— Då räknas vi alltså inte som familj längre? fortsatte Kristina vasst. — Du har lämnat tillbaka pengarna och tror att saken är ur världen? Nu behöver man inte längre visa respekt för de äldre? Det är inte konstigt att Erik tappar tålamodet med dig. Det går ju inte att tala normalt med dig.
— Ni har aldrig talat normalt med mig, inte en enda gång.
— Därför att du har näsan i vädret. Du klarar knappt något ordentligt, men beter dig som om du vore drottning. På min tid arbetade jag, skötte hemmet, tog hand om barn och lyssnade på de äldre utan att gnälla.
Förr hade Anna genast börjat försvara sig. Hon hade förklarat, ursäktat sig, försökt hitta rätt ord. Nu gjorde hon inte det.
— Jag kommer inte på lördag. Och jag ber er att sluta göra upp planer med Erik som om jag bara kunde placeras i köket när det passar er.
— Vem har placerat dig någonstans? skrek svärmodern. — Du borde själv begripa var din plats är!
Anna avslutade samtalet.
Tio minuter senare stormade Erik in i rummet med mobilen hårt knuten i handen.
— Vad håller du på med egentligen? röt han. — Varför pratar du så där med min mamma?
— Jag var inte otrevlig mot henne.
— Hon gråter på grund av dig!
— Det var tråkigt att höra. Själv flög jag in i soffan i går på grund av dig.
Erik stannade upp.
— Du vrider alltid allting till det värsta. Du försöker provocera mig så att jag ska bli ovän med mina föräldrar.
— Nej. Jag vill att du slutar låtsas som om det är mitt fel hur de behandlar mig.
Han himlade med ögonen.
— Vet du, jag är så trött på det här dramat. På lördag packar du ihop dig och följer med. Punkt. Om du inte kan göra det för min skull, gör det åtminstone för pappas. Han fyller jämnt.
— För din pappas skull kan ni beställa mat i stället för att förnedra mig.
— Vi har inte pengar över till sådant trams.
Anna tänkte på hans nya fälgar, telefonen han hade bytt till sig förra hösten och de ständiga kvällarna ute med kompisarna. Till sådant fanns det alltid pengar. Men när det gällde maten till jubileet skulle just hennes gratisarbete lösa allt.
— Det finns pengar till nya fälgar till bilen, till träffar med dina vänner och till mobilen du köpte i höstas, sade hon lågt. — Men det finns inga pengar till att slippa släpa mig till ett hem där jag blir förödmjukad. Jag förstår.
Erik gick fram till bordet och satte handflatorna mot skivan.
— Lyssna noga nu. Om du tänker fortsätta vara så här envis, då stänger jag av dig från alla gemensamma utgifter. Sedan får du klara dig bäst du kan.
— Så om jag inte åker hem till din mamma tänker du sluta bidra till våra gemensamma kostnader?
— Förvräng inte det jag säger. Allt ska bara vara rättvist. Om du inte tycker att det är viktigt att stötta mig, varför ska jag då betala för dina små bekvämligheter?
Anna betraktade honom under några sekunder.
— Du försöker alltså tvinga mig med pengar.
På akutmottagningen dokumenterades blåmärket på hennes axel och skrubbsåret. Anna sparade läkarintyget tillsammans med fotografierna.
Efter besöket på akuten mötte hon Maria vid tunnelbanan.
— Vill du verkligen stanna hos honom? frågade Maria.
Anna rörde långsamt om i kaffet med skeden.
— För en vecka sedan hade jag nog svarat att jag inte visste. Men nu förstår jag en sak: om jag tystar ner det igen kommer ingenting att förändras.
— Då måste du bestämma dig för vad du ska göra.
— Jag har redan varit hos läkaren, samlat ihop papperen och skrivit till en jurist.
Maria nickade.
— Vart tar du vägen om du flyttar?
— Moster Eva har ett ledigt rum. Jag kan bo hos henne. Det blir inga problem att ta mig till jobbet därifrån.
Anna mindes ändå också det goda. Erik hade en gång kommit och hämtat henne vid stationen, sprungit ut mitt i natten för att köpa medicin och hjälpt henne färdigställa en rapport när hon var sjuk. Under de första åren hade de målat väggar tillsammans, valt bil, räknat pengarna fram till nästa lön och skrattat åt att halva deras kvällar gick åt till att prata om renovering. Just därför var beslutet så svårt.
Men under de senaste åren hade nästan varje konflikt som rörde Kristina slutat på samma sätt: Erik bad sin fru att ge efter. Först hette det att det bara gällde ”en enda kväll”. Sedan blev det ”för pappas skull”. Därefter ”för att mamma är äldre”. Och varje gång landade det i att hans släktingar bad om något, medan Anna förväntades säga ja.
På lördagsmorgonen gjorde sig Erik redo att åka till sina föräldrar. Han ringde sin mamma flera gånger och smällde irriterat med garderobsdörrarna. Anna kom ut ur sovrummet fullt påklädd. Bredvid garderoben stod hennes resväska.
Erik lade inte märke till den genast.
— Varför har du packat? frågade han till slut.
— För att jag inte kommer att bo kvar här efter i dag.
Han frös till med slipsen i handen.
— Vad är det här för cirkus nu då?
— Det är ingen cirkus. Jag flyttar.
Ett hånfullt leende drog över hans ansikte.
— Och vart skulle du ta vägen? Vad tror du att du klarar på egen hand?
— Mig själv.
— Roligt. Han kastade slipsen över fåtöljen. — Du försöker bara utpressa mig. Tror du att jag ska springa efter dig och be om ursäkt?
— Jag behöver inte längre dina ursäkter på det sätt du brukar ge dem.
— Och hur skulle de se ut då? frågade han trotsigt.
Anna såg rakt på honom.
— Jag hade behövt att du erkände en enkel sak: du tog tag i mig, du knuffade mig och du hotade mig med pengar för att jag vägrade åka hem till din mamma. Men i två dagar har du upprepat att det var jag som tvingade fram allt. Därför går jag.
— Spela inte misshandlat helgon här. Ingen har slagit dig.
Anna tog fram papperet från akuten ur mappen och lade det på bordet.
— Jag har sparat allt: intyget, bilderna och meddelandena. Du behöver inte längre säga att ingenting hände.
Erik stirrade på dokumentet.
— Har du blivit helt från vettet? Tänker du anmäla mig?
Fram till dess hade Anna bara tänkt lämna honom.
Plötsligt tog han ett steg närmare.
— Sluta med teatern nu. Vi åker till mina föräldrar, sedan kommer vi hem och pratar lugnt om allt.
— Nej, sade Anna.
— Varför måste du förstöra allt?! vrålade han. — På grund av din envishet kommer hela pappas dag att gå åt skogen! Mamma gråter, maten räcker inte, gästerna kommer om tre timmar och du står här och ordnar skilsmässoskandal av ingenting!
— Det är inte av ingenting, svarade Anna. — Du hoppades bara in i det sista att jag skulle svälja det ännu en gång.
Erik gick återigen närmare.
— Kom inte närmare. Och rör mig aldrig mer. Maria vet vart jag ska, moster Eva väntar på mig. Intyget och fotografierna finns sparade.
Han stannade.
— Så det är så här det slutar? frågade han dovt. — På grund av ett enda gräl?
— Inte på grund av ett enda gräl.