På morgonen kallade min chef in mig och återgav vad Birgitta redan hade hunnit berätta om mig. Hon hade tydligen räknat med att jag skulle tvingas försvara mitt privatliv. I stället bad jag honom notera tidpunkt, telefonnummer och varje konkret påstående hon hade kommit med, eftersom hennes hot redan fanns sparade i min mobil.
På måndagen, halv elva, ringde Johan på min interna anknytning och bad mig komma in till honom.
Jag tog med mig anteckningsblocket, övertygad om att vi återigen skulle prata om tidsplanen för det nya avtalet. Men så fort jag kom in i rummet tog han av sig glasögonen, lade dem bredvid tangentbordet och nickade mot stolen på andra sidan skrivbordet.
– Anna, kan du stänga dörren, är du snäll? Det här samtalet är inte riktigt av vanlig arbetskaraktär, även om det faktiskt rör ditt arbete. I morse ringde en kvinna som presenterade sig som din svärmor.
Jag satte mig inte direkt. Fram till den stunden hade Birgitta för mig hört till en annan sfär. En obehaglig, påträngande och ibland fullständigt outhärdlig sfär, men ändå en privat sådan. Hon kunde skälla på mig för att middagen serverades för sent, för att jag jobbade på lördagar eller för att min man och jag inte åkte hem till henne varje helg.
Men till Johan skulle hon inte ha någon väg in.
– Birgitta? frågade jag långsamt. – Hon uppgav mitt efternamn och sade att hon var min svärmor?
– Precis så. Och hon lät mycket säker. Först trodde jag att något allvarligt hade hänt, eftersom anhöriga till anställda normalt inte ringer chefen utan anledning.
Han talade försiktigt, som om han vägde varje ord innan han släppte fram det. Det gjorde mig mer illa till mods än om han bara hade sagt allt rakt ut.
– Vad sa hon, mer exakt?
Johan drog med fingret över pappret som låg framför honom.
– Enligt henne stannar du ofta kvar sent, inte på grund av arbetet, utan för att använda jobbet som förklaring hemma. Hon påstod också att du ägnar delar av arbetstiden åt privata möten och att du har en relation med någon på företaget. Något namn nämnde hon inte.
Jag stirrade på arket framför honom. Uppe i hörnet stod dagens datum.
– Var det mer?
– Hon sade dessutom att du, enligt henne, använder din position för att ingen ska ställa frågor om dina frånvarostunder. Hon föreslog att jag skulle kontrollera var du befinner dig under arbetstid. Orden var inte exakt de, men innebörden var sådan.
Först då satte jag mig.
Det mest förnedrande var egentligen inte ens själva innehållet. En utomstående människa kunde hitta på vad som helst om mig. Det värsta var något annat: jag satt i min chefs rum och var tvungen att diskutera mitt eget familjeliv, som om det plötsligt hade blivit en bilaga till min arbetsbeskrivning.
Johan drog pappret närmare sig.
– Anna, jag har ingen avsikt att bedöma ditt äktenskap eller ta reda på vem du träffar efter arbetstid. Det angår inte mig. Men eftersom det framfördes påståenden om hur du använder arbetstid kan jag inte helt bortse från samtalet heller. Därför ville jag först tala med dig.
– Jag förstår. Då föreslår jag att vi inte pratar om mitt privatliv alls.
Han höjde blicken.
– Vad menar du att vi ska göra?
Jag tog fram telefonen.
– Dokumentera kontakten. Tidpunkt för samtalet, vilket nummer hon ringde från och exakt vilka uppgifter Birgitta lämnade som rör mitt arbete. Inte hennes omdömen som svärmor, utan sådant som går att kontrollera. Därefter svarar jag på varje punkt.
Johan lutade sig tillbaka i stolen. Det såg inte ut som om han hade väntat sig det svaret.
– Är du säker på att du vill göra det här formellt? Ibland är sådana här saker enklare att lägga bakom sig efter ett samtal.
– Om hon hade ringt och klagat på att jag lagar middag åt min man för sällan, hade vi kunnat skratta åt det och gå vidare. Men hon har anklagat mig för att missköta mina arbetsuppgifter. Om det här i dag bara blir ett informellt samtal kommer ingen om en månad att minnas exakt vad hon sade. Det enda som blir kvar är en vag uppfattning om att någon ur Anna Anderssons familj en gång ringde hennes chef och berättade någonting om henne.
Han betraktade mig i några sekunder och vände sedan skärmen något åt sidan.
– Okej. Vi har uppgifter om inkommande samtal sparade. Jag tar fram numret och tidpunkten. Och jag skriver ner innehållet medan jag fortfarande minns det korrekt.
– Tack. Men innan vi fortsätter vill jag visa dig något.
Jag öppnade meddelandetråden med Birgitta.
Under de senaste månaderna hade hon skrivit till mig oftare än min egen man gjorde. Nästan alltid om samma sak.
”Sitter du kvar till sju igen?”
”Din familj blir inte hjälpt av dina rapporter.”
”En kvinna måste förstå att jobbet inte kan vara det viktigaste.”
Oftast svarade jag så neutralt jag kunde. Ibland svarade jag inte alls. Jag hade för länge sedan kommit fram till att det inte fanns någon mening med att diskutera med henne.
Men några dagar före samtalet hade tonen förändrats.
Birgitta hade fått veta att jag på fredagen varit kvar på kontoret till åtta. Vi höll på att avsluta kvartalsunderlagen, och jag kom hem senare än vanligt.
Då skrev hon:
”Min son behöver en hustru, inte månadens medarbetare. Om du inte själv begriper det får jag prata med din chef. Då kan de få veta vad du egentligen håller på med.”
När meddelandet kom läste jag det och lade sedan ner telefonen i väskan. Under tolv års äktenskap hade Birgitta hotat med mycket, om vi inte började leva på det sätt hon ansåg vara rätt. Hon skulle ringa läkaren som ”behandlade mig fel”. Hon skulle tala med grannarna. Hon skulle komma förbi utan att säga till och själv kontrollera varför det var stökigt hemma.
Men fram till nu hade hon aldrig gått så långt som till min chef.
Johan läste meddelandet flera gånger.
– Det här var i torsdags?
– Ja. Och i dag ringde hon dig.
– Syns numret här?
Jag öppnade kontaktkortet och visade honom.
– Ser du de sista siffrorna? Det här har varit hennes nummer i många år.
Han skrev ner dem.
– Då gör vi så här. Jag kontaktar Maria på HR nu. Du visar henne meddelandena, och samtidigt tar vi fram samtalsuppgifterna. Men innan vi går vidare vill jag säga en sak tydligt.