Eriks mobil lyste till på nattduksbordet, och Anna tog bara upp den för att stänga av ljudet. Sara hade nyss somnat i sin spjälsäng, och minsta signal kunde ha väckt hela hemmet. Hennes finger gled över skärmen, men blicken fastnade på en rad hon inte alls hade tänkt läsa.
”Gåvobrev. Torsdag kl. 11.00. Bekräfta att ägaren närvarar.”
Hon läste meddelandet stilla, nästan som om det gällde en paketleverans. Sedan läste hon det en gång till, långsammare. Ordet ”ägaren” kunde inte syfta på någon annan än henne. Det fanns ingen annan ägare i familjen.
— Erik, sa hon lågt för att inte väcka deras dotter. Kom hit, är du snäll.
Hennes man kom ut från badrummet med en handduk i handen. Så fort han såg sin telefon i hennes hand förstod han vad det handlade om, men inte en muskel rörde sig i hans ansikte. Inte ens en skugga av skuld syntes i blicken. Han hängde bara upp handduken på kroken och ryckte på axlarna.
— Jaha, det där, drog han ut på orden. Jag tänkte faktiskt säga det till dig i kväll. Det är ingen stor sak.
— Ingen stor sak, upprepade Anna. Ett gåvobrev som gäller min lägenhet är alltså ingen stor sak?
— Nu hetsar du upp dig direkt, sa han och satte sig på sängkanten. Låt mig förklara som en vuxen människa. Mamma behöver stå skriven på en adress i stan för att få sitt tillägg. Hon har rätt till det, fattar du? Och det går bara att lösa om hon har en bostad i eget namn. Därför gör man det genom ett gåvobrev. Ett halvår, sedan skriver vi tillbaka allt, på kronan.
Anna satte sig mitt emot honom och höll mobilen så att de båda kunde se skärmen. Hon visste mycket väl att han ljög, men hon ville höra hur långt han tänkte gå.
— Erik, jag ser varje dag hur människor skriver under sådana här handlingar. Vet du hur det brukar sluta? Med att ingenting någonsin lämnas tillbaka.
— Nu börjar du skrämmas igen, sa han och slog ut med handen. Alla mammor är inte bedragare. Hon är mitt eget kött och blod. Förstår du ens vad du sitter och säger?
— Jag säger att en gåva betyder att man överlåter något för gott. Inte i sex månader. Inte ”vi ordnar det sedan”. Har man gett bort bostaden, då tillhör den någon annan.
— Men snälla, sa han och vred på munnen. Det är bara ett papper, en ren formalitet. Vi skriver fram och tillbaka, ingen bryr sig. Ibland låter du som om du kom från en annan planet, jag svär.
— Den här lägenheten fick jag efter min mormor, svarade Anna. Inte du. Inte din mamma. Jag. Det är mitt arv. Enligt lagen är den min enskilda egendom och har ingenting med vår gemensamma ekonomi att göra.
— Där kom det igen, ”min, min, min”, hånade han. Och du kallar dig fru. En familj betyder att man delar på allt, inte att var och en sitter och håller krampaktigt i sitt.
— En familj betyder att man inte försöker övertala någon att skriva över sin bostad. Och eftersom mötet är bokat till torsdag betyder det att ingenting är undertecknat ännu.
— Nej, inte än, muttrade Erik. På torsdag skriver du på, och så är det ur världen. Jag har redan lovat Birgitta. Hon väntar på oss.
— Du har lovat, sa Anna långsamt. Utan att fråga mig.
Svärmodern, Birgitta, hade klivit in i deras liv fem år tidigare och uppträtt från första stund som om hon kommit för att ta över något som redan tillhörde henne. Redan vid deras allra första middag hade tonen blivit tydlig.