Birgitta satte nästan i halsen av raseri.
— Förstår du över huvud taget vem du står och talar till på det där sättet? fräste hon. Vart tror du att du ska ta vägen med barnet? Utan bostad står du där, och sedan kan du dra vart du vill!
Anna rörde inte en min.
— Bostaden blir faktiskt kvar hos mig, sa hon lugnt. Det var visst den detaljen ni glömde räkna med. Och någon familj har ni inte här längre.
Först då lossnade Erik från väggen, som om han vaknat till liv.
— Anna, nu gör vi ingenting förhastat, började han inställsamt. Mamma tog i för mycket, och du blev upprörd. Vi behöver inte skriva på något. Okej? Vi struntar i hela gåvan. Vi lägger ner alltihop.
— Ni är lite sent ute med att lägga ner det, svarade Anna.
Hon drog ut en genomskinlig plastmapp ur lådan och lade den på bordet.
— Här finns beslutet från bouppteckningen och arvsskiftet. Lägenheten är min. Den var min, och den kommer att fortsätta vara min. Och här ligger det vi ska tala om i morgon. Skilsmässan.
— Du bluffar, väste svärmodern, men rösten bar inte längre. — Erik, säg något till henne! Hon klarar sig inte utan dig. Vem skulle ens vilja ha henne?
Anna gick bort till ytterdörren och öppnade den på vid gavel.
— Jag har redan sagt det jag behövde säga. Det här har varit en lång kväll. Nu är det dags för er att gå.
— Ja, men jag… du kommer att ångra dig! utbrast Birgitta och grep efter sin väska. — Erik, varför står du bara där? Gör något! Hon kastar ut oss!
— Jag kastar inte ut någon, sa Anna. Jag stänger bara en dörr som jag i alldeles för många år höll öppen utan att få något tillbaka.
Birgitta stapplade ut i trapphuset. Hon vände sig om, sökte efter en sista förolämpning, men för en gångs skull fann hon inga ord. Erik tog ett steg efter henne, men stannade i dörröppningen. Blicken for mellan modern och hustrun, fram och tillbaka, som om han fortfarande väntade på att någon annan skulle välja åt honom.
— Anna, mumlade han. Men vi har ju ändå… vi har gått igenom så mycket. Sara. Allt vi haft.
— Sara stannar hos mig, sa Anna. I min lägenhet. Just den lägenhet som du och din mamma så skickligt försökte lägga beslag på.
— Jag… jag trodde inte att det skulle bli så här, fick han fram och svalde tungt. — Lyssna, då ger jag den inte till mamma. Inte nu. Inte på torsdag. Aldrig. Jag ordnar det. Jag gör om allt.
Anna pressade mappen mot bröstet.
— Det är redan ordnat. Bara inte av dig.
Nere i porten small ytterdörren igen. Birgitta hade inte väntat på fortsättningen. Erik stod ensam kvar på tröskeln, och långsamt tycktes det gå upp för honom att det inte fanns något kvar att reparera. Inte heller hade han längre något att reparera med.
— Du kan inte bara göra så här, sa han pressat. På en enda kväll kan du inte riva upp allt.
— Jo, det kan jag, svarade Anna. Ni räknade med att jag skulle le som vanligt och skriva under. Den här gången besvärade jag mig med att inte göra det. Gå nu, din förrädare.
Han blev stående utan att svara. Munnen öppnades och stängdes, men inga ord kom. I huvudet måste han ha jagat igenom alla löften han så lättvindigt hade kastat ur sig, som om någon annans hem varit hans att dela ut. Utanför hördes moderns snabba steg försvinna bort, och i samma stund blev det uppenbart för dem båda: det skulle inte bli någon folkbokföring, inget bidrag, ingen lägenhet. Ingenting av deras plan skulle bli verklighet.
Erik sänkte blicken mot sina tomma händer och sedan mot mappen som Anna inte längre tänkte låta honom se. Där stod han, fastfrusen vid gränsen till sin egen maktlöshet, och räknade tyst allt han just hade förlorat: sin hustru, sin dotter, sitt hem och det sista av hennes förtroende. Den räkningen gjorde så ont i bröstet att han kunde ha bitit sig själv i armbågen av ånger.
Anna drog försiktigt igen dörren, tyst nog för att inte väcka Sara.