— På lördag ska du vara klar till fem, sade Erik utan att ens ta av sig jackan. — Och vi måste komma tidigare hem till mina föräldrar. Mamma hinner inte allt själv, hon behöver hjälp med salladerna, varmrätten och dukningen.
Anna vände sig om. Erik hade inte frågat om hon ville följa med. Han hade redan bestämt både när hon skulle infinna sig och vad hon skulle göra i köket.
— Jag tänker inte åka, sade hon.
Han hade just böjt sig ner för att knyta upp skorna, men stannade mitt i rörelsen och såg upp.
— Vad sa du?
— Jag åker inte till dina föräldrar. Inte klockan fem, inte tidigare och inte senare heller.
Erik rätade på sig, drog av sig jackan och slängde den över stolsryggen.
— Anna, börja inte nu. Pappa fyller år. Det kommer folk. Mamma är redan sönderstressad.
— Och du tror att jag lever på spa?
— Vad har det med dig att göra? Han rynkade pannan. — Det handlar om familjen. Vi ska vara där.
Anna satte ner koppen på bordet så hastigt att skeden slog mot porslinet.
— Vi? Eller jag?
Genast mindes hon den förra familjefesten.
Även den gången hade Kristina bett henne att ”bara hjälpa till lite”. Nästan hela släkten hade samlats vid sommarstugan: Eriks syster med barnen, en moster från Göteborg, en kusin, grannar och några bekanta till. Redan i bilen hade svärmodern börjat räkna upp allt Anna skulle ordna: köttet, grönsakerna, bordet i bersån, disken, tårtan och barnen. Erik satt bakom ratten och nickade bara. Anna hade försökt skämta om att hon tydligen blivit anställd som kökspersonal. Ingen skrattade. Erik sade bara: ”Du fixar ju sånt där snabbt.” När de kom fram skickade Kristina genast männen till grillen och Anna till köket.
Och så blev det. Nästan hela dagen sprang Anna mellan köket och bersån. Hon hackade sallad, bar tallrikar, torkade upp utspilld saft, samlade ihop tomma flaskor och såg till att barnen inte klättrade upp på tårtan. Eriks syster satt med gästerna, männen skötte grillspetten och slog sig sedan också ner vid bordet. Anna åt i all hast, stående vid diskhon. På kvällen började Kristina, inför allihop, anmärka på hennes sätt att sköta hemmet. Först var det majonnäsen i salladen, sedan klänningen, därefter dammet hemma i lägenheten. När Anna bad henne att inte säga sådant inför gästerna, svarade svärmodern: ”Om du vore en riktig husmor skulle ingen behöva lära dig. Det var inte en sådan fru vi ville ha åt vår son.”
Någon skrattade osäkert, någon annan vände bort blicken. Erik, med ett glas snaps i handen, mumlade: ”Mamma, ta det inte så hårt… även om du delvis har rätt.” Anna beställde en taxi och åkte hem ensam. Erik kom tillbaka först i gryningen och var dessutom förolämpad över att hon hade förstört festen.
Efter det hade Anna sagt rakt ut till honom att hon aldrig mer tänkte följa med på sådana tillställningar hos hans föräldrar.
— Ja, precis, du, sade Erik nu, som om samtalet aldrig hade avbrutits. — Du behövs i köket. Mamma klarar inte ett sådant bord själv, och att beställa catering vore idiotiskt just nu. Varför betala främlingar när familjen kan hjälpas åt?
Anna log kort, utan värme.
— Nu säger du åtminstone sanningen. Det handlar inte om att ”vi ska vara där tillsammans”, utan om att jag behövs i köket.
— Vrid inte på mina ord.
— Jag vrider inte på någonting. Förra gången använde din mamma mig som sin privata tjänsteflicka. Sedan förnedrade hon mig inför hela släkten. Och du höll med henne. Nu vill du ta dit mig tidigare igen, så att jag kan stå vid spisen medan ni firar jubileum.
— Som vanligt gör du en hel katastrof av ingenting, snäste Erik. — Det var en helt normal familjesammankomst. Du skulle bara ha hjälpt till. Mamma är nästan dubbelt så gammal som du.
— Och min självkänsla är väl bara hälften så gammal, eller?
Han gick in i vardagsrummet och ställde sig mitt emot henne.
— Lyssna noga nu, sade han och betonade varje ord. — På lördag åker vi. Punkt. Du bor i en lägenhet som mina föräldrar hjälpte oss att betala för för tio år sedan. Någon gång i livet kunde du visa lite tacksamhet.
Anna sträckte på ryggen.
— Vi har betalat tillbaka allt. Varenda krona. Det vet du mycket väl.
— Vi betalade tillbaka för att jag slet.
— För att vi båda slet. Och den största delen av sista avbetalningen kom från min bonus.
— Jaha, nu börjar det, sade han och drog föraktfullt på munnen. — Snart påstår du väl att du har ordnat hela ditt liv helt ensam också.
Anna hade hört det där förut. Pengarna från hans föräldrar hade kommit för tio år sedan, lånet var sedan länge reglerat, men Erik tog ändå fram det varje gång det passade honom.
Han tog ett steg närmare.
— Jag fattar bara inte varför du måste ställa till en scen. Du sitter i en bra lägenhet, kör bil som jag för övrigt till största delen betalar, men du orkar inte visa min familj respekt.
— Respekt går inte att spela upp, sade Anna lågt. — Särskilt inte på en plats där ingen visar mig någon.
— Du har något slags evigt offerkomplex, kastade han ur sig. — Alla utnyttjar dig, alla sårar dig, och du är alltid den stackars oskyldiga.
Anna var trött på samma gamla mönster: först skulle hon stå ut för familjens skull, och sedan fick hon höra att hon bara tog allt för personligt.
Hon gick fram till honom. Rösten brast nästan av gråt, men orden kom tydligt.
— Nej! Jag följer aldrig mer med dig till dina föräldrar, Erik! Det räckte förra gången, när din mamma behandlade mig som sin egen hembiträde och sedan kastade skit på mig inför hela släkten. Och du, i stället för att försvara mig, stod där och höll med henne.
Erik teg några sekunder.
— Lägg av, väste han mellan tänderna. — Du gör en tragedi av några kommentarer.
— Några kommentarer? Din mamma kallade mig en dålig husmor inför alla, kritiserade mitt utseende och skrek att ”det var inte en sådan fru vi ville ha”.
— För att du faktiskt inte är någon vidare husmor, sade Erik plötsligt. — Hemma ser det ut som kaos varannan dag, middagen är antingen hämtmat eller halvfabrikat. Och om vi nu ska vara helt ärliga, så hade mamma rätt.