– Anna, ta fram min resväska, sa Erik och slängde nycklarna på köksbordet. – Jag kom inte hit för att stanna över natten. Jag flyttar.
– Väskan står i garderoben, du kan hämta den själv, svarade jag och sköt undan koppen från hans armbåge. – Och varför kastar du nycklarna som om de redan inte hörde till dig?
– Snart gör de inte det, sa han med ett snett leende och sneglade mot min telefon. – Mellan oss är allt redan bestämt. Jag går till Maria, och du kan bo hos Sara ett tag.
– Vår dotter har sin egen familj och sin egen bostad, sa jag. – Den här lägenheten är min.
– Det är vad du tror just nu. Erik slog sig ner mittemot mig och trummade med fingret mot bordsskivan. – Jag är sextiosex, du är sextiotre. Vi är vuxna människor. Det är dags att skiljas åt utan scener.
Jag lät blicken glida över hans händer, nycklarna, påsen vid dörren och min gamla sockerskål intill väggen. Han var inte bara på väg att lämna mig. Han försökte ta mitt hem med sig.
– Utan scener betyder att du packar dina saker och går, sa jag. – Inte att du bestämmer var jag ska bo.
– Börja inte spela klok, muttrade Erik och drog missnöjt på munnen. – Jag föreslår en rimlig lösning. Du flyttar till Sara tillfälligt, jag stannar här och ordnar allt, sedan säljer vi lägenheten.
– Vad är det vi ska sälja? frågade jag. – Min bostad?
– Vår bostad, rättade han och drog nycklarna närmare sig. – Jag har bott här i många år. Jag har renoverat, satt upp hyllor och köpt garderoben.
– Garderoben betalade du ett tusen åttahundra kronor för, sa jag. – Och sedan har du nämnt den så ofta att man kunde tro att du byggt hela huset.
– Just det, jag har bidragit, sa han och blev genast livligare. – Så försök inte låtsas som om jag bara varit en förbipasserande.
– En förbipasserande kommer in från gatan, svarade jag. – Du vill däremot gå till en annan kvinna och ändå behålla min adress som din.
Erik rynkade pannan och rättade till skjortkragen. Jag kände igen det där uttrycket. Nu skulle han börja tala långsamt, som om han förklarade för ett barn varför leksaken måste tas ifrån det.
– Anna, låt oss slippa de där stora orden, sa han. – Jag tänker inte kasta ut dig i trapphuset. Det här blir bara enklast för alla.
– Alla? Menar du dig och Maria? frågade jag. – Eller ska jag också tycka att det är bekvämt att packa ner morgonrocken och åka till min dotter?
– Sara är ingen främling, sa han. – En dotter ska hjälpa sin mor.
– En dotter är inte skyldig att ta emot sin mamma bara för att pappan vill flytta in en annan kvinna i mammans lägenhet, svarade jag. – Välj dina ord bättre.
Han blåste ut luften häftigt och drog upp ett vikt papper ur påsen. Med handflatan slätade han ut arket, lade det bredvid nycklarna och vände det mot mig.
– Jag har gjort en plan, sa han. – Du flyttar till Sara, jag blir kvar här, sedan säljer vi och delar på pengarna.
– Och hur mycket har du redan skrivit upp åt dig själv? frågade jag. – Eftersom du tydligen gjorde den här planen utan mig.
– Jag behöver kompensation, sa Erik och rätade på ryggen. – Trettio tusen kronor direkt. Resten får vi se när försäljningen blir av.
– Direkt för vad? undrade jag. – För att du så elegant meddelar att du tänker gå?
– För min del av det här livet, svarade han. – Låtsas inte som att du burit allting ensam.
– Jag låtsas ingenting, sa jag. – Jag minns bara att lägenheten kom från mina föräldrar.
– Dina föräldrar, dina föräldrar, härmade han och knackade på pappret med pekfingret. – Vi har levt här tillsammans. Då är det familjens hem.
– Att bo tillsammans är inte samma sak som att äga tillsammans, svarade jag. – Särskilt inte när den ene redan tänker börja leva med Maria.
Erik kastade en blick mot dörren, som om han ville försäkra sig om att ingen ute i trappuppgången lyssnade. Sedan lutade han sig åter mot mig och sänkte rösten.
– Dra inte in Maria i det här, sa han. – Hon är en anständig kvinna och blandar sig inte i våra familjeangelägenheter.
– Ändå hade du tänkt ta hit henne redan i morgon, sa jag. – Då handlar samtalet faktiskt om henne också.
– Jag tänkte inte ta hit henne direkt, sa han snabbt. – Jag sa så bara för att du skulle förstå allvaret.
– Så du försökte skrämma mig med en annan kvinnas namn? frågade jag. – Ett mycket moget sätt att lämna någon på.
– Du vrider allting, fräste Erik och slog ännu en gång med fingret mot sitt papper. – Jag erbjuder en förnuftig skilsmässa, men du klamrar dig fast vid väggarna.
– Det är inte väggarna jag håller fast vid, svarade jag. – Jag håller igen en dörr som du bestämt dig för att öppna utan att fråga.
Han log hånfullt, men oron hade börjat synas i blicken. Kanske märkte han för första gången den kvällen att jag varken grät eller bad honom tänka om.
– Du är alldeles för lugn, sa han. – I vanliga fall hade du redan ringt Sara och klagat.
– Sara vet redan allt, svarade jag. – Fast jag behövde inte klaga.
– Vad menar du med att hon vet? Han ryckte upp huvudet. – Vad har du sagt till henne?
– Bara det jag själv hörde, sa jag. – För en månad sedan pratade du med Maria i telefon och sa att du skulle ordna så att Anna bodde hos dottern, och att du sedan skulle lösa frågan med lägenheten.
Erik bleknade inte med en gång. Först fnös han, sedan såg han på påsen, och därefter tillbaka på mig.
– Så du tjuvlyssnade? frågade han. – Är det dit vi har kommit?
– Jag bar in te från köket, svarade jag. – Du stod i hallen och talade högt.
– Det där var bara en meningslös kommentar, sa han. – Du ryckte den ur sitt sammanhang.
– Efter det började du leta efter handlingarna till lägenheten, fortsatte jag. – Sedan frågade du var jag förvarade min pärm med utdragen.
– Jag hade rätt att veta var familjens papper låg, sa han. – En make är inte någon obetydlig figur i sitt eget hem.
– En make blir inte automatiskt ägare bara för att han kallar platsen sitt hem.