Jag lade undan telefonen och började plocka bort resterna av samtalet från köksbordet: Eriks skrynkliga lapp, den tomma koppen och brödsmulorna som låg kvar som små bevis på morgonens oro.
Låssmeden kom samma kväll. Jag stod bredvid i hallen och följde varje rörelse när han skruvade loss de gamla delarna och ersatte dem med nya.
– Prova, sa han och räckte över nyckelknippan. – De gamla nycklarna fungerar inte längre.
Jag låste upp och låste igen flera gånger. Mekanismen gick lite trögt, men stadigt, som om även dörren behövde vänja sig vid den nya ordningen.
– Det blir bra, sa jag. – Skriv kvittot i mitt namn, tack.
Han fyllde i det och gav mig pappret. Jag lade det i mappen, intill gåvobrevet och utdraget.
Senare skickade Erik ett meddelande. Det bestod bara av några få ord: ”Du kommer att ångra dig.”
Jag svarade inte. I stället tog jag en skärmbild och skickade den vidare till Sara. Från och med nu skulle allt viktigt inte bara finnas i minnet, utan också kunna bevisas.
– Svara inte, skrev hon tillbaka. – Jag kommer förbi i morgon. Då går vi igenom pappren, och jag tar hand om en extra uppsättning nycklar.
Jag satte mobilen på laddning och gick långsamt genom lägenheten. I sovrummet gapade hans sida av garderoben tom. I badrummet låg rakapparaten kvar vid spegeln. I hallen hängde ännu en svag lukt av någon annans ilska.
Nästa morgon dök Sara upp med en tjock pärm under armen. Hon kramade mig hastigt, utan stora ord, och satte sig sedan direkt vid bordet.
– Visa mig allt han lämnade efter sig, sa hon. – Och ge mig de nya nycklarna, så förvarar jag dem.
– Blir du inte rädd av att ha det ansvaret? frågade jag. – Nu har du både handlingarna och reservnycklarna.
– Jag är mer rädd för något annat, svarade Sara. – Att du plötsligt ska börja stå ut igen, bara för att det verkar lugnare så.
– Det tänker jag inte göra, sa jag. – Gårdagen räckte.
Vi bredde ut allt på bordet. Gåvobrevet, utdraget, anmälan till bostadsrättsföreningen, kvittot för låsbytet och Eriks meddelande låg framför oss i prydlig ordning, nästan märkligt stilla.
– Nu har han ingen makt kvar över lägenheten, sa Sara. – Han kan vara arg, skriva vad han vill och ställa krav, men han kan inte bestämma över ditt hem längre.
– Han kommer att säga att vi kastade ut honom, sa jag.
– Han gick själv till Maria, svarade hon. – Han ville bara få med sig halva bostaden på vägen.
Jag drog på munnen. För första gången lät hans hot inte skrämmande. Det lät småaktigt, genomskinligt och fullt begripligt.
– Du är starkare än du tror, mamma, sa Sara. – Du har bara spelat med i föreställningen att det var han som bestämde.
– Jag trodde att det blev fridfullare i familjen om jag lät det vara så, svarade jag. – Men det visade sig bara vara fridfullt för alla utom mig.
Sara lade sin hand över min. Vi satt tysta en stund. Inga stora fraser behövdes, för det viktigaste hade redan hänt.
Sedan kontrollerade hon låsen, tittade i brevlådan och stoppade ner extranycklarna i sin väska. Jag såg på henne och förstod att jag inte hade förlorat en lägenhet. Jag hade skyddat ett hem.
När hon hade gått tog jag itu med sådant jag skjutit upp. Jag lyfte ner Eriks låda med sladdar från hyllan, samlade ihop småsakerna i en påse, skrev hans namn på den och ställde den vid dörren.
Därefter torkade jag av bordet. Där hans nycklar hade legat syntes en svag rund ring efter en kopp. Just den fläcken gnuggade jag bort extra noggrant.
Telefonen ringde efter lunch. Det var Erik.
– Vad vill du? frågade jag när jag svarade.
– Jag kommer förbi och hämtar resten av mina saker, sa han. – Och jag vill prata ordentligt.
– Dina saker lämnas via portvakten, sa jag. – Vi har inget mer att prata om.
– Du tänker alltså inte ens öppna dörren? frågade han. – Efter alla år?
– Efter gårdagen gör jag inte det, svarade jag. – Du har fått mitt besked.
– Jag kan ändra mig, sa han. – Allt är inte så enkelt med Maria.
– Det där är inte längre mitt problem, sa jag. – Mitt problem var lägenheten, och det är löst nu.
– Anna, var inte så hård, sa han. – Jag är ju inte någon främling.
– En främling hade inte försökt ta med en annan kvinna in i mitt hem och samtidigt lägga beslag på hälften, svarade jag. – Så försök inte använda gamla minnen mot mig.
Han blev tyst en stund. När han talade igen var rösten annorlunda.
– Har du verkligen bytt lås?
– Ja, sa jag. – Och det är inget vi diskuterar.
– Sara har vänt dig emot mig, sa han. – Det förstår jag.
– Nej, svarade jag. – Det klarade du helt på egen hand när du sa att du tänkte komma hit med Maria.
Då bröt han samtalet. Den här gången log jag inte av glädje, utan för att jag hade stått kvar utan att vika undan.
På kvällen skrev Sara att Erik hade hämtat påsen utan ett ord. Jag läste meddelandet och lade sedan ifrån mig telefonen.
Lägenheten kändes annorlunda, men inte för att en man hade lämnat den. Den hade förändrats för att ingen längre styrde över mig genom min rädsla.
Jag gick genom rummen och släckte de lampor som inte behövdes. I köket lät jag bara den lilla lampan ovanför bordet lysa.
Där låg mappen med alla handlingar och min nya nyckelknippa. Jag tog upp mappen, drog handen över den stadiga pärmen och ställde in den i skåpet.
Sedan låste jag ytterdörren med de nya låsen och kände efter att handtaget verkligen satt fast. En enkel tanke gick genom mig: ett hem ska skydda den som bor där, inte kräva hennes tålamod som betalning. Därefter märkte jag den sista påsen med Eriks kvarlämnade saker och ställde den vid utgången för överlämning. Jag hällde upp te åt mig själv, satte mig vid det rena bordet och märkte att jag för första gången på länge inte lyssnade efter främmande steg i korridoren. I den här lägenheten fanns det inte längre plats för någon annans planer, och ingen skulle någonsin igen få bestämma åt mig var jag hörde hemma.