Nu hade kostnaden blivit något helt annat.
Birgitta hade försökt få min chef att börja tvivla på mig varje gång jag stannade kvar lite längre, gick tidigare en timme eller behövde be om flexibilitet.
Det tänkte jag inte längre betala för.
På torsdagen, efter lunch, bad Maria mig komma in till ett avslutande möte.
Johan satt redan på plats i hennes rum. Framför Maria låg samma mapp som tidigare, men nu hade den blivit betydligt tjockare. Fler papper stack fram under fliken, prydligt ordnade som om någon hade velat ge hela situationen en form som inte gick att prata bort.
Maria lade händerna på bordet och såg på mig.
– Anna, genomgången är klar, började hon. – Jag börjar med den arbetsrelaterade delen. De uppgifter som har kunnat kontrolleras inom företaget har inte fått något stöd.
Hon öppnade mappen och bläddrade fram ett blad.
– Vi har inte hittat några oförklarade frånvarotillfällen under arbetstid. Det finns inga avvikelser från rutinen för att godkänna kortare frånvaro. Din chef har inte framfört några invändningar mot hur du sköter dina arbetsuppgifter som motsvarar innehållet i samtalet. Det finns inte heller något som visar att du skulle ha använt tjänstemöten som täckmantel för att låta bli att arbeta.
Jag satt tyst och fäste blicken vid en tunn repa i kanten av hennes skrivbord.
Varje mening hon sa kändes både nödvändig och fullkomligt orimlig.
Där satt jag och fick det formellt bekräftat att jag faktiskt arbetade när jag var på jobbet.
Samtidigt var det just det jag hade krävt.
Inte medlidande. Inte vänliga försäkringar om att alla förstås visste hur jag var. Inte en klapp på axeln.
Jag behövde ett konstaterande.
Ett dokumenterat faktum.
Maria lade det översta pappret åt sidan och fortsatte.
– När det gäller själva anmälan kan vi konstatera följande. Numret som samtalet kom från är samma nummer som förekommer i den meddelandeväxling du lämnade in. Några dagar före samtalet skickades ett meddelande från samma nummer där avsändaren skrev att hon tänkte kontakta din chef om du inte ändrade din inställning till arbetet. Efter att utredningen hade inletts kom ytterligare ett meddelande från samma nummer, där hon skrev att hon skulle gå vidare högre upp om företaget inte fattade det beslut hon förväntade sig.
Jag höjde blicken från skrivbordskanten.
– Så det var alltså inte bara mig ni granskade?
Maria lyfte ögonbrynen en aning, inte förebrående, mer som om svaret var självklart.
– Vi granskade påståendena. Och påståenden har alltid ett innehåll, en avsändare och ett sammanhang. Om man bortser från det är det inte längre en utredning.
Johan sköt ett papper över bordet mot mig.
– Här är slutsatsen. Vi har gjort en kopia till dig.
Jag tog bladet och läste först de inledande raderna. Sedan hoppade jag till slutet.
Det fanns ingen grund för några disciplinära åtgärder.
Uppgifterna om att jag skulle ha brustit i mina arbetsuppgifter hade inte kunnat bekräftas.
Jag lade försiktigt tillbaka pappret på bordet.
– Och om hon ringer igen?
Den här gången var det Johan som svarade.
– Då registreras samtalet på nytt. Om hon lämnar konkreta uppgifter som rör arbetet kommer de att prövas. Men du ska inte behöva redogöra för ditt privatliv inför ledningen igen. Vi lät det här samtalet gå längre än det borde ha gjort från början.
Han drog tummen längs glasögonens ena skalm, som om han behövde något att hålla i medan han formulerade sig.
– Jag får också ta på mig en del av ansvaret, fortsatte han. – När din svärmor ringde kallade jag in dig och frågade vad som pågick. Det korrekta hade varit att först avgöra om det över huvud taget fanns något arbetsrelaterat att ta upp.
Jag svarade inte att han hade kunnat göra det värre.
Han hade kunnat tro på henne. Han hade kunnat börja bevaka mig i det tysta. Han hade kunnat låta saken ligga kvar som något halvofficiellt, något som aldrig skrevs ned men som ändå fanns där i hans bakhuvud i flera år.
Men nu spelade det inte längre någon roll.
Maria drog fram ännu ett papper ur mappen.
– Det finns en sak till, sa hon. – Företaget har skickat ett skriftligt svar på den externa kontakten.
Jag såg upp.
– Till Birgitta?
– Ja. I brevet står att de uppgifter som lämnats om att en anställd skulle ha åsidosatt sina arbetsuppgifter inte har kunnat styrkas. Det framgår också att företaget begär att hon upphör med att kontakta oss med felaktiga påståenden. Vidare informeras hon om att fortsatt spridning av liknande uppgifter kan komma att lämnas vidare för juridisk bedömning, både för att skydda företagets intressen och den berörda medarbetaren.
– Står det att hon har förtalat mig?
– Nej, svarade Maria lugnt. – Vi är ingen domstol och vi fastställer inte om ett brott har begåtts. Det vi kan göra är att dokumentera det vi faktiskt vet: att vissa uppgifter framfördes, att vi kontrollerade dem och att vi inte hittade något stöd för dem. Dessutom finns det en tydlig följd av meddelanden som visar att någon har försökt utöva press på en anställd via hennes arbetsgivare.
Den formuleringen tyckte jag om.
Den var inte elegant. Den var inte slagkraftig på det där sättet som en replik i en film kan vara, en sådan man vill säga högt framför spegeln efteråt.
Men den gick inte att ersätta med Birgittas vanliga ord om att hon ”bara oroade sig för sin son”.
– Har brevet redan skickats? frågade jag.
– I morse, sa Maria.
Min telefon låg i väskan under hela mötet. Jag tog inte upp den förrän jag var tillbaka vid mitt skrivbord.
Där väntade ett nytt meddelande från Birgitta.
Den här gången innehöll det inga långa utläggningar om familjen.
”Varför har du gjort en tjänstesak av mitt samtal? Jag ville bara förklara situationen för din chef på ett mänskligt sätt, och nu skickar ni plötsligt brev.”
Jag läste meddelandet en gång.
Sedan läste jag det en gång till, långsammare, för att vara säker på att jag skulle svara på just det hon hade skrivit – inte på tolv års samtal, pikar, antydningar och krav.
Till slut skrev jag:
”Jag har inte startat något mot dig. Jag bad bara företaget att formellt kontrollera det du påstod om mitt arbete. Det har de gjort.”
Efter en minut syntes de tre små punkterna på skärmen. De försvann. Kom tillbaka. Försvann igen.
Nästa meddelande kom nästan direkt efteråt.
”Jag anser fortfarande att jag hade rätt. En normal hustru ska inte leva bara för sitt jobb.”
Jag var nära att lägga undan telefonen. Men sedan förstod jag att samtalet behövde sluta på den plats där gränsen faktiskt gick.
Jag skrev:
”Vad du anser vara en normal hustru får du diskutera med vem du vill. Men ring inte min arbetsgivare igen.”
Därefter arkiverade jag konversationen och stängde chatten.
Några minuter senare skickade Johan ett dokument till mig för granskning inför ett nytt projekt. Mejlet bestod av fyra rader om tidsplanen, två bifogade tabeller och inte ett enda ord om min familj.
Jag öppnade den första tabellen.
För första gången den veckan bestod arbetsdagen återigen bara av arbete.