— På sistone har du ju slutat ta hand om dig själv helt och hållet. Du går omkring trött jämt, sur och missnöjd, och du har blivit gammal i förtid. Vem tror du skulle vilja ha dig, förutom jag, med det där humöret?
I samma ögonblick insåg Erik själv att han hade gått för långt. Ändå backade han inte. Stoltheten höll honom kvar där han stod.
Anna nickade långsamt, som om hon äntligen fått bekräftelsen hon väntat på.
— Där kom det, sade hon lågt. — Äntligen sade du det med din egen röst. Inte med din mammas.
— Vadå, är det inte sant? fräste han, ännu mer uppretad. — Tror du att män står i kö för din skull? Med dina utbrott och den där minen? Det är jag som håller dig kvar här, ingen annan.
— Håller mig kvar? upprepade Anna. — Varför gifte du dig med mig då? För att jag skulle arbeta, betala min del av allt och sedan tillbringa helgerna med att passa upp på dina släktingar?
— Håll käften, väste han.
— Annars vad? Ska du springa till Kristina och klaga? Eller ska du upprepa efter henne igen att jag är otacksam?
Eriks händer knöts.
— Du kastar pengar i ansiktet på mig så fort du vill få din vilja igenom, fortsatte Anna. — Men när din mamma förnedrar mig, då står du bara där och tiger. Det är där hela problemet ligger.
Han kom emot henne så hastigt att hon inte hann flytta sig. Hans fingrar slöt sig runt hennes armbåge, hårt nog för att det skulle skära till av smärta.
— Jag sa åt dig att hålla mun!
— Släpp mig!
Hon försökte rycka loss armen, men Erik verkade inte längre höra vare sig henne eller sig själv. Med ett våldsamt ryck knuffade han henne mot soffan. Anna tappade balansen, slog axeln i armstödet och föll ner över sitsen. Under några sekunder fick hon ingen luft.
— Om du ska sätta dig på tvären, ska jag nog snabbt få ur dig de där principerna! skrek han ovanför henne. — Om du inte följer med på lördag spärrar jag alla dina kort. Hör du det? Alla. Och bilen tänker jag inte betala en krona till på. Då får du sitta där utan pengar, och då kanske du lär dig hur man pratar.
Anna pressade handen mot den värkande axeln och såg upp på honom.
— Om det är så här det ska vara, sade hon, — då kan du flytta hem till din mamma för gott.
Hans ansikte förvreds. Han snurrade runt och slog näven rakt i badrumsdörren. Smällen var så kraftig att den vita ytan fick en buckla och lacken sprack vid handtaget. Sedan ryckte han åt sig nycklarna.
— Du får inte ett öre av mig! ropade han redan ute i hallen. — Vi får se hur du låter om en vecka!
Dörren slog igen med sådan kraft att glasen i vitrinskåpet skallrade.
Anna blev sittande i soffan en stund. Axeln dunkade, och på armen började märkena efter hans fingrar redan träda fram. När hon sedan gick in i badrummet såg hon sitt rufsiga hår i spegeln, den begynnande blånaden och bucklan i dörren bakom sig.
Hon tog bilder på armen. Sedan fotograferade hon dörren. Först därefter letade hon fram numret till Maria, en gammal vän från jobbet.
— Anna? svarade Maria sömnigt. — Varför ringer du så här sent?
Anna berättade kort om grälet, knuffen, dörren och hoten om pengar.
— Jag kommer direkt, sade Maria utan att tveka.
— Nej. Det behövs inte. Jag klarar mig.
— Du klarar dig inte. Slog han dig?
— Han knuffade mig. Tog tag i mig. Hotade med att stänga av mig ekonomiskt.
Maria var tyst en liten stund.
— Fotografera armen och dörren ordentligt. I morgon åker du till akuten eller vårdcentralen och får skadorna dokumenterade. Och kontrollera papper, bankkort och inloggningar. Efter något sådant ska du inte lita på att det bara blåser över.
— Jag trodde hela tiden att han aldrig skulle gå längre än att skrika.
— Nu vet du att han kan göra det, svarade Maria.
Under natten gick Anna igenom sina bankappar och bytte lösenord. På det gemensamma kontot fanns tillräckligt kvar för att hon inte skulle vara beroende av Erik på ett tag. Därefter tog hon fram bilhandlingarna, amorteringsplanen och gamla kontoutdrag. Bilen stod registrerad på henne, och avbetalningarna drogs från hennes lönekonto. Erik hade visserligen gjort några inbetalningar från sitt eget kort, men det gjorde inte bilen till hans egendom.
Hon hittade också överföringarna som gått till Eriks föräldrar för lägenheten. Summorna hade betalats under flera år, och den sista delen hade reglerats för nästan tio år sedan. I en gammal meddelandetråd hade Erik själv skrivit till sin mamma: ”Mamma, jag har fört över sista delen. Tack för allt, nu är vi inte skyldiga er mer.” Anna sparade utdragen separat.
Erik kom hem på morgonen. Han luktade cigarettrök. Anna satt redan i köket med en kopp kaffe framför sig.
Han såg blåmärket på hennes arm men vek undan blicken.
— Hur länge tänker du sura? frågade han med en tillgjord trötthet i rösten. — Jag gick också för långt i går.
— Du kastade mig i soffan och hotade att lämna mig utan pengar.
— Men snälla, överdriv inte, sade han och grimaserade. — Ingen har slagit dig. Vi blev båda förbannade. Du provocerade också.
Anna satte långsamt ner koppen.
— Så det är alltså mitt fel?
— Fel och fel… Ibland måste man lära sig att stänga munnen i tid.
Hon såg på honom. Det handlade inte bara om att han försvarade sig. Han ansåg fortfarande att hon bar skulden för att han hade tappat kontrollen.
— Jag tänker inte åka någonstans på lördag, sade Anna.
Erik blåste ut luft genom näsan.
— Hör du ens dig själv? Jag har redan sagt det. Pappa väntar gäster. Det är för sent och för dyrt att beställa mat.
— Det är inte mitt problem.
— Jo, det är det visst. Du är min fru.
— En fru är inte din mammas obetalda hembiträde.
— Nu börjar du igen.
När Erik gick in för att duscha bokade Anna tid för att få skadan dokumenterad. Hon meddelade jobbet att hon skulle arbeta hemifrån och skrev sedan till en jurist vars kontaktuppgifter hon fått av en kollega en tid tidigare.
Vid lunchtid ringde Kristina.
Anna svarade ändå.
— Ja?
— Anna, vad har du nu ställt till med? började svärmodern genast. — Erik säger att du håller på med dina nycker igen. Hans pappa fyller år, folk kommer hit, och jag står ensam med allt.
— Jag kommer inte, Kristina.
— Kommer inte? upprepade svärmodern med en röst som om hon aldrig hade hört något fräckare. — Och vem ska då hjälpa mig? Du är ung, du har både armar och ben.
— Det där är inte mitt ansvar.
— Ansvar! fnös hon. — Lever du i en familj eller inte? Dessutom hjälpte vi er när ni gifte er och med lägenheten. Men av dig kan man inte ens be om hjälp en enda kväll.
— Ni hjälpte oss inte gratis. Vi betalade tillbaka allt.
— Jaså, det är på det sättet du talar.