Han sträckte sig efter mobilen. Rörelserna var snabba, hårda, nästan ryckiga, som om ilskan satt i fingrarna.
– Jag ringer henne nu, sa han. – Hon får själv förklara hur hon kunde ta över lägenheten bakom ryggen på mig.
– Gör det, svarade jag. – Men sätt på högtalaren.
Sara svarade nästan genast. Redan av tonen i hennes röst förstod jag att hon hade väntat sig samtalet och hunnit göra sig beredd.
– Mamma, är allt lugnt hos dig? frågade hon utan att ens säga hej. – Är Erik fortfarande kvar?
– Det är jag, sa han tvärt. – Sara, begriper du vad din mor har ställt till med?
– Ja, sa min dotter stilla. – Hon har skyddat sitt hem.
– Du har alltså tagit över lägenheten utan mitt godkännande? fortsatte han. – Skäms du inte ens?
– Nej, svarade Sara. – Jag är trettiosex år och kan skilja på omtanke och girighet.
– Så du tycker också att jag bara ska gå härifrån med en resväska? frågade han. – Efter allt?
– Du sa själv till mamma att du skulle flytta, svarade hon. – Då gör du det. Men utan lägenheten.
– Jag är folkbokförd här, sa Erik. – Låtsas inte som om jag inte finns.
– Sådant hanteras på rätt sätt, genom myndigheter och papper, sa Sara. – Men nycklarna lämnar du hos mamma i dag.
– Jaha, nu ger du mig order också? sa han. – Har du blivit så vuxen?
– Ja, svarade hon. – Som ägare till bostaden.
Han avbröt samtalet så häftigt att mobilen nästan gled ur handen på honom. När han sedan såg på mig fanns det inget av en makes blick kvar. Han såg på mig som man ser på någon som just hindrat en från att ta något man ansett sig ha rätt till.
– Din dotter har lärt sig bra, sa han. – Lika kall som du.
– Hon är min dotter, svarade jag. – Och hon lät dig inte göra mig till gäst i mitt eget hem.
– Eget? sa han med en sned grimas. – Det gav du ju bort själv.
– Jag gav det till min dotter för att rädda hemmet, sa jag. – Det hjälper inte dig.
Han gick in i sovrummet. Jag ställde mig vid dörren men följde inte efter. Senare skulle han inte kunna påstå att jag hade stått i vägen när han packade.
– Ta skjortorna, dina papper, skorna och de jackor du använder, sa jag. – Resten lägger jag i påsar och skickar via Sara.
– Sluta kommendera, muttrade han och ryckte ner kläder från galgarna. – Du har redan styrt tillräckligt.
– Jag har bara börjat tala för mig själv, svarade jag. – Det är en helt annan sak.
Han slängde ner sakerna i väskan utan minsta omsorg. Ärmar stack ut, strumpor föll ner på mattan, men jag böjde mig inte en enda gång för att plocka upp dem.
– Är du verkligen inte rädd? frågade han plötsligt. – Inte det minsta?
– Jag är rädd för att börja låtsas igen att ingenting händer, sa jag. – Och det tänker jag aldrig mer göra.
Han svarade inte. Han knäppte bara igen resväskan med ett hårt ryck och gick tillbaka mot köket.
Vid bordet stannade han. Dokumenten hade jag redan lagt i en pärm, och den höll jag nära mig.
– Alla nycklar får du inte, sa han. – Man vet aldrig vad som kan behövas.
– Jo, alla, svarade jag. – Till ytterdörren, porten och brevlådan.
– Brevlådan också? Är den en fästning nu?
– Ja, sa jag. – Vi kan börja där.
Han kastade nyckelknippan på bordsskivan. Jag granskade den noga och såg genast att den lilla nyckeln till det nedre låset saknades.
– Nyckeln till underlåset, sa jag. – Ta fram den ur fickan.
– Den är borta, svarade han alldeles för snabbt.
– Då ringer jag Sara nu, sa jag. – Och då är det här inte längre ett samtal mellan oss här hemma.
Erik stack handen i jackfickan, drog fram nyckeln och lade den bredvid de andra. Den här gången tog jag knippan direkt och lade undan den i en låda.
– Nöjd nu? frågade han. – Har du tagit allt?
– Nej, sa jag. – Jag har bara tagit tillbaka min dörr.
Han lyfte resväskan och en påse. Vid hallen stannade han upp, som om han väntade på att jag skulle mjukna, tappa fattningen och säga något försonande.
– Maria förstår mig åtminstone, sa han. – Hon räknar inte varenda papper.
– Då blir det bekvämt för henne med dig, svarade jag. – Åtminstone tills du börjar räkna hennes bostad.
Han såg sårad ut, men fann inget att säga. Dörren slog igen bakom honom med en dov smäll. Inget farväl, inga sista ord.
Jag vred om det övre låset. Sedan det nedre. Därefter drog jag i handtaget en gång till, för efter ett sådant samtal kunde jag inte längre lita på gamla nycklar.
Jag tillät mig inte att sätta mig ner. Om jag hade sjunkit ner på en stol skulle minnet ha hunnit före mig: hur han en gång kom hem med bröd, hur han lagade en vinglig pall, hur han skrattade åt mina pajer. Men just då behövde jag inte minnen. Jag behövde ordning.
Jag ringde låssmeden som föreningen brukade anlita. Kortfattat förklarade jag att låscylindrarna måste bytas samma dag, eftersom den tidigare boende hade lämnat ifrån sig nycklarna motvilligt.
– Jag kan komma förbi i kväll, sa han. – Arbete och material går på ungefär ettusen sexhundra kronor.
– Kom, sa jag. – Och skriv ett kvitto.
Medan jag väntade ringde jag Sara. Hon började inte utropa medlidande eller ösa beklaganden över mig, och just därför var jag henne särskilt tacksam.
– Har han gått? frågade hon. – Lämnade han nycklarna?
– Han gick, och nycklarna ligger här, sa jag. – Men jag byter lås. De gamla passar inte längre till mitt liv.
– Det är rätt, sa Sara. – Spara kvittot, så lägger jag det i bostadspärmen sedan.
– Ångrar du inte att allt står på dig nu? frågade jag. – Det är ju också ditt ansvar från och med nu.
– Mamma, det enda jag ångrar är att du inte bestämde dig tidigare, sa hon. – Du ligger inte mig till last. Du är hemma.
De orden betydde mer än långa tröstande utläggningar.