Jag har bett dig hur många gånger som helst att inte lämna ut mig åt din familj. Och i går knuffade du mig dessutom.
Då ringde det på dörren. På tröskeln stod Kristina med en matkasse i handen.
— Vad är det som pågår här? började hon redan innan hon hunnit kliva in. — Lars, varför har ni inte åkt än? Anna, är du inte klar?
Först därefter fick hon syn på resväskan.
— Vad i all världen ska det där betyda?
Anna såg från sin man till sin svärmor. Kristina hade inte ens kommit in i hallen, men hon hade redan hunnit kräva en förklaring till varför de inte stod redo att ge sig av.
— Jag flyttar, sade Anna.
— Flyttar? Vart då? Kristina stirrade på henne. — I dag? På själva firandet? Har du blivit galen?
— Nej, sade Anna. — Snarare tvärtom. Jag har äntligen blivit klar i huvudet.
— Herregud, Erik, hör du vad hon säger! Kristina slog ut med händerna. — Jag har ju sagt att hon har ett svårt sätt. Ingen respekt, inget samvete. Vi har behandlat henne som en i familjen, och ändå…
— Ni har aldrig behandlat mig som en i familjen, avbröt Anna lugnt. — Ni dyker upp och bestämmer direkt att jag ska laga maten, städa och hålla tyst.
Kristina drog efter andan som om hon blivit förolämpad på djupet.
— Men snälla nån, vem är det som har förnedrat dig? Man säger några ord och du gör det till en tragedi!
— Erik får gå på jubileet utan mig i dag.
— Så du tänker lämna honom? Svärmors röst blev vass och elak. — Efter allt vi har gjort för er? Efter pengarna vi gav till lägenheten? Otacksamma människa!
Anna tog fram utskrifterna från banken.
— Här är den sista överföringen, sade hon och höll fram pappren. — Den gjordes för nio år och åtta månader sedan. Vi betalade tillbaka allt. Ni behöver inte längre dra upp de där pengarna varje gång ni vill få mig att skämmas.
Kristina blev tyst. Erik sade inte heller något, trots att han mycket väl visste att skulden sedan länge var reglerad.
Anna lyfte resväskan.
— Ha ett trevligt firande, sade hon. — Men utan mig.
Som om han först då vaknade till liv grep Erik tag i handtaget.
— Anna, ställ inte till med en scen framför mamma.
Hon sänkte blicken mot hans fingrar och såg sedan honom rakt i ögonen.
— Släpp väskan.
Han tvekade i några sekunder. Sedan släppte han.
Anna gick ut i trapphuset och drog igen dörren bakom sig. I hissen skakade benen så mycket att hon fick luta sig mot väggen.
Eva sade inte en massa saker när hon öppnade. Hon lade bara armarna om Anna och visade henne rummet som stod ledigt. Där fanns ett gammalt skrivbord, en bäddsoffa och en garderob där Eva redan hade tömt två hyllor. Anna ställde ner resväskan och förstod, för första gången den dagen, att hon faktiskt hade någonstans att sova.
På kvällen kom Maria förbi med några påsar från kontoret och lite mat. De bokade in ett möte med en jurist till måndagen. Anna lade läkarintyget från akuten, fotografierna och bankhandlingarna i en särskild mapp.
Sent på lördagskvällen ringde Erik tolv gånger. Hon svarade inte. Till slut kom ett röstmeddelande.
Hans röst lät både arg och utmattad.
— Är du nöjd nu? Pappa blev dålig. Det var ingen hjärtinfarkt, men blodtrycket sköt i höjden. Mamma var upprörd hela kvällen. Gästerna märkte att du inte kom och började fråga. Jag var tvungen att hitta på något. Nu tror alla att vi har problem.
Anna lyssnade färdigt. Han pratade om pappans blodtryck, om sin uppskakade mamma och om gästernas frågor. Om knuffen dagen innan och om sina hot sade han inte ett ord.
Två dagar senare skrev Erik till Maria och bad henne att ”tala Anna till rätta”. Även Kristina skickade ett långt meddelande fullt av förebråelser och hot om egendom och pengar. Anna sparade allting.
Skilsmässan drog ut på tiden i flera månader. De diskuterade bilen, lägenheten och pengarna. Erik växlade mellan att be om ursäkt, lägga skulden på Anna igen och säga att allt fortfarande gick att rädda om hon bara ”slutade föra krig mot hans mamma”. Anna återvände inte ens för en enda natt.
En dag kom Erik till Eva med resten av hennes saker: vinterkappan, en kartong böcker, kaffemaskinen och pärmen med arbetsdokument. Han blev stående länge nere på gården innan han till slut sade:
— Jag trodde inte att du verkligen skulle gå.
— Och jag trodde inte att du verkligen skulle knuffa mig, svarade Anna.
På hösten blev skilsmässan klar. De kom överens om att sälja lägenheten och dela på pengarna. Anna hyrde en mindre bostad närmare arbetet, så att hon slapp sitta en och en halv timme på väg varje dag. Under de första veckorna fanns där bara ett bord, en soffa och två resväskor. Sedan köpte hon billiga gardiner, en vattenkokare och en ordentlig lampa till köket.
Det var tungt att gå igenom kartonger, avtal och bankpapper, men ingen talade längre om för henne vart hon skulle åka på lördagar, när hon skulle stiga upp eller hur många sallader hon måste göra till någon annans högtidsdag.
Erik bodde en period hos sina föräldrar. Senare satte han sina egna besparingar i handpenningen till en nyproducerad lägenhet. I väntan på inflyttning blev han kvar hos Kristina och hennes man. Hans mamma kontrollerade när han kom hem, vad han hade handlat, varför han inte hade ringt under dagen och varför han hade köpt färdigmat i stället för att äta hemlagat.
Efter jobbet satt han allt oftare kvar i bilen utanför porten innan han orkade gå in. Hans pappa hade blivit tystare efter jubileet, och en dag sade han till sin son:
— En hustru ska man inte dra in i köket och slita ut. Man ska respektera henne.
Erik slog igen dörren och gick ut för att röka. Men han sade inte emot.
I november kom Anna hem från jobbet med en påse mandariner och en mapp med handlingar. Det var tyst i den hyrda lägenheten. Hon satte på vattenkokaren, bytte om, svarade på två jobbmeddelanden och öppnade boken hon hade hållit på med i en vecka. I kylskåpet stod mat som räckte i två dagar, och över en stol hängde en nytvättad skjorta på tork.
Det var en helt vanlig kväll. Och just därför kändes den ovanlig: den behövde inte stämmas av med vare sig Erik eller Kristina.
Ibland gjorde det fortfarande ont att tänka på hur äktenskapet hade slutat. Ibland kom minnesbilden tillbaka av den där kvällen, blåmärket på armen och märket i dörren. Och ibland mindes hon också de goda åren: resorna, renoveringen, de första sakerna de köpte tillsammans. Det försvann inte bara för att allt annat hade gått sönder.
Men tillbaka ville Anna inte.
Till nästa familjejubileum åkte Erik ensam hem till sina föräldrar. En vecka innan dess skrev Kristina ett enda meddelande till Anna: ”Jag hoppas att du åtminstone har lugnat ner dig nu.”
Anna läste det och lät bli att svara.
Den lördagskvällen stannade hon hemma. På vägen från jobbet köpte hon en färdig paj, ringde Maria och gick sedan och lade sig i lugn och ro.