– bara för att han håller nycklarna i handen, svarade jag. – Och i dag var det du själv som sa att du tänkte gå.
Han reste sig och började gå fram och tillbaka över köksgolvet. Det fanns inte mycket plats, så hans beslutsamma steg tog snabbt stopp mellan kylskåpet och en pall.
– Anna, lek inte med mig, sa han. – Jag kan göra det här betydligt obehagligare än du föreställer dig.
– På vilket sätt då? frågade jag. – Genom att kräva ersättning för några hyllor?
– Skratta inte, sa han. – Du är rädd för att bli ensam. Det vet jag.
– Jag var rädd, svarade jag. – Så länge jag trodde att jag hade en make vid min sida, inte en människa som redan planerat hur jag skulle bort härifrån.
– Ingen tänker kasta ut dig, sa han skarpt. – Du får bara ett praktiskt förslag.
– Praktiskt för vem? frågade jag. – För dig, så att du slipper förklara för Maria varför du inte har någon ledig lägenhet?
Han vände sig mot fönstret och teg. På fönsterbrädan stod pelargonen som han länge hade velat att jag skulle flytta på, eftersom den var i vägen när han öppnade fönstret.
– Maria har inget med det här att göra, sa han efter en stund. – Hon väntar bara på att saker och ting ska bli tydliga.
– Då ska hon få tydlighet nu, sa jag. – Och det ska du också.
Jag reste mig, drog ut den översta lådan i byrån och tog fram en tjock mapp med tryckknapp. Den hade jag hållit åtskild från alla andra papper i en månad och inte en enda gång lämnat framme.
– Vad är det där? frågade Erik. – Fler kvitton?
– Handlingar, svarade jag. – Just de handlingar du letade efter.
Han satte sig igen. Han såg vaksam ut, men försökte fortfarande behålla det där hånfulla draget kring munnen.
– Visa då, sa han. – Låt oss se vad du tänker skrämma mig med.
– Jag försöker inte skrämma dig, sa jag. – Jag sätter punkt.
Jag tog fram gåvobrevet och utdraget och lade dem på bordet, prydligt mitt emellan oss. Papperen landade nästan ljudlöst, men Erik ryckte till som om jag hade lagt fram ett tungt lås framför honom.
– Vad är det här? frågade han. – Var kommer de ifrån?
– Lägenhetens handlingar, svarade jag. – För en månad sedan skrev jag över den på Sara.
Han stirrade på papperen utan att genast förstå. Sedan förändrades hans ansikte tvärt, som om han först nu hade fått syn på en stängd dörr.
– Vad har du gjort? frågade han. – Utan mig?
– Ja, sa jag. – Lägenheten var min, och jag bestämde över den själv.
– Det hade du ingen rätt till! Han sträckte handen mot papperen, men jag lade min hand över dem. – Ge hit.
– Rör inte handlingarna, sa jag. – Du kan titta med ögonen.
– Du har alltså skrivit över allt på Sara? frågade han. – Allt?
– Lägenheten, svarade jag. – Jag bor här enligt en överenskommelse mellan mig och min dotter. Lugnt och helt formellt.
– Hon övertalade dig, sa han. – Naturligtvis passade dottern på medan maken inte såg.
– Sara vägrade först, sa jag. – Sedan sa hon att jag inte skulle behöva vara rädd i mitt eget hem.
– Så du bestämde dig för att lämna mig utan någonting? frågade han. – Efter alla de här åren?
– Det var du som kom hit för att gå till Maria, svarade jag. – Jag såg bara till i förväg att lägenheten inte längre ingick i dina planer.
Erik reste sig, men satte sig nästan genast igen. Köket blev tyst, och hans skrynkliga papper på bordet såg plötsligt ynkligt ut.
– Det här är inte rättvist, sa han. – Jag har bott här nästan hela livet.
– Du bodde här medan du var min make, svarade jag. – Och i dag sa du själv att allt var över.
– Jag kan ha sagt det i affekt. Han grep tag i orden som om de vore ett dörrhandtag. – Människor säger saker de inte menar ibland.
– Att smälla igen en skåplucka är att säga för mycket, sa jag. – Att komma hit med en plan för försäljning och en summa du vill ha i ersättning är något annat. Det är förberett.
– Du har räknat ut allt, sa han. – Kallt, i förväg, mot mig.
– Jag räknade inte ut det mot dig, svarade jag. – Jag räknade ut det för min egen skull.
Han tog sitt papper, knycklade ihop det och slängde ner det i påsen. När han sedan talade var rösten lägre, nästan fredlig, men jag hörde inte ånger i den. Jag hörde bara hur han letade efter nästa drag.
– Anna, låt oss inte förstöra allt fullständigt, sa han. – Jag gick för långt, och du hade också förberett ett slag. Men vi kan fortfarande komma överens.
– Om vad? frågade jag. – Att du ska bo här med Maria medan jag är på besök hos min dotter?
– Det har jag inte sagt, svarade han. – Jag ville bara att vi skulle bo åtskilda ett tag.
– Tillfälligt, med ett försäljningsförslag och krav på pengar? frågade jag. – Det går inte ihop.
– Ge mig åtminstone ersättning för det jag har lagt ner här, sa han. – Jag tänker inte gå härifrån med en påse i handen som om jag bara hade suddats ut.
– Hittar du kvitton kan vi prata om sakerna, svarade jag. – Lägenheten diskuterar vi inte.
– Driver du med mig? frågade han. – Jag talar om ett liv.
– Och jag talar om ett boende, sa jag. – Blanda inte ihop dem.
Han gick fram till dörren och tog nyckelknippan. Den låg i hans handflata som om den fortfarande kunde bevisa något.
– Jag kommer hit ändå, sa han. – Jag har mina saker här, mina papper, mina kläder.
– Då packar du dem nu, svarade jag. – Inga besök av Maria, inga övernattningar och inga nya regler.
– Det är ju inte ens ditt hem längre, det sa du själv, kastade han ur sig. – Då får väl Sara köra ut mig.
– Sara har redan lämnat in ett meddelande till bostadsrättsföreningen, sa jag. – Frågor som rör lägenheten hanteras bara av henne och mig.
– Ni har gaddat ihop er, sa han. – Mor och dotter mot maken.
– Nej, svarade jag. – Ägaren och hennes mor mot någon som försöker bestämma över sådant som inte är hans.
Ordet ”ägaren” hejdade honom mer effektivt än min röst hade gjort.