt gjorde, försvarat varje timme av sin dag och försökt bevisa att hon inte var lat, otacksam eller högfärdig. Nu lät hon bli.
— Jag kommer inte på lördag, sade hon stilla. — Och jag ber er att sluta göra upp planer med Erik som om jag vore någon man bara kan placera i köket när det passar.
— Vem har placerat dig någonstans? skrek svärmodern. — Du borde själv begripa var din plats är!
Anna avslutade samtalet.
Tio minuter senare stormade Erik in i rummet med mobilen fortfarande i handen.
— Vad håller du på med egentligen? röt han. — Hur vågar du prata så där med min mamma?
— Jag var inte oförskämd mot henne.
— Hon gråter på grund av dig!
— Det beklagar jag verkligen. Själv flög jag in i soffan i går på grund av dig.
Erik stannade upp mitt i rörelsen.
— Du vrider allting med flit. Du försöker få mig att hamna i bråk med mina föräldrar.
— Nej. Jag försöker få dig att sluta låtsas som att det är mitt fel att de behandlar mig så här.
Han himlade med ögonen, som om hennes ord var ännu ett besvärligt ljud han tvingades stå ut med.
— Vet du vad, jag orkar inte med det här dramat längre. På lördag packar du ihop det som behövs och följer med. Punkt. Om du inte kan göra det för min skull, gör det åtminstone för pappas. Det är hans jubileum.
— För din pappas skull kan man beställa mat. Man behöver inte förnedra mig.
— Vi har inte pengar över till sådant trams.
Anna tänkte på de nya fälgarna till bilen, på telefonen han bytt till förra hösten och på alla kvällar då han utan problem hade råd att träffa sina vänner. Till sådant fanns det alltid pengar. Men när hans fars firande skulle ordnas var det plötsligt hennes obetalda tid som behövdes.
— Du har råd med nya fälgar, med utekvällar och med den där mobilen du köpte i höstas, sade hon lugnt. — Men det finns inga pengar till att slippa släpa mig till ett hem där jag blir förödmjukad. Jag förstår.
Erik gick fram till bordet och satte handflatorna hårt mot bordsskivan.
— Lyssna noga nu. Om du tänker fortsätta trotsa mig, då stänger jag av min del av alla gemensamma utgifter. Sedan får du klara dig bäst du kan.
— Så om jag inte åker hem till din mamma slutar du bidra till våra gemensamma kostnader?
— Förvräng inte vad jag säger. Allt måste bara vara rättvist. Om du inte tycker att det är viktigt att stötta mig, varför ska jag då betala för dina små bekvämligheter?
Anna såg på honom under några sekunder.
— Du försöker alltså tvinga mig med pengar.
På akutmottagningen dokumenterades blåmärket på hennes axel och skrubbsåret. Anna sparade läkarintyget tillsammans med bilderna.
Efteråt mötte hon Maria vid tunnelbanan. De satte sig med kaffe, men Anna rörde nästan inte sin kopp.
— Vill du verkligen stanna hos honom? frågade Maria.
Anna drog skeden långsamt runt i kaffet.
— För en vecka sedan hade jag nog sagt att jag inte visste. Nu förstår jag att om jag sopar undan det här också, så kommer ingenting att förändras.
— Då måste du bestämma dig för vad du ska göra.
— Jag har redan varit hos läkare, samlat ihop papperen och skrivit till en advokat.
Maria nickade, allvarlig men inte förvånad.
— Vart tar du vägen om du lämnar honom?
— Eva har ett ledigt rum. Jag kan bo hos henne. Det går att ta sig till jobbet därifrån utan problem.
Anna mindes fortfarande det goda också. Det var kanske det som gjorde allt så svårt. Erik hade en gång mött henne vid stationen utan att hon bett om det. Han hade gått ut mitt i natten för att köpa medicin. När hon varit sjuk hade han hjälpt henne att färdigställa en rapport. Under de första åren hade de målat väggarna tillsammans, valt bil, räknat dagarna till nästa lön och skrattat åt att nästan alla kvällar handlade om renovering, färgprover och möbler de ännu inte hade råd med.
Därför var beslutet inte enkelt.
Men på senare år hade mönstret blivit tydligt. Så fort en konflikt uppstod med Kristina bad Erik nästan alltid Anna att ge med sig. Först hette det att det bara gällde ”en kväll”. Sedan var det ”för pappas skull”. Efter det ”för att mamma är äldre”. Och varje gång slutade det på samma sätt: hans släktingar krävde, och Anna förväntades säga ja.
På lördagsmorgonen gjorde Erik sig redo att åka till sina föräldrar. Han ringde sin mamma flera gånger, slog igen garderobsdörrar och gick rastlöst genom lägenheten. Anna kom ut ur sovrummet fullt påklädd. Bredvid garderoben stod hennes resväska.
Först lade han inte märke till den.
— Varför har du packat? frågade han till slut.
— För att jag inte tänker bo kvar här efter i dag.
Han stelnade med slipsen i handen.
— Vad är det här för föreställning nu då?
— Det är ingen föreställning. Jag går.
Ett hånfullt leende drog över hans ansikte.
— Och vart tror du att du ska ta vägen? Vad räknar du med egentligen?
— Mig själv.
— Roligt. Han slängde slipsen över fåtöljen. — Du försöker bara pressa mig. Tror du att jag ska springa efter och be om ursäkt?
— Jag behöver inte längre den sortens ursäkt du brukar erbjuda.
— Och vad är det för ursäkt som skulle duga då? frågade han utmanande.
Anna mötte hans blick.
— Jag behövde att du erkände en enkel sak: du tog tag i mig, du knuffade mig och du hotade mig ekonomiskt för att jag vägrade åka till din mamma. Men i två dagar har du bara upprepat att det var jag som provocerade fram allt. Därför går jag nu.
— Spela inte slagen martyr här. Ingen har slagit dig.
Anna tog fram pappret från akuten ur mappen och lade det på bordet.
— Jag har sparat allt. Läkarintyget, bilderna och meddelandena. Du behöver inte längre säga att ingenting hände.
Erik stirrade på dokumentet.
— Har du blivit helt galen? Tänker du anmäla mig?
Fram till dess hade Anna bara velat lämna lägenheten.
Plötsligt tog han ett steg närmare.
— Nu räcker det med teatern. Vi åker till mina föräldrar, sedan kommer vi hem och pratar igenom allt i lugn och ro.
— Nej, sade Anna.
— Varför måste du förstöra allting?! skrek han. — På grund av din envishet blir hela pappas dag förstörd! Mamma gråter, maten räcker inte, gästerna kommer om tre timmar och du står här och drar i gång någon skilsmässoskandal från ingenstans!
— Inte från ingenstans, svarade hon. — Du hoppades bara in i det sista att jag skulle svälja det en gång till.
Erik tog ännu ett steg mot henne.
— Kom inte närmare. Och rör mig inte igen. Maria vet vart jag ska, Eva väntar på mig. Intyget och bilderna är sparade.
Han stannade.
— Så det är alltså slut? frågade han dovt. — På grund av ett enda gräl?
— Inte på grund av ett enda gräl. Det här har vuxit fram länge.