Många gånger har jag bett dig att inte låta din familj köra över mig. Och i går knuffade du mig dessutom.
Då ringde det på dörren. I öppningen stod Kristina med en matkasse i handen.
— Vad är det som händer här? sa hon redan innan hon hunnit kliva in. — Erik, varför har ni inte åkt än? Anna, är du inte färdig?
Först därefter fick hon syn på resväskan.
— Vad i all världen ska det där betyda?
Anna såg från sin man till sin svärmor. Kristina hade inte ens tagit av sig skorna, men hon hade redan börjat fråga varför de inte stod redo att ge sig av.
— Jag flyttar, sa Anna.
— Flyttar? Vart då? Kristina stelnade till. — I dag av alla dagar? Det är ju firande! Har du blivit från vettet?
— Nej, svarade Anna lågt. — Jag har snarare kommit till sans.
— Herregud, Erik, hör du henne! Kristina slog ihop händerna. — Jag har alltid sagt att hon har ett svårt humör. Ingen respekt, inget samvete. Vi har behandlat henne som en i familjen, och så gör hon så här…
— Ni har aldrig behandlat mig som en i familjen, avbröt Anna. — Ni kommer hit och bestämmer genast att jag ska laga maten, städa undan och hålla tyst.
Kristina drog efter andan som om hon blivit förolämpad på djupet.
— Men snälla nån, vem har förnedrat dig? Jag säger några ord och du gör en tragedi av allt!
— I dag får Erik gå på jubileet utan mig.
— Så du tänker överge honom? Svärmors röst blev vassare, nästan gäll. — Efter allt vi har gjort för er? Efter pengarna till lägenheten? Otacksamma människa!
Anna öppnade sin mapp och tog fram kopiorna på överföringarna.
— Här är den sista betalningen. Den gjordes för nio år och åtta månader sedan. Vi har betalat tillbaka allt. Du behöver inte längre dra fram de där pengarna varje gång du vill få mig att tiga.
Kristina blev svarslös. Erik sa inte heller något, trots att han mycket väl visste att skulden hade reglerats för länge sedan.
Anna lyfte upp resväskan.
— Ha ett trevligt firande, sa hon. — Men utan mig.
Som om han först nu vaknade till grep Erik tag i handtaget.
— Anna, ställ inte till en scen inför mamma.
Hon sänkte blicken mot hans fingrar och såg sedan rakt på honom.
— Släpp.
Han stod kvar ett par sekunder, osäker, men till slut öppnade han handen.
Anna gick ut i trapphuset och drog igen dörren bakom sig. När hon stod i hissen skakade benen så mycket att hon fick luta sig mot väggen.
Moster Eva sa inte en massa frågor. Hon drog bara Anna intill sig och visade rummet som stod ledigt. Där fanns ett gammalt skrivbord, en bäddsoffa och ett skåp där hon redan hade tömt två hyllor. Anna ställde ner väskan och förstod, för första gången den dagen, att hon faktiskt hade någonstans att sova.
På kvällen kom Maria förbi med några kassar från kontoret och matvaror. De bestämde att Anna skulle träffa en jurist på måndagen. Läkarintyget från akuten, bilderna på armen och bankpappren lade Anna i en särskild plastmapp.
Sent på lördagskvällen ringde Erik tolv gånger. Hon svarade inte. Till slut kom ett röstmeddelande.
Hans röst lät både trött och rasande.
— Är du nöjd nu? Pappa blev dålig. Det var ingen hjärtinfarkt, men blodtrycket sköt i höjden. Mamma var förstörd hela kvällen. Gästerna märkte att du inte var där och började fråga. Jag fick hitta på en förklaring. Nu tror alla att vi har problem.
Anna lyssnade färdigt. Han pratade om sin pappas blodtryck, sin mammas nerver och gästernas frågor. Om knuffen dagen innan, om hoten, sa han inte ett ord.
Två dagar senare skrev Erik till Maria och bad henne att ”tala Anna till rätta”. Kristina skickade också ett långt meddelande fullt av förebråelser och antydda hot om egendom och pengar. Anna sparade allt.
Skilsmässan drog ut på tiden i flera månader. Det handlade om bilen, lägenheten och deras gemensamma besparingar. Ibland bad Erik om ursäkt, ibland anklagade han henne igen, och ibland påstod han att allt fortfarande kunde räddas om hon bara slutade ”föra krig mot hans mamma”. Anna återvände inte, inte ens för en enda natt.
En dag kom Erik till moster Evas port med det som fanns kvar av hennes saker: vinterkappan, en låda böcker, kaffemaskinen och pärmen med arbetsdokument. Han stod länge ute på gården innan han till sist sa:
— Jag trodde inte att du verkligen skulle gå.
— Och jag trodde inte att du verkligen skulle knuffa mig, svarade Anna.
På hösten blev skilsmässan klar. De kom överens om att sälja lägenheten och dela på pengarna. Anna hyrde en mindre bostad närmare jobbet, så att hon slapp lägga en och en halv timme på pendling varje dag. Under de första veckorna fanns där bara ett bord, en soffa och två resväskor. Sedan köpte hon billiga gardiner, en vattenkokare och en ordentlig lampa till köket.
Det var tungt att gå igenom kartonger, avtal och bankhandlingar, men ingen talade längre om för henne vart hon skulle gå på lördagen, när hon skulle stiga upp eller hur många sallader hon var skyldig att förbereda till någon annans högtidsdag.
Erik bodde en tid hos sina föräldrar. Senare lade han in sina egna pengar som handpenning på en nyproducerad lägenhet. Tills huset var färdigt blev han kvar hos Kristina och hans pappa. Hans mamma höll reda på när han kom hem, vad han handlade, varför han inte hade ringt under dagen och varför han köpt färdigmat i stället för att äta hemlagat. Efter jobbet satt han allt oftare kvar i bilen utanför porten innan han gick in.
Hans far hade blivit tystare efter jubileet. En dag sa han till sin son:
— En fru ska man inte bära in i köket och ställa där. Man ska respektera henne.
Erik slog igen dörren och gick ut för att röka, men han svarade inte emot.
I november kom Anna hem från arbetet med en kasse mandariner och en mapp med papper. I den hyrda lägenheten var det tyst. Hon satte på vattenkokaren, bytte om, svarade på två jobbmeddelanden och slog upp boken hon hade hållit på med i en vecka. I kylskåpet stod grönsaksgryta som räckte i två dagar, och över en stol hängde en nytvättad skjorta på tork.
Det var en alldeles vanlig kväll. Och just därför kändes den märkligt värdefull. Hon behövde inte samråda med Erik. Hon behövde inte ta hänsyn till Kristinas planer. Ingen stod i hallen och väntade på att hon skulle vara användbar.
Ibland gjorde det fortfarande ont att äktenskapet hade slutat som det gjorde. Ibland dök den där kvällen upp i minnet: blåmärket på armen, märket i dörren, hans röst när han bad henne att tiga. Och ibland mindes hon också det goda — resorna, renoveringen, de första sakerna de köpte tillsammans, allt som en gång hade känts som ett gemensamt liv. Det gick inte att låtsas som att de åren aldrig hade funnits.
Men tillbaka ville Anna inte.
När nästa familjejubileum kom gick Erik ensam hem till sina föräldrar. En vecka innan dess skrev Kristina ett enda meddelande till Anna: ”Jag hoppas att du åtminstone har lugnat ner dig nu.”
Anna läste det och lät bli att svara.
Den lördagskvällen stannade hon hemma. På vägen från jobbet köpte hon en färdig paj, ringde Maria och gick sedan och lade sig i lugn och ro.