Hon lät blicken glida över bordet, doppade skedspetsen i buljongen och sköt sedan tallriken ifrån sig.
— Blaskigt, meddelade hon sonen utan att ens sänka rösten. — Jag har alltid sagt att du kunde ha hittat en mer duglig kvinna. Någon med både händer och huvud på rätt plats.
Anna teg och log. Hon fyllde på te, nickade, bar fram fler fat och låtsades som ingenting.
Nästa gång hittade Birgitta något nytt.
— Dina skjortor är strukna som om någon knycklat ihop dem först, sa hon. — Finns det en hustru i det här hemmet, eller står hon bara här som prydnad?
— Jag stryker om dem, Birgitta, svarade Anna stilla. — Vi hade bara bråttom i morse.
— Bråttom, minsann, fnös hon. — På min tid hann man uppfostra barn, tvätta åt sin man och baka dessutom. Här finns bara ett enda barn, och inte ens det är ordentligt uppfostrat.
Sara var två år då och hade bara tappat sin sked i golvet. Ändå log Anna igen. Hon svalde tystnaden ännu en gång och intalade sig att den äldre kvinnan bara hade ett svårt humör.
På kvällarna brukade hon säga till sig själv:
— Tålamod är inte samma sak som svaghet. Det är en styrka som andra misstar för underkastelse.
Hon väntade länge på att något skulle tina upp. Hon trodde att Birgitta en dag skulle se hur mycket hon ansträngde sig och kanske, åtminstone en enda gång, säga något vänligt. Den förhoppningen höll hon fast vid ända tills orden om torsdag och klockan elva förmiddagen slog rakt in i henne.
På morgonen, medan Erik fortfarande sov, ringde Anna till Maria. Hennes vän svarade alltid, till och med när klockan bara var halv sju.
— Anna, vet du över huvud taget att normala människor sover vid den här tiden? mumlade Maria. — Vad har hänt?
— Maria, jag behöver att du plockar isär en sak åt mig. Bit för bit. Och säg sanningen, precis som du brukar.
— Okej. Lägg fram katastrofen.
Anna berättade allt: meddelandena, torsdagen, löftet om att lägenheten skulle ”föras tillbaka om ett halvår”, tillägget och folkbokföringen.
— Jaha, sa Maria, plötsligt klarvaken. — Vänta nu. Lägenheten var din mormors, du ärvde den, och den står på dig. Stämmer det?
— Ja.
— Då lyssnar du noga, även om du egentligen redan vet det här. Ett arv är din enskilda egendom. Det är inte gemensamt giftorättsgods. Din man har inte en krona i den saken. Och det viktigaste: inget gåvobrev existerar utan din namnteckning. Utan dig kan de boka hur många torsdagar de vill, det spelar ingen roll.
— Det var precis det jag försökte säga till honom, suckade Anna.
— Och han hörde förstås inte ett ord, fräste Maria. — Anna, jag ska rita upp bilden åt dig. Det här är ett urgammalt upplägg. Svärmodern pressar sin son, sonen pressar dig. De försöker inte övertyga dig, de håller på att bearbeta dig. Lite i taget, varv efter varv, tills du själv säger ja och tror att beslutet är ditt eget.
— De säger att de lämnar tillbaka den efter ett halvår…
— Det gör de inte, avbröt Maria skarpt. — Aldrig. En gåva kommer inte tillbaka av sig själv. Skriver du under blir lägenheten först en ”folkbokföringsadress”, sedan visar det sig att den snabbt måste säljas eftersom någon plötsligt har fått ”svåra omständigheter”. Jag har hört tillräckligt många sådana historier för tre böcker.
Anna blev tyst.
— Vet du, sa hon till slut. Det mest försåtliga är att få en människa att själv vilja det som skadar henne. Det verkar som om någon har försökt få mig att själv be om det som skulle förstöra min trygghet.