– Hon menade inget illa. Hon har det jobbigt just nu. Det går inte så bra för henne privat.
Jag reste mig upp.
– Vad har hennes privatliv med saken att göra? Jag säger att hon förolämpade mig. Och du gör precis som vanligt: hittar en förklaring åt henne.
– Jag försvarar henne inte. Jag ber dig bara försöka förstå.
– Och mig då? Försöker du förstå mig?
Han såg på mig med en blick som var både skyldig och hjälplös. Så ser människor ut när de till varje pris vill slippa välja sida, eftersom båda parter betyder något för dem. Men just den där obeslutsamheten blev det som knäckte mig. I sju år hade jag varit en del av hans familj. Nu visade det sig att min plats i den familjen berodde på vilket humör hans vuxna dotter råkade vara på.
Nästa morgon gjorde jag ingen frukost.
Det var inget infall. Jag hade bestämt mig. Jag gick upp klockan sex som jag alltid brukade, klädde på mig, gjorde mig i ordning och lämnade lägenheten tjugo minuter tidigare än vanligt. I närheten av jobbet köpte jag en kaffe och en bulle och satte mig på en bänk i en liten park. Luften var sval, men jag frös inte.
Jag satt där och tänkte på att jag för första gången på många år inte hade rusat ut i köket, inte fyllt vattenkokaren, inte plockat fram ost och pålägg, inte kokat gröt. Känslan var märklig. Nästan som om jag hade skolkat från en lektion.
När jag kom hem på kvällen väntade en överraskning. Min styvdotter hade kokat pasta själv. Bevisen fanns överallt: kastrullen stod kvar på spisen i en pöl av vatten, och ett tomt spagettipaket låg bredvid sopkärlet i stället för i det. Men hon hade faktiskt gjort det.
Min man försökte skoja bort det.
– Där ser du, hon anpassar sig.
Jag vände blicken mot honom. Han tystnade genast.
Så gick en vecka. Jag slutade tvätta hennes kläder. Först låtsades jag bara inte se tvättkorgen. När högen med smutstvätt sedan blivit så stor att den började rasa ut över golvet, lade jag allt i en separat påse och ställde den bredvid tvättmaskinen. Jag förmådde inte längre röra hennes saker. Inte för att jag äcklades av dem, utan för att jag inte ville. Varje gång jag tog i en av hennes tröjor hörde jag orden inom mig: du är ingen för mig.
På fjärde dagen märkte hon det.
– Varför blir inte mina kläder tvättade? frågade hon sin pappa.
Han kom in till mig.
– Räcker det inte nu? sa han. Det här börjar likna en bojkott.
– Det liknar en bojkott, ja, svarade jag. För det är precis vad det är.
– Men du förstår väl att man inte kan hålla på så här?
– Varför inte?
– För att vi är en familj.
Jag orkade inte börja argumentera. I stället frågade jag bara:
– Var det familjärt när din dotter sa att jag inte var någon?
Han hade inget svar. Han gick därifrån.
Den natten låg jag vaken länge. Jag tänkte på att han inte en enda gång hade sagt till henne: ”Du talar inte så om en människa som tar hand om dig.” Inte en gång hade han ställt sig på min sida. Egentligen kunde han inte göra det. Hans sätt var att vänta ut allt. Kanske blåser det över av sig självt. I sju år hade jag tolkat det som mildhet. Nu såg jag baksidan av det: han skulle ha varit lika tyst om någon förolämpade henne framför honom. Inte för att han höll med, utan för att han inte ville bli indragen. Han valde inte. Han frös fast.
Efter två veckor brast det för min styvdotter.
Det hände en söndag. Hon sov till mitt på dagen, kom ut i köket och öppnade kylskåpet. Där stod mina matvaror: yoghurt, ost, kycklingfilé och grönsaker. Men inget av det hon var van vid att hitta färdigt fanns där. Ingen soppa, inga biffar, ingen ugnsbakad fisk.
Hon smällde igen kylskåpsdörren och ropade:
– Pappa!
Han satt inne i rummet och tittade på något på surfplattan.