Till slut kom han ut.
– Vad är det nu? frågade han.
– Jag är hungrig.
– Gör något att äta då.
– Jag kan inte.
– Du kokade ju pasta häromdagen.
– Det räknas inte. Det var för att jag var vrålhungrig. Att laga riktig mat kan jag inte.
Han lyfte händerna i en hjälplös gest.
– Ska vi beställa hem något?
– Jag är trött på det! Rösten sprack när hon höjde den. – Varför ska jag behöva göra allt själv? Varför har hon slutat fixa saker? Det är ju hennes ansvar!
Jag stod i dörröppningen till rummet och hörde varje ord. Just ordet ansvar skar djupare än det där tidigare ”ingen”. Det betydde att allt jag gjort under åren inte hade setts som omtanke, inte som kärlek, inte som ett bidrag till familjen. Det hade bara varit något självklart. En post jag tydligen var anställd på, och som jag nu plötsligt hade slutat sköta. Och därför skrek man åt mig.
Jag gick ut i köket utan att säga något, fyllde vattenkokaren, tryckte på knappen och tog fram min egen mugg.
Min styvdotter tystnade. Hon följde mig med blicken.
– Du ska ju ändå dricka te, sa hon till slut. – Är det verkligen så svårt att göra något åt mig också?
– Ja, svarade jag. – Det är svårt. Eftersom jag inte är någon för dig.
– Men kom igen, så menade jag inte!
– Hur menade du då?
– Jag bara… vi hade bråkat. Jag var arg.
Jag hällde det kokande vattnet i muggen och sänkte ner tepåsen.
– Du var arg när du pratade i telefon. Jag stod där och hörde allt. Du visste inte att jag lyssnade, och därför sa du precis vad du tänkte.
Hon sänkte blicken. Efter en stund mumlade hon:
– Jag ville inte att du skulle höra det.
– Nej. Det är just det.
Teet drog färdigt. Jag satte mig vid bordet. Min man stod kvar i dörren och skiftade tyngden från ena foten till den andra. Han såg ut som om han helst hade velat försvinna in i väggen. För en gångs skull gick det inte att tiga sig igenom situationen; luften i köket var redan för spänd.
– Ska vi kanske prata ordentligt ändå? föreslog han försiktigt.
– Gärna, sa jag och nickade. – Men då pratar vi ärligt.
Min styvdotter satte sig mitt emot mig. Hon tog en skorpa från fatet, vred den mellan fingrarna och lade sedan tillbaka den utan att äta.
– Jag har vant mig vid att du gör allt, sa hon. – På riktigt. Jag tänkte aldrig på varför du gjorde det. Det bara var så.
– Och nu?
– Nu fattar jag hur mycket som har legat på dig.
– Nej, sa jag och skakade på huvudet. – Det handlar inte bara om hur mycket. Det handlar om att jag gjorde det frivilligt, inte för att jag var skyldig. Men du gjorde om min vilja att hjälpa till till en plikt.
Hon tittade ner igen.
– Det är mitt fel, erkände hon lågt. – Men jag tycker faktiskt att det är svårt. Jag kan inte laga något annat än pasta. Och tvätten… jag försökte starta maskinen, men den blinkade konstigt.
Jag lyssnade och insåg att hon faktiskt hade det svårt. Inte för att hon var elak. Utan för att ingen någonsin hade krävt något annat av henne. Först hennes mamma, sedan hennes pappa, sedan jag – vi hade alla gjort sakerna åt henne. Hon hade vuxit upp med föreställningen att vardagen skötte sig själv. Som vädret. Finns det middag, då är allt bra. Finns det inte, då måste någon ha gjort fel.
Vi satt där och pratade i nästan två timmar. För första gången på många år gjorde vi det på riktigt.
Jag berättade om de tre lönerna som hade gått till hennes kurser. Det hade hon inte vetat. Hennes pappa hade i sin tur inte vetat att hon inte visste. Han satt med stelt ansikte och sa ingenting. Till sist pressade han ändå fram:
– Du sa aldrig något.
– Och du frågade aldrig.
För första gången såg han inte på mig med den där hjälplösa blicken, utan med något som liknade bitter insikt. Som om han plötsligt förstod att hans neutralitet i själva verket hade varit det största sveket.
– Jag borde inte ha varit tyst, sa han lågt.
– Nej, svarade jag.
Min styvdotter tog upp mobilen och började söka. Efter en stund vände hon skärmen mot mig. Där fanns ett recept på kycklingsoppa, med bilder för varje steg, och hon sa att hon ville försöka laga den.