— …att jag själv skulle vilja stå utan hem.
— Jaså, nu börjar tankarna klarna, konstaterade Maria. — Då finns det liv i dig igen, och det är ett gott tecken. Vad tänker du göra?
— På torsdag går ingen till någon jurist, svarade Anna lugnt. — Däremot ska vi ha ett helt annat samtal här hemma. Och det kommer inte att handla om folkbokföring.
Redan samma kväll dök svärmodern upp. Erik hade uppenbarligen ringt henne och berättat att hans fru ”hade fått ett nytt utbrott”. Birgitta klev in, svepte med blicken över hallen och började tala med hög röst utan minsta hänsyn till om barnet sov eller inte.
— Nå, var har vi prinsessan? ropade hon redan i dörröppningen. — Erik sa att du har ställt till ett helt drama för en ynka papperslapp!
— God kväll, Birgitta, sa Anna utan att höja rösten. — Kom in. När du ändå är här kan vi lika gärna reda ut allt tillsammans.
— Vad finns det att reda ut? Svärmodern slog sig tungt ner på en stol. — På torsdag skriver du under, och sedan är saken ur världen. Jag har rätt till mitt bidrag. Jag har slitit hela livet, medan du sitter här och sätter käppar i hjulen!
— Det där bidraget har ingenting med saken att göra, sa Anna och satte sig mitt emot henne. — Man löser inte en folkbokföringsfråga genom ett gåvobrev. Det går alldeles utmärkt att skriva sig på en adress utan att äganderätten flyttas över. Det vet du. Och Erik vet det också.
— Hör på henne! Så lärd hon har blivit! Birgittas röst steg genast. — Har du suttit och läst på, kanske? Ska du undervisa mig i hur man lever? Jag ser nog vad du är för en, din snåla lilla människa. Du sitter på din lilla bostad som en hund på ett hölass och missunnar din egen svärmor en vrå!
— Jag har aldrig nekat dig en vrå, svarade Anna, fortfarande med samma jämna ton. — Bo här om ni vill. Skriv er tillfälligt här om det behövs. Varsågoda. Men jag överlåter inte min bostad. Det är två helt olika saker att låta någon bo under samma tak och att ge bort sin egendom.
— Erik! skrek Birgitta, så häftigt att orden nästan sprutade ur henne. — Hör du hur hon talar till din mor? Vad är det här för sätt? På min tid sänkte en svärdotter blicken inför sin svärmor, men den här står här och käftar emot!
Erik stod vid väggen och skiftade färg. Till slut pressade han fram:
— Anna, men varför måste du vara så envis? Skriv bara på, så lugnar mamma ner sig. Jag har ju lovat dig…
— Just det, sa Anna och reste sig. — Du lovade. Det ordet har jag lagt på minnet. Du lovade bort min lägenhet utan att ens fråga mig. Och nu står du här och ber mig lämna ifrån mig mitt hem för att någon annan vill ha ett bidrag.
— Någon annan?! Birgitta for upp, rödfläckig i ansiktet av vrede. — Är jag någon annan för dig? Jag är ju den här familjens… jag har gett dem allt… och du sitter där och breder ut dig över kvadratmetrarna som en padda! Erik, skilj dig från henne, för tusan. Du hittar en normal kvinna, inte en sådan snåljåp!
— Där, sa Anna och nickade långsamt. — Tack. Det var du som sa det högt först.
— Vad sa jag? frågade den äldre kvinnan misstänksamt.
— Ordet skilsmässa, svarade Anna och såg på sin man. — I fem år har jag lett. Jag har svalt kommentarerna om ”blaskig soppa”, om ”skrynkliga skjortor” och om ett ”ouppfostrat barn”. Jag trodde att vänlighet till slut skulle väga tyngre. Men ni väntade bara på rätt tillfälle att ta ifrån mig det sista jag hade kvar.
— Du är då inte klok!